HG roll (Privat)

"Jasså? säker på det där med attha allierade?" sa Tony bekymrat, "Du vet att allt kan förändras i spelen." sa han allvarligt och hon nickade, visst kunde det bli så. Hade hon visat allt vad hon kunde hade karriäristerna säkerligen velat ha henne i sitt gäng. Men nu var det inte så och hon fick spela efter spelets regler, överaskning var också bra. Och alla var tvungen att dö, även karriärister och så var det.

Efter en väldigt spänd måltid så gick Ashanti upp på sitt rum. Hon drog av tröjan och grimaserade när hon såg på förbindningen i sidan. Det betydde att hon inte fick duscha. Hon ville verkligen duscha, hon frös så.
Hon kurade ihop sig till en boll under täcket och det var så hon somnade, ihop kurad till en boll.

De åt middag och efter det så gick Pecora till sitt rum. Allt detta var så annorlunda, från att inte äga något förutom kläderna på kroppen till allt detta? Hon hade ju till och med sovit på slakteriet där hon arbetade som så många andra föräldrarlösa barn och ungdommar. Hon duschade och la sig sedan i den mjuka sängen och somnade strax.

Ashanti vaknade av att någon flåsade henne i ansiktet och när hon öppnade ögonen fann hon sig liggande och stirrandes in i någons ögon. Hon ryggade bakåt och slog huvudet i säng gaveln.
Hon gnuggade sig i huvudet och kollade efter vem det var som hade stått böjd över henne bara för att se dörren slå igen och springande steg försvinna i korridoren.
Hon kisade på klockan. Fyra på morgonen. Hon blinkade sömndrucket. Vem hade det varit som hade stått böjd över henne? Hon kom bara ihåg att personens ögon hade varit i samma gröna nyans som hennes pappas ögon hade haft. Varför hade personen sprungit därifrån?

Pecora vaknade av att någon knackade på dörren, "Frukost." sa en glad kvinnoröst och sedan försvann den med ett evigt klackande av de höga skorna, Tefona, deras handledare. Hon suckade och vände sig om, varför frukost när man ändå skulle dö?
Men slutligen gick hon upp och gick in i duschen för att vakna upp.

Ashanti kunde inte somna om men satt bara där på sängkanten och stirrade håglöst ut i det mörka rummet, halv sovande.
Hon vaknade inte på riktigt förren någon person som hon inte kunde namnet på kom och kungjorde att det var dags för frukost.
Hon gick upp och släpade sig in i duschen varefter hon utan att märka vad det var hon satte på sig rutinmässigt satte på sig kläderna.
Hon gick på autopilot mot matsalen där Joseph redan satt tillsammans med Irina, uppenbarligen hade ingen annan orkat med att komma upp än.

Pecora duschade och klädde på sig träningskläderna innan hon gick från sitt rum. Hon mötte upp Sam och tillsammans glatt språkande gick de mot matsalen för frukost. De kunde verka sorglösa och glada, men det var viktiga saker de diskuterade, om taktik och om Ashanti och allt annat, ibland var det allt bra att ingen kunde teckenspråk.
De kom in i matsalen och såg Ashanti och sen vid ett bord de andra två. "Tjena sötnos." sa Pecora glatt och gav Ashanti en godmorgonkram samtidigt som hon gav de andra två fingret för de hade busvisslat, hade de inte hört talas om vänlighet eller?

Ashanti sträckte sig likgiltigt efter den mat som stod närmast henne, vilket händelsevis råkade vara lumpbröd, en specialitet från hennes distrikt, och marmelad.
Hon ryckte till och vaknad ur sitt tillstånd av håglöshet.
Detta påminde henne starkt om någonting... Vad var det? Hennes sömndruckna hjärna arbetade trögt och febrilt och sedan kom hon på det.
Den där dagen, det var den dagen...
Hon såg allting så klart som om det hade varit för blott några timmar sedan.
Hon själv hade kommit hem efter skolan en dag, det hällregnade ute och hon var dyngsur då hon inte hade något annat än ett par slitna byxor och en föga mindre sliten tröja på sig, också ett par skor där skodulan nästan hade lossnat.
Hon kom ihåg att hon hade kommit hem till en muntert sprakande brasa som knastrade när vedträna i den brann upp undan för undan. Det skraltiga murkna träbordet ett ben som var lite för kort hade varit nyskrubbat och dukat för middag.
På bordet stod det ett lumpbröd, lite marmelad som Ashanti hade bytt till sig på marknaden för snart fyra veckor sedan, det var bara botten skrapet kvar.
Och mitt i denna tavla hade hennes mor legat på golvet. Orörlig. Kall. Ashanti hade släppt allt hon hade i armarna och utan att bry sig om att knyta upp skorna hade hon sprungit fram och knäböjt vid sin mamma. Hon var död.
Ashanti sköt snabbt ifrån sig marmeladen och lumpbröder som om hon hoppades att med det kunna skjuta ifrån sig minnet.

"Allt okej?" säger Pecora orolig till henne, för hon verkade inte närvarande. Sam och hon kanske verkade sorglösa men det berodde på att de inte hade något att förlora. De hade ingen familj, de hade kommit som spädbarn till ett barnhem och sedan från tidig ålder jobbat i slakteriet för att tjäna sitt uppehälle dit. De hade inte något som kunde kallas familj och alltså inget att förlora. De hade varandra, men de var inte mer än vänner och de visste båda att vänskapen skulle sluta tvärt, Sam skulle dö vid hornet och det fanns inget att göra åt det.

Ashanti kollade upp, när hade Pecora och Sam kommit? Hade dem varit där länge? Hon visste inte.
"Ja" sade hon dröjande "Jag kom bara att tänka på något...det är inte viktigt" hon rynkade pannan och slog ner blicken en stund för att samla tankarna så att hon faktiskt skulle kunna sammanfoga en sammanhängande mening.
"Ni då? Hur är det för er?" frågade hon uppriktigt undrande.
Hon sköt med en kraftansträngning ifrån sig tankarna på modern. Hon saknade henne så och den enda familjemedlem som hon hade kvar var...nej han betraktade uppenbarligen inte henne som familj länge tänkte hon.
Hon kollade upp på Pecora som såg ut att ha sovit gott och sedan på Sam som såg märkligt fridfull där han stod och betraktade Pecora.