Tillbaaka (privat)

Hon såg på honom och svalde men gick in och satte sig vid bordet och såg på honom. "Skulle jag kunna få bandage om handleden? Bara jag kommer åt den så gör det ont." Förklarade hon och visade handen som var röd och irreterad av bettet

"Självklart. Jag ber återigen om ursäkt" sa Alexis och kallade på Maryam, som snabbt kom med ett bandage.
"Klarar du det själv eller vill du ha hjälp?`"

"Hjälp tack. Hon höll ut handen och såg på honom. "Nödvändigt? Att vita en försvarslös flicka? Vilken man.." Hon såg sedan sig om och såg på all mat och det vattnades i munnen på henne.

"Det var för ditt eget bästa. Man vet aldrig vad som lurar i slottets vrår, och hade du fått gå själv kanske du skulle blivit dödad." Alexis lutade sig fram och började omsorgsfullt linda Alice's hand.

Hon såg på hans händer. Smala och kalla. Hans ringar var ännu kallare. "Vad är det du pratar om? Vet du inte vad som bor i ditt slott? Hon ryckte till. "aj" Hon såg sedan på honom. "Och det här är som ett jag äger dig märke?"

"Jo, mestadels. Men man vet aldrig vad som kan ta sig in under nätterna, och det är inte direkt så att jag går och inspekterar hela slottet var och varannan minuit" sa Alexis. Han m umlade ett svagt "förlåt" när hon sa att det gjorde ont.
"Nej, det är det inte. Det är bara för att... Få dig medvetslös. Folk är så mycket lättare att hantera när de är medvetslösa" fortsatte han innan han kom på att kommentaren kanske var sårande.

Hon lade sin hand i knät och såg på honom.
"Få mig medvetslös? Vem är du? Kan du förklara dig lite?" Hon tog en brödbit och såg på den och började äta och lutade sig tillbaka och såg på sitt tunna nattlinne och lade armen om sig. Det var iskallt här.

Alexis harklade sig smått och ställde sig upp.'
"Jag är den som ingen vilöl vara. Den som alla hatar, är rädda för, vill se död. Jag kan få det minsta djuret att dansa. Jag kan få den starkaste och modigaste människan att göra på sig och springa iväg av rädsla. Jag tål inte vitlök, silver. Jag dricker blod. Jag kan inte vistas i solljus. Förstår du nu?"

"Vampyr?" Hon såg på honom och såg sedan på sin handled och såg sedan bort. "Och det här är 1465 eller vad det nu du sa.." Hon såg på honom. "Hur kom jag hit egentligen och svimmar jag varje gång du bitrer mig för om du biter så plötsligt så gör det ont men det blev en njutning." Hon såg ner. "Förlåt"

"Det är ingen fara, jag är den som ska be om ursäkt. Och jag vill informera dig om att jag inte kan bestämma när du får fara tillbaka, om du får fara tillbaka. Tiden är inte att leka med. Själv har jag ingen aning om hur du kom hit, faktiskt" svarade Alexis som om det var den självklaraste saken i världen.