Quel fara

(Bra Då har jag mer koll på dem har satt dem på första sidan nu och även Lancelots ;P)

Då de väl fått ut henne i den kyliga nattluften gör Lavinia ett häftigt ryck för att komma loss. Inte för att det var mycket att komma med då hon knappt kunde stå på benen själv. "Inte utan Lanc, då stannar jag här, jag lämnar honom inte." sa hon förtvivlat och med hes röst. Hennes bara hy knottrades i den kyliga luften och hon började strax bli blåfrusen om läpparna. Hon visste att straffet som väntade henne om hon stannade var tortyr, grov tortyr och sedan storslagen avrättning inför folket. Kungamord var inte nådigt när man kunde bli hängd för att stulit bröd, vad skulle då inte hända henne? Men det struntade hon i, för till varje pris skulle hon rädda Lanc, hennes enda här i livet.

[Jätte bra, det är så skönt att ha dem där då de blir så lätta att hitta. ]

"Lugn flicka", väste Cennon.
Aurora hörde långa vägar att han inte gillade detta, inte alls men hon litade på sina kompanioner och på att de hade en plan. Åsnan stod för vagnen och Vanog försökte lugna honom, han brukade aldrig stirra upp sig.
"Lita på mig", sade hon till Lavinia och gick fram till åsnan.
Hon la en lugnande han på hans hals och han verkade lugna sig något. Heddi stod och väntade där vägen svängde runt ett hus krön. Hon vinkade på dem fanetiskt. Aurora såg Nathaneal stå och stirra ut i tomma luften. Han hade sina händer lyfta och Aurora visste att han höll på med sin magi. Lavinia verkade dock vara lika hysterisk som innan.
"Han är med oss, i vagnen där du också måste gömma dig", hon visste det även om ingen berättat för henne.
Nathaneal höll illusionen uppe om att allt var precis som det skulle inne i värdshuset. Han var redan en mäktig magiker och Aurora kunde inte annat än beundra honom.
"Kom igen", manade hon Lavinia.
Om de inte skulle ge sig av snart skulle de vara fast. Aurora hade för stunden glömt sitt hemska dåd och kände inget än lättnad över att ge sig av ifrån värdshuset.

(Precis )

Lavinia ryckte till vid hanns ord, det hördes att han inte gillade detta, vad han inte gillade var en svårare nöt att knäcka.
Den unga pojken som knappt kunde vara så mycket äldre än Lanc höll sina händer uppsträckta och verkade stirra tomt uti luften. Något stämde inte eller var inte som det verkade. Det hade hon märkt redan när de kom och nu mer än någonsin, "Vad är ni för ena?" sa hon med stora uppspärrade ögon. Men sedan nickade hon åt Auroras manande tonfall och stack huvudet in i vagnen och väste lågt, "Lanc." och han svarade henne och hon såg honom där i mörkret, ja det var han och han verkade inte alls rädd heller. Sedan gjorde hon som hon blivit tillsagd och klev in i vagnen. Det spelade ingen roll vad som nu hände så länge hon fick vara med sin border och skydda honom från allt. "Fick du till och med dig fiolen." skrattade hon smått och kramade om honom och satte sig vid honom. Han var här och nu, hon visste att det var han och nu skulle inget mer bli sig likt, det kände hon på sig.

Aurora började gå jämte Cennon.
"Vart är vi på väg?" frågade hon tyst men hon visste att Cennons skarpa hörsel var mer än kapabel till att fånga upp hennes ord.
Han svarade inte, det var inte rätt tillfälle eller ställe att prata om sådana saker. Aurora visste det men samtidigt så ville hon veta nu. Vem visste vad för varelser det kunde bo i staden särskilt om kungen var en Orc. Nej, hade varit rättade sig Aurora. Hon kände kraften inom sig. Det var som om den log emot henne, som om den tagit över ännu en liten del av henne vilket skrämde Aurora. Det var hennes värsta mardröm. Att tappa kontrollen. Cennon hade berättat för henne att magin ifrån hennes mor var helt annorlunda ifrån det hon fått av sin far. Tillsammans kunde hon bli mycket farlig men det hade ett pris som så mycket annat.

De vandrade genom staden som trotts att det var sent på kvällen var full av liv. Ingen verkade lägga märke till dem och Aurora misstänkte att det delvis berodde på Nathaneal och delvis för att Heddi visste vilka vägar att ta. De fortsatte ut genom staden efter att blivit stannade en kort stund vid porten. Kungens döda kropp verkade ännu inte blivit hittad, ännu hade inget alarm ljudit.

Lancelot lutade sig mot Lavinia och hon kröp mer in i manteln då hon frös. "Vart är din klänning?" frågade han då han kände hennes bara hud. "Jag skulle precis gå och lägga mig och glömde den." ljög hon och strök honom lugnande över håret. Lancelot var hennes allt och hon ville skydda han i från allt. Hon ville att hans sinne skulle vara oförstört och vackert, så förkrosande vackert som de melodier han nästan trollade fram med sin fiol.
Sen så började han berätta, han var bra på berättelser. Sagor som deras far brukade berätta förr då han levat om dvärgar, alver och alla möjliga varelser, sådana som förr fanns men som nu bara var sagor och sägner. Lanc tystnade snart och snart somnade även Lavinia. Trött och utmattad, med värkande och skadad kropp och hon undrade om hon fått feber med? Hon var så varm, trots den ringa klädseln och nattkylan.

De hade vandrat större delen av natten.
"Vi är framme", sade Heddi med bestämd röst.
Aurora kollade sig runt omkring. För några timmar sedan hade dem svängt av landsvägen och vandrat ut genom skogen. Hon var förvånad över att Lavnina och Lancelot hade kunnat sova i vagnen över den ojämna terrängen. Cennon hade börjat nynna på någon gammal sång för ett tag sedan men slutade vid Heddis ord. Frågan var framme var men Aurora ställde den inte. Heddi vandrade fram till ett träd och slog sig ned vid dess rot. Det var nästan som om hon somnade på stuts. Nathaneal drog lite i Auroras klänning och gav henne en av deras mantlar. Det var en kylig sommarkväll och hon frös en aning i bara sin klänning. Innan hon gick och la sig för att få så mycket sömn som det var möjligt innan morgonen gick hon till vagnen och kollade in. Lavinia och Lancelot verkade fortfarande sova vilket gladde henne. Hon hade inte en tanke på att Lavinia var så skadad att hon kanske hade fått feber och infekterade sår.

Lavinia drog sig närmare Lancelot i sömnen, och mumlade osammanhängande. Hon drömde om när han var barn. Hennes mors svåra plågor då Lancelot föddes, hans skrik och moderns sista ord till sin dotter. "Ta hand om Lancelot." och dottern hade följt det till punkt och pricka och glömt bort sig själv, hon levde endast för sin broder. Då även fadern senare gått bort i hamnen var de helt ensamma och hon fick jobb hos värden där fadern mer än en gång efter moderns bortgång druckit sig redlös och dottern fått hämta hem honom.

Aurora vaknade med ett ryck. Någon eller rättare sagt något var på väg emot dem.
"Till vapen", ropade hon högt och tydligt.
Hon kunde känna vibrationerna genom marken även om de var små. Med några få snabba steg var hon framme vid sitt svärd och drog det. Stålet verkade sjunga till henne. Hon ställde sig i position och märkte hur Nathaneal ställde sig jämte henne, redo att kasta förtrollningar eller använda sin magi som skulle gynna dem på bästa sätt. Vanog hade dragit sin stridsyxa och Cennon sina två smäckra svärd. Hennes och Cennons var helt olika men de hade olika tekniker. Heddi satt fortfarande under trädet och verkade något road men Aurora ignorerade den gamla tanten. Varken Lavnina eller Lancelot verkade ha kommit upp. Det oroade henne och hon mindes Lavinias söndriga kropp som de inte tagit hand om. Vad det en var som kom, kom närmare. Aurora kunde känna hur växterna blev undan pressade, det var något på väg emot dem som hon aldrig känt av, något som verkade uråldrigt.

Lancelot vaknade vid ljudet och försökte få liv i sin syster, vilket han faktiskt fick. "Vad?" sa hon och tog sig för huvudet, det kändes tungt och det brände av feber bakom ögonen. "De sa något om vapen, hör." säger han och Lavinia lystrar, "Hovtramp, men ändå inte hästar." sa han och sakta drog Lavinia sig över golvet och slog upp dörren då hon inte orkade stå. Hon såg med en blick från den gamla tanten att ingen fara hotade och hon kände det på sig själv. "Kom" sa hon mjukt till Lancelot och lutade sig kraftlöst mot dörrkarmen. Han satte sig vid henne och då kom det fram, en blandning av människa och häst. Lavinia hade inte ens orken att bli förvånad men hon log för sig och viskade till Lancelot, "Som i dina och fars sagor, kentaurer." säger hon svagt.

Aurora stod och stirrade öppet på Kentaurerna. Aldrig förr hade hon sett någon av deras sort. Visst några alver, dvärgar, magiker och andra människoliknande varelser som ofta var utblandade med människoblod men aldrig hade hon ens kunnat anat att det fanns några kvar. Några av Vanogs mest spännande berättelser handlade om Kentaurerna.
"Vedui`il`er [Greetings everyone]", sade den av dem som stod främst.
Aurora häpnade. De tilltalade dem på alviska. Hon var glad att Cennon hade lärt henne och de andra tala de uråldriga språket som sades vara utdött och glömt. Samtidigt så talade han det inte alls lika klart som Aurora. Utan orden lät grötiga i hans mun. Cennon steg fram. I vanliga fall var det Heddi som förde deras talan som grupp men nu verkade Heddi mest nyfiken på vad Cennon hade att säga.
"Nae saian luume`[It has been too long]", hälsade Cennon tillbaka och böjde lätt på huvudet.
Aurora kände hur hennes haka föll, kände Cennon dessa varelser?