Rollspel för bara Gryffindor.

"Absolut", säger jag, och nickar.
*Reser mig upp och börjar ta sakta steg så att Ron och Harry hinner fram*
*Känner Rons arm snudda emot min rygg när de väl hinner fram, känner den där varma känslan sprida sig in i kroppen och..."
"AOUCH, Harry!", skriker Ron.
*Kollar bak på mina två bästa vänner*
*Ron möter blick, samtidigt som han drar sin hand upp och ner över sin antagligen skadade arm*
"Slog han dig igen?", ler jag snett mot Ron.

"Nej en meteor slog just ner och träffade av ren slump min arm!" Fräser jag spontant till men ångrar mig snabbt när jag ser Hermiones förvånade min och pressar fram ett leende samtidigt som jag kastar en ilsken blick mot Harry som flinande tittar åt ett annat håll.

"O-okej", klämmer jag fram, fortfarande förvånad över Rons reaktion. Jag är medveten om att han gav mig det där leendet bara-för-att, och nu låter han sitt ansikte skina upp så fort jag slänger blick åt hans håll.
Jag suckar och lyssnar på ljudet av våra steg i korridoren, innan jag vrider mig av den jobbiga tystnaden.
"Jo... jag har funderat över att sy fler elfhattar... stackars små elfar!", säger jag, nästan lite allt för frustrerat och argt, och ser på när Harry och Ron byter menande blickar.

*Utbyter åhnej-blick med Harry, diskret eller odiskret bryr vi oss inte om*
"Hur går det med talmagin förresten?" Frågar jag ointresserat bara för att byta samtalsämne för att slippa höra på Hermiones FISA tjat.

"Hur tror du att det går?!", fräser jag irriterat, för att jag vet att han bytte samtalsämne för att slippa höra mig prata om de stackars elfarna.

Det blir en spänd tystnad igen och alla tre går envist tysta upp för trappan. Harry drar sig som vanligt undan när vi börjar gnabbas vilket irriterar mig ovanligt mycket. Jag lägger märke till att de andra ser mitt ansiktsuttryck men orkar inte bry mig.
Vi går ner till fängelsehålorna och ljuset mörknar plötsligt. Snape och resten av alla gryffindorare/slytherinare sitter redan i salen.
"Klockan är ju bara tio i!?" Utbrister Hermione stressat samtidigt som hon smårusar in de sista metrarna till klassrummet. Jag och Harry kastar en orolig blick mot varandra. Detta bådar inte något bra.

Jag staplar in i rummet och känner hur hjärtat slår hårt innanför bröstkorgen. Jag ser hur Snape kastar sylvassa blickar på mig och mina vänner, och jag sätter mig tyst ner vid ett bord.
"Får jag höra en ursäkt till varför hon-som-vet-allt, den kända Harry Potter och hans otroligt söta rödehårige vän har kommit för sent?", grymtar Snape ilsket. "Har du inte lärt dig klockan, eller har du tappat bort din egen, Granger? Du som är så perfekt - väldigt bra att du inte kan siffrorna rätt."
Ett hånfullt leende leker i hans ansikte och jag blänger ilsket tillbaka på honom, innan jag böjer mig ner för att ta upp en fjäderpenna och bläck.

"Och du Wealsey.." fortsätter han efter sin utskällning av först Hermione och sedan Harry "..jag såg att det gick utmärkt på din quidditch träning i förmiddags. Duktigt av dig att få in en sådan perfekt smäll på din lilla snorröda systers näsa; blodet som kom var ju lika rött som erat hår.." Han hånlog och jag fick en känsla av att dra upp trollstaven och ge honom en förhäxning som varade i år "..jag tror faktiskt inte jag vet någon eller något som någonsin kommer bli fulare eller rödare än er weasleys. Eller jo, visst ja! Dina öron" Nu blev jag riktigt förbannad, men när jag ser Hermiones bedjande blick blir jag tvungen att hålla mig i skinnet.

Nu börjar jag få greppet om varför Ron och Harry ständigt tjatar över Snapes beteende. Det klarnar nu för mig: och jag förstår inte hur de kan stå ut!
"Så, idag ska vi göra en speciell gryta. Grytan ska inte koka över eller bli en orangeaktig färg...", han vänder blicken mot Harry när han säger det här och fortsätter. "Slå upp sida 143 i er bok."
Eleverna i Slytherin och Gryffindor gör som han säger, alla drar sina händer över de slitna sidorna som har förstörts av eleverna som ägde böckerna året innan; dock går det lite segare för Neville...
"Longbottom, sida 143, NU!"
Snape riktar sin trollstav mot Nevilles bok, vars sidor vänds i rusande fart och stannar vid den sidan Snape har gett instruktioner om.
Jag hör hur Malfoy, Crabbe och Goyle småskrattar och slänger blickar mot Neville, som jag vet kommer tyda blickarna som att han är mycket sämre än de jäkla Slytherinarna...

"Nå, idag ska vi göra en trolldryck som är mycket, mycket farlig.." Han kastar plötsligt en blick på Harry så intensiv att jag måste titta bort, men lika hastigt strävar Snapes kalla blick över klassen igen "..därför vill jag inte ha några misstag, speciellt inte av de jag inte tål.." säger han och ger även Neville en kall blick medan bl.a. Pansy och Malfoy sitter och tjuter av fnitter. Jag håller mig tyst och kollar ner i boken.
Fem nifflar klor..
Två ögonpupiller från en hippgriff..
Flärp från ett enhörningshorn..
Man tuss från en testral..
Just när det slår mig om hur tusan vi (som inte har sett någon dö) ska kunna se man tussen fortsätter Snape:
"Tussen av man som ni ska ha i slutet, när era trolldrycker fått en klar, blå färg, ger jag er tussen. Att ni ser eller inte ser den gör inte skillnad.." Hånler han.
"Sir, hur kommer det sig att ni kan se den?" Frågar en dum Gryffindorare.
"Det har du absolut inte med att göra miss Flowspoon. 10 poängs avdrag för Gryffindor!"