Sirius Blacks dotter

Bra!

Åh, längtar så efter fortsättning!

Jag håller på att skriva på nästa kapitel
Ses imorgon

du är så sjukt grym! längtar till nästa kapitel

GUD VAD BRA!!!!!!!
NY LÄSARE!!!!!
KÄNN DIG BEVAKAD!!!!

Gillar ni hungerspelen? Läs då min fanfic, http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=29970&page=1#p1831089
Snääälla!!!
Då är ni bäst!
P.s. nästa kapitel kommer snart, har haft så mycket att göra. Tack för allt ♥

okej, längtar

Awesome!

Har inte läst Hungerspelen än, så din ff får kanske vänta tills dess!

Kapitel 7:

Tåget hade stannat vid Hogsmeadestationen. På riktigt, den här gången. Men jag var fortfarande skakig och i varje skugga såg jag en dementor som väntade på att få suga ut min själ. Det var hemskt.
”Förstaårselever hitåt!” vrålade en stor skäggig genomblöt man så fort alla elever kommit ut ur tåget.
”Hej, Harry! E allting som det ska me dig?” fortsatte han.
Harry nickade och sedan… Ja sedan…
Vi skulle gå på vagnar som skulle dra oss till Hogwarts.
Men Ron hade sagt att de var dragna av osynliga hästar.
Det var fel. Förspända vid varje vagn stod två stora svarta… testraler. Åh nej. De kan bara ses av någon som sett döden.
Sådana som jag.
Jepp, en gång när jag var i Azkaban så såg jag en man som bara föll ner. Mannen = stendöd. Jag =Blackout totalt.
Jag stirrade länge på testralen (som nu börjat buffa på min hand) och tänkte att om den varit vit, vingarna mer änglalika och ögonen blå så skulle den kunna ha varit jag när jag var förvandlad till en pegas.
Det gjorde mig lite mindre rädd.

”Hej du” mumlade jag lite försiktigt och började smeka den på mulen.
Den gnäggade mjukt och fortsatte att blåsa en massa varm luft på min hand.
”Ska du bara stå där och klappa luften, eller?” frågade Hermione otåligt. Jag ryckte till och sänkte långsamt handen.
”Nej då” mumlade jag, med en lätt rodnad på mina kinder, och klättrade in i vagnen. Hermione himlade med ögonen och tittade på mig som om jag just sagt att jag skulle äta upp den lilla vita svampen som stod vid roten av ett träd.
Testralen sprang graciöst och lätt på marken. Det kändes knappt som om vi satt i en vagn. Jag bestämde mig för att testraler var ett av mina favoritdjur. Jag vet, jag vet. Weird.
Men det är något sorgligt över deras uppsyn, precis som över mig.
De är egentligen väldigt lika mig. Det kanske är därför jag älskar dem.

”Hallå?” avbröt Ron mig ur mina tankar. Jag ryckte till och märkte att vi stannat. ”Vi ska av nu” fortsatte han.
Jag klättrade ur vagnen och tänkte precis börja gå när jag hejdade mig.
”Tack så mycket” viskade jag till testralen. För vad? Jag visste inte, bara att jag var tvungen att säga det. Testralen gnäggade svagt och jag log. Sedan skyndade jag över till Hermione, Ron och Harry som väntade vid kanten till en stor sjö. På andra sidan syntes siluetten av ett stort slott. Hogwarts.
Jag var så exalterad att jag inte kunde låta bli att hoppa runt som en tok.
”Vad håller du på med, Evangeline?” frågade Hermione med en konstig röst.
Jag slutade hoppa och Hermione himlade med ögonen.

”Wow” var min enda tanke när vi kom in i Hogwarts.
Idiotiskt, men jag kom inte på något bättre att tänka.
Högt i tak, med en massa rörliga målningar.
Om ni undrar varför jag alltid lägger märke till rörliga målningar så är det för att de enda rörliga målningar vi har hemma är två, en på min mormor (som alltid börjar skrika vid olämpliga tillfällen) och på en snubbe som tydligen heter ”Phineas Nigellus”, eller något sådant.
Mycket irriterande person.

Den stora salen var sval och mycket, mycket stor.
Överallt satt det en massa elever som pratade, skrattade och stirrade på de tomma tallrikarna framför dem.
Det fick mig att inse att jag var väldigt hungrig. Vad gjorde jag?
Jag tog upp min gaffel och började låtsasäta, som om det satt en härlig bit ambrosiakaka, eller kanske potatis, på den.
Sedan hände någonting mycket konstigt, och då menar jag verkligen konstigt, inte som när ens mamma hittar en blöt disktrasa på golvet och bara ”Hmmm… Konstigt!” utan jättemegaduperkonstigt.
Så fort gaffeln försvunnit in i munnen så kände jag hur en härlig smak sprida sig i munnen. Jag tog ut gaffeln. Nej, det satt inget på.
Men så fort jag stoppade in den i munnen så kände jag det, en ljuvlig smak av… Jag vet inte. Kanske grillad kyckling, eller en härlig stek.
Jag satt med gaffeln i munnen, vågade inte ta ut den, med rädsla för att den härliga smaken skulle försvinna.
Men så fort Dumbledore började hålla tal försvann smaken.
Besviken tog jag ut gaffeln och stirrade misstroget på den. Inga spår av någonting.
Suck. Typiskt min otur.
Dumbledore fortsatte att prata. Han pratade och pratade.
Ibland lyckades jag höra osammanhängande ord, som
”Ny… Försvar… Alla… Hogsmeade… Förbjudna…”
Jag lyssnade inte så mycket. Jag koncentrerade mig mest på att peta med gaffeln på Rons rygg (Haha). Ron märkte inget, så jag tog i lite hårdare.
”Aj!” vrålade Ron och hoppade upp från stolen.
Dumbledore slutade genast prata, med händerna stoppade i en halvfärdig gest.
”Ville ni något Mr Weasley?” undrade han vänligt. Ron skakade på huvudet och satte sig ner igen. Dumbledore fortsatte att prata oberört. Ron tittade på mig med en tydlig ”jag-ska-döda-dig-senare!” min. Oupps. Jag fick se till att fly så snart jag var klar med middagen.

När Dumbledores tal var slut fylldes genast tallrikarna framför mig med mat. Mums. Jag skulle precis börja ta av korven när jag hejdades av en hand. Ron.
”Vad tusan var det där för något?” väste han.
Jag bara ryckte på axlarna.
”Förklarar senare” svarade jag. Ron himlade med ögonen.

När jag ätit tre korvar, en biff, stekta ägg, en majskolv, sockerkaka och glasstårta var jag mätt. Jag lutade mig tillbaka i stolen och studerade taket. Det var andra gången som jag såg stjärnor.
Mamma brukade alltid säga att det fanns bilder i dem, bara man tittade ordentligt.
”Det sägs att Sirius Black mördade en till man som satt i Azkaban” hörde jag en röst säga. Jag vände mig tvärt åt det hållet som rösten kom ifrån. En blekfet pojke med sandfärgat hår stirrade tillbaka på mig.
”Tyst” väste jag. Pojken hånflinade. Jag lutade mig tillbaka och tänkte på hur viktigt det var att inte bli ovän med någon från början.

Okej……. Kort?