Antikens Rom, privat

Han hade väl gissat det. Antonius skrattade roat och skakade på huvudet.
"Nog har det hänt då och då", medgav han lättsamt och lyfte flaskan till läpparna. "Vinet är ospätt, så ta för dig." Så liten som Nicci var, och om hon aldrig hade druckit mer än något glas till middagen, skulle det inte krävas mycket för att få hennes huvud att snurra. Det var antagligen en dålig idé, men under nätter som denna struntade Antonius i konsekvenser och regler.

Nicci höjde ett ögonbryn, hon trodde Antonius drack lite oftare då än då men hon sa inget om det. Hon tänkte inte lägga i sig hans liv, han var fri att leva det som han ville. Nicci tittade på en av tjänarna kom med ett glas vin hon tog emot det och smuttade på det. Nicci hade aldrig uppskattat vin, hon drack det för att det ansågs artigt, men det tog oftast långtid. Hon tittade ut genom fönstret och undrade om hennes far skulle låta henne gå på någon fest igen? Hon tog en större klunk och grimaserade, men svalde det. Hon kunde lika väl roa sig när hon hade chansen

Antonius följde Niccis försök att få ner vinet med ett roat leende. Då han hade varit ung hade han hatat vin. Vid tillfällen då han hade erbjudits ett glas, då de hade gäster på besök, hade han brukat lämna glaset halvfullt. Några gånger hade han till och med lyckats hälla innehållet i en vas.
Men då Antonius flyttade till Rom hade vin blivit allt alldagligare, och då han bekantat sig med Paulus och de andra hade han lärt sig att tåla det, även tycka om det. Och sanningen var, att om man druckt tilläckligt, smakade man inte mycket mer.
Så utan att tveka höjde han flaskan till läpparna och drack några djupa klunkar.
"Ser du någon som du känner?" undrade Antonius och kastade en blick mot gruppen med kvinnor med högtuppsatta föräldrar.

Nicci följde Antonius blick till gruppen med kvinnor och granskade dem. Hon undrade vad deras föräldrar skulle säga om de visste vad de gjorde på nätterna. Hon såg förvånat på en av kvinnorna som hette Sofie, hon var förlovad men det verkade inte hindra henne från att roa sig med andra.
"Jag är ytligt bekant med dem. Jag skulle inte säga att jag känner dem" sa hon och vände blicken mot Antonius och log "För att lära känna människor bra behöver man gilla att umgås med dem" sa hon och tittade på kvinnorna. De enda de brydde sig om var kläder, män och pengar. Inget av det som egentligen intresserade henne.

Antonius nickade medhållande.
"Vad är det för fel på dem? Jag tycker de kan vara riktigt underhållande under nätterna", svarade han neutralt, men han kunde inte hjälpa ett litet leende. Även på den stunden kastade kvinnorna en blick mot honom, och han lyfte på flaskan som en hälsning.
"Men då tar jag det som en komplimag att du orkar tala med mig", sade Antonius, åter vänd mot Nicci och med ett äkta leende på läpparna.

Nicci skrattade roat.
"Har du mött dem på dagarna?" sa hon och såg på Antonius "Har du någonsin försökt föra ett riktigt samtal med dem? Jag kan tala om att det är allt annat än roande. De är ja..." sa Nicci och tvekade, hon tittade ner på vinet i glaset "Det passar sig inte att tala om människor bakom deras ryggar" sa hon och tog en klunk av vinet. Hon lyfte blicken mot Antonius och besvarade leendet.
"Du bjöd hit mig, jag har inte så mycket val att prata med dig, du är trotts allt den enda här som vågar prata med mig. Min far har en tendens att skrämma bort folk" sa hon skämtsamt, även om den sista delen var sann

Antonius log roat.
"Deras fädrer håller dem inlåsta på dagarna, skulle jag tro. Och nej, vi brukar inte exakt tala med varann. Men du har rätt, man borde inte säga sådant om andra, även om det är sant." Han tog åter en klunk av vinet och log till det Nicci sade om hennes fader. "Jag kan förstå det", var det enda han sade till svar. Nathan Ormarna var en imponerande man, och Antonius tvivlade inte på att han kunde gå till extremer angående sin dotter.

Nicci skrattade
"Det beror på hur man definierar inlåsta, de får nog göra en hel del som andra inte får" sa hon och tittade bort mot dem. Hon förstod sig inte på dem, de verkade tro att livet gick ut på att ha de dyraste kläderna. Hon undrade om de kunde tänka själva eller om andra gjorde det åt dem. Hon nickade sedan, hon undvek i första mån att säga något bakom någon annans rygg.
"Det är trevligt av dig att förstå det, de flesta gör inte det" sa hon och log mot Antonius, hon var förvånad att det var så lätt att prata med honom
"Hur har du det med din far? vet han om det här?" frågade hon artigt

Antonius leende bleknade något, men han ordnade om sina anlätsdrag snabbt till ett lika bländande leende. Endast hans något spände käke vittnade om att han inte tyckte om samtalsämnet.
"Han tror det värsta, men vet rätt litet. Både om festerna och mig", svarade han och försökte låta lättsam. Antonius skulle aldrig medge sanningen, eller berätta om de höga förväntningarna hans fader alltid haft, som sonen inte lyckats uppfylla. Och aldrig tänkte han medge att faderns besvikenhet sårade honom, ännu mer än han ens medgav åt sig.

Nicci tittade på Antonius och slog ner blicken hon hade märkte förändringen hos honom.
"Det var inte min mening att fråga något personligt som gjorde dig obekväm" sa hon och tittade ner på den röda drycken i glaset.
"Om jag frågar något som du inte vill svara på kan du be mig vara tyst" sa hon lågt "Jag vill inte tränga mig på, men jag har tyvärr en tendens att säga fel saker" sa hon