Sirius Blacks dotter och Den flammande bägaren

JAG VILL BARA HA MERA!

JAG MED!!!

SKRIV MEEEEEEEEEER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kapitel 4:

Paketet som låg på golvet bredvid mig innehöll något stort, ljusblått och bubbligt. Jag rynkade pannan och lyfte upp det. Ett frasande ljud hördes och det blåa tyget gungade till.
”Vad är det här?” frågade jag. Mrs Weasley skrattade hjärtligt.
”Din mamma skickade den. Hon hälsar.” sade hon. Hermione fnittrade och betraktade det rosa som hon höll i.
”Vanliga flickor brukar kalla det för en klänning, Silver.” sade hon.
Jag stönade och betraktade föremålet lite närmare. Jo, visst var det en klänning. Den var ljusblå, vid och med många volanger. Den hade ett hårt snört liv som påminde väldigt mycket om en korsett, vilket aldrig var ett gott tecken.
”Ska jag ha på mig den här?” frågade jag. Mrs Weasley nickade.
”Tyvärr får jag inte säga till vad ni ska ha klänningarna, flickor.” sade hon. Jag stönade.
”Hur i hela friden ska jag kunna ha på den?” kved jag. Hermione fnittrade.
”Vi provar dem!” skrattade hon. Jag stönade.
”Bra idé”, sade mrs Weasley. ”Om en stund kommer jag och kollar att ni sover. Jag kommer att väcka er vid halv fem imorgon, så ni behöver all sömn ni kan få.” sade hon och gick ut ur rummet.
Jag tittade misstroget på klänningen. Hermione viftade med handen.
”Men prova den, då!” sade hon otåligt. Jag drog av mig nattlinnet och tvingade klänningen över huvudet.
”Den är för stor”, kved jag. Hermione suckade.
”Det är därför du har de här”, sade hon och viftade med korsettsnörena. ”Jag drar åt dem åt dig.”
Hon drog åt snörningen så hårt det gick och jag flämtade till.
”Kan… inte… andas…” flämtade jag.
”Du vänjer dig.” sade Hermione. Hon var klädd i sin egen klänning. Den var rosa, med många volanger, och fick henne att se ut som en ängel. Jag suckade.
”Hallå!” protesterade jag. ”Du har ju ingen mysko korsett!”
”Sluta gnälla och titta dig i spegeln”, suckade Hermione. Till min egen förvåning så lydde jag och blev förvånad över vad jag såg.
Jag kände inte igen mig själv. En smal flicka stod och stirrade misstroget på mig. Hon var klädd i en utsökt klänning med volanger, diamanter och hårt snört liv. Under hennes klänningsfåll stack ett par höga klackskor fram. Hennes blonda lockar var utsläppta och nådde henne en bra bit nedanför midjan. Jag viftade med handen och flickan i spegeln gjorde likadant. Hermione suckade på ett väldigt typiskt flicksätt.
”Silver, du är så vacker”, viskade hon. Jag stönade.
”Det här är inte min stil”, suckade jag. ”Alla kommer att skratta åt mig.” Hermione skakade på huvudet.
”Alla pojkar kommer att slåss om dig.” Hon slog ut med armarna och visade sin egen klänning. ”Jag skulle göra vad som helst för att få byta klänning med dig.”
”Bra. Vi byter.” sade jag hoppfullt, men Hermione skakade på huvudet.
”Inte en chans. Din mamma kommer att döda mig. Förresten så skulle jag aldrig kunna ta den där vackra klänningen ifrån dig.” sade hon.
Det knackade på dörren. Jag flämtade till.
”Vem är det?” frågade jag.
”Harry och Ron”, sade en röst. Jag flämtade till.
”Ni kan inte komma in”, flämtade jag. En ljudlig suck hördes utifrån.
”Varför inte”, sade Rons röst.
”Eh…” mumlade jag. ”Hermione! Hjälp mig!”, viskade jag hopbitet.
”De kan inte se mig i den här!”
”Alltså…” sade Hermione. ”Vi håller precis på att somna.”
”Okej…” sade rösten utanför dörren.
”Kan vi prata imorgon? Det är viktigt. Det handlar om Siri… Snuffles.”
”Visst”, sade jag och vi kunde höra ljudet av steg som avlägsnade sig. Jag andades ut.
”Hermione, hjälp mig att få av den här!” väste jag och pekade på klänningen. Hon nickade och började snöra av den.
Så fort hon var klar så slängde jag ifrån mig den. Den landade i paketet där den legat i från början. Jag pustade ut och drog på mig min randiga pyjamas. Jag somnade nästan så fort jag lagt huvudet på kudden, undrande över till vad vi egentligen skulle använda klänningarna…

Det kändes som om jag precis hade somnat när jag blev väckt av mrs Weasley.
”Det är dags för er att ge er iväg, vännen”, viskade hon och gick över till Hermione för att väcka henne. Det var fortfarande mörkt utanför.
Jag tvingade mig själv upp ur sängen och började klä mig i en kofta och jeans. Vad kunde klockan vara? Fem? Ens så mycket?

Vi mötte Harry, Ron, Fred, George och Ginny halvägs ner i trappan. Fred och Georges hår stod rakt upp i olika riktningar. Jag motstod frestelsen att brista ut i gapskratt.
Mrs Weasley rörde om i en gryta med gröt på spisen och mr Weasley satt på en stol och gick igenom en tjock bunt biljetter.
När vi kom in slog han genast ut med armarna så att vi tydligt kunde se hans kläder. Han var klädd i ett par slitna jeans och en golftröja.
”Vad tycker ni? Vi måste ju se ut som mugglare, eftersom att vi ska resa inkognito.” sade han nervöst. Jag skrattade.
”Perfekt, mr Weasley.” sade jag. Han såg lättad ut.
Vi slog oss ner vid bordet där mrs Weasley började servera gröt med sirap och socker.
”Var är Bill, Charlie och Per – Per – Percy?” frågade George, som försökte kväva en gäspning (utan att lyckas).
”De kan sova lite längre.” Mrs Weasley dängde ner grytan i diskhon och fick, med en sväng på trollstaven, diskborsten att börja diska den av sig själv. ”De ska ju ta sig dit med hjälp av spöktransferens.”
”Så de ligger fortfarande och snarkar?” sade Fred surt och öste skedvis med sirap över gröten. ”Varför kan vi inte också få transferera oss?”
”Därför att ni inte är myndiga och inte har avlagt provet än. Fred, det räcker med sirap!” snäste mrs Weasley, slog bort skeden ur Freds hand och fick det att sprätta sirap över oss alla.
”Måste man avlägga ett prov för att få transferera sig?” frågade Harry.
”Det kan du lita på”, sade mr Weasley och stoppade ner biljetterna i bakfickan på jeansen. ”Avdelningen för magisk transport var tvungna att bötfälla två personer för ett tag sen, de hade transfererat sig utan tillstånd. Till råga på allt så råkade de splitta sig.”
Alla vid bordet utom Harry ryckte förfärat till.
”Öh… splitta sig?” sade han frågande.
”De lämnade kvar delar av sig själva”, förklarade jag och svalde min gröt. Mr Weasley nickade mot mig.
”Så därför satt de naturligtvis fast”, sade han myndigt och hällde upp ett glas apelsinjuice. ”De kunde varken komma fram eller tillbaka, utan fick vänta tills Magiska olyckshjälpspatrullen kom och ordnade allt. Ni ska veta att det ledde till en hel del extra pappersarbete. Inte minst för att massor av mugglare råkade se kroppsdelarna som paret lämnade efter sig…”
”Blev de hela igen?” frågade Harry förskräckt.
”Oja”, sade mr Weasley sorgset. ”Men de fick betala en rejäl slant, och jag tvivlar på att de försöker göra om det på ett tag. Man ska inte hålla på och experimentera med spöktransferens. Många bryr sig inte om att pröva det. De föredrar kvastar. Visst, kvastar är långsammare, men det är betydligt säkrare.” Jag kom att tänka på min splitternya åskvigg som låg i sovrummet, färdig att prövas.
”Kan verkligen både Bill, Charlie och Percy klara det?” frågade Harry nyfiket.
”Charlie blev tvungen att göra provet tre gånger”, sade Fred med ett grin. ”Första gången blev han underkänd, för han dök upp rakt på en söt gammal dam som var ute och handlade… kommer ni ihåg det?”
”Jo, men han klarade sig i alla fall andra gången”, fräste mrs Weasley och dängde ner fatet med stekta ägg i bordet medan vi andra fnissade högt vid tanken på Charlies otur.
”Nej, vi måste skynda oss att äta upp.” sade mr Weasley och svalde resterna av sin rostade macka. ”Vi har en liten promenad framför oss…”
”Ska vi gå till världsmästerskapen?” frågade Harry.
”Det är klart att vi inte ska”, sade jag, men kände mig fortfarande orolig. Tänk om vi skulle det?
”Nej, nej, det är för långt”, log mr Weasley lugnande. ”Vi behöver bara gå en kort bit. Det är svårt för ett så stort antal trollkarlar som vid världsmästerskapen att samlas diskret. Vi måste resa så försiktigt som möjligt. Men såklart…”
”George!” tjöt mrs Weasley. Alla hoppade till.
”Ja, mamma? Vad är det?” frågade George, precis lagom oskyldigt.
”Vad har du i fickan?”
”Va? Inget!”
”Ljug inte!” Mrs Weasley riktade sin trollstav mot en förskräckt George och sade: ”Accio!” Flera små färggranna föremål flög ur hans ficka och in i mrs Weasleys utsträckta hand. Det var fler tungtänjarkolor.
”VI SA JU ÅT ER ATT FÖRSTÖRA DEM!” tjöt mrs Weasley och viftade med de färggranna små sakerna.
”Töm genast fickorna! Båda två!”
Tvillingarna vägrade. Mrs Weasley höjde trollstaven igen.
”Accio, Accio, ACCIO!” skrek hon och kolorna kom flygande från överallt (Georges nacke, Freds stövel och bådas innerfoder på kläderna).
”MAMMA! DET TOG OSS SEX MÅNADER ATT UTVECKLA DEM!” ropade Fred när mrs Weasley mosade alla kolor med en köttkvarn.
”Ja, inte undra på att ni inte fick godkänt i fler GET – ämnen!” skrek hon.

Stämningen var inte helt lätt när vi skulle ge oss iväg. Mrs Weasley såg fortfarande sur ut när hon kysste mr Weasley adjö på kinden. Däremot var hon inte på långa vägar så sur som tvillingarna: de bara drog på sig sina ryggsäckar och gick ut ur köket utan att ens säga adjö till sin mamma.
”Ha det så trevligt!” sade mrs Weasley när hon knöt åt min scarf hårdare. Hon var verkligen en stor modersfigur för mig.
”Och uppför er som folk!” ropade hon efter Fred och George, men de varken vände sig om eller svarade.
”Jag skickar iväg Bill, Charlie och Percy vid tolvtiden”, sade mrs Weasley till sin man då vi travade efter honom och tvillingarna över den mörka gårdsplanen.
Det var iskallt. Jag frös så att jag hackade tänder. Hermione hade erbjudit mig att ta hennes kofta, men jag hade totalvägrat.
Harry gick längre fram och pratade med mr Weasley om världsmästerskapen och flyttnycklar.
Vi fortsatte fram på den mörka, iskalla stigen mot byn. Himlen ljusnade långsamt över våra huvuden och blev ljust krämfärgad.
Mr Weasley tittade ideligen på sin klocka.

Under den mödosamma klättringen uppför Stoatshead Hill så orkade ingen av oss prata. Då och då snubblade Hermione och Ginny ner i kaninhål och jag fick ideligen stanna och dra upp dem.

”Puh”, sade mr Weasley när vi äntligen hade nått toppen. Han torkade av sin svettiga panna med baksidan av handen.
”Nå, vi kom i alla fall fram i god tid, vi har fortfarande tio minuter på oss. Nu måste vi sätta igång och leta efter flyttnyckeln.”
Vi alla började söka i det höga, gröna gräset.
”Här borta, Arthur! Vi har den!” Vi alla vände oss mot ljudet av rösten. Två långa skepnader avtecknade sig mot den ljusrosa himlen.
”Amos!” sade mr Weasley med ett brett leende och skyndade sig fram till mannen som hade ropat. Vi andra följde efter mr Weasley som hundar. Mannen som hade ropat var lång och hade rödbrunt, tjockt hår. Han höll en möglig gammal stövel i ena handen.
”Det här är Amos Diggory”, presenterade mr Weasley. ”Han arbetar på ministeriet. Visst känner ni hans son, Cedric?”
Visst gjorde vi det. Alla på Hogwarts visste vem Cedric Diggory var. Han var en ovanligt vanlig stilig pojke på sjutton år som var kapten för Hufflepuffs quidditchlag. Han var en av de vars namn kladdades i korridorer (och i Lavender Browns anteckningsbok) om och om igen, det dök alltid upp oavsett hur mycket Filch försökte att sudda bort det.
”Hej”, sade Cedric.
”hej”, mumlade jag och Hermione i kör. Cedric höjde på ögonbrynen; ingen annan hade svarat. Hermione och jag började gapskratta okontrollerat. Tillsist grät vi av skratt och fick stödja oss på varandra för att inte bryta ihop helt.
”Nu är det nog dags att vi ger oss av”, sade mr Weasley och drog fram sitt fickur. Han såg på Harry och Hermione, de var de enda som aldrig använt en flyttnyckel förr. ”Ni behöver bara lägga ett finger på flyttnyckeln, det är allt.”
Alla lade varsitt finger på den mögliga gamla stöveln.
”Tre…” mumlade mr Weasley och kisade på sin klocka. ”två… ett…”
Det kändes som en krok under naveln drog mig framåt utan att det gick att hejda. Vi susade fram i en virvlande vind av lysande färger, det var som om flyttnyckeln drog mig framåt med en magnetisk kraft och så…
PANG!
Jag, Ron, Ginny, George, Harry och Hermione landade hårt på marken. Jag tittade upp. Cedric, mr Weasley och mr Diggory stod fortfarande upprätta. Cedric sträckte fram en hand, som jag tog tacksamt, och hjälpte mig upp. Hermione fnittrade.
”Jag tror att han gillar dig”, fnissade hon. Jag slog till henne och rodnade djupt.
”Äh, håll truten.”

”Sju minuter över fem från Stoatshead hill”, sade en röst.



Sådär, ja! Om någon undrar hur Silvers klänning ser ut, här är den:
http://www.floobuy.com/media/catalog/product/cache/1/image/35900a2db8c0b46d1bf1ffad8a87cab1/b/l/blue_and_white_color_ball_gown_wedding_party_dress.jpg
Hoppas att det var bra ♥♥♥♥♥

AWESOME!!!!!!!!!!! SKRIV MER!!!!!!!!!!!!!!

Gud vad bra!!!! *Lika bra som alltid...*
Gud va fin klänning!!!

Ååh! Läser en ff som handlar om hur
(Läs inte om ni inte har läst Dötsrelikerna)

Så godomligt bra!!! Och klänningen var godomligt vacker och jag använder det här ordet godomligt alldeles för mycket XD men det får man när det är en av dom bästa ff:sen som finns

JÄTTE BRA! MERA!


Gud, Hur kunde Silver tycka att klänningen var ful?
DEN VAR URSNYGG!

MER!