Du lovade att aldrig ändras!

Bra

Epic.

Bra! längtar till fortsättningen!

Tipsa era vänner
----------------------------------------------------------------
Kapitel 12: Vakna, lämna mig inte.

BLAISE:
Dagarna gick. Alva låg i sjukflyglen med lunginflammation och Wilma var fortfarande medvetslös. Hon fick stanna på Hogwarts för det var för riksfullt att flytta henne. Enda sen olyckan har hennes pappa suttit vid hennes sängkant.
" Hej, jag heter Blaise Zabini. Du kanske känner min pappa?" Jag räckte fram handen till mannen som nickade och skakade min hand.
" Per Von Googh. Och ja, jag jobbar på samma avdelning som din far." Jag nickade.
" Det förvånar mig inte." Han log snett och fortsatt titta på sin dotter. Jag satte mig på andra sidan sängen och tog Wilmas andra hand. Den var vit. Vit och iskall.

ALVA:
Jag låg i sjukhusflyglen. Med lunginflammation efter att ha varit under det kalla vattnet så länge.
Wilmas pappa hade gett mig blommor och hälsat. En riktigt trevlig man.
" Hej Alva." Pansy slog sig ner vid min sängkant.
" Hej Pansy." Jag hostade till och satte mig upp. Jag lovar, jag var helt grå i ansiktet.
" Hur mår du?" Jag log snett.
" Jag har mått bättre."
Vi pratade en stund och hon berättade att hon ångrade vad hon gjort mot oss.
Efter att hon gått började jag gråta. Jag mådde inte bra och min allra bästa kompis la för döden..
Min syster dog i en drunknings olycka för 4 år sen. Jag var alltså 7 år då. Jag minns allt precis som det hände.
Vi badade i kärret. Småstenar rasade från berget runt om så jag gick upp. Mamma hade bestämt sagt åt oss att om det börjar ramla stenar måste vi upp ifrån vattnet.
" Emelie, kom upp. Stenar." Hade jag ropat till henne. Men hon hade bara skrattat.
" Alva, det är bara små stenar." I nästa sekund rasade nästan hela berget ihop och vattnet blev övertäckt av berg. Likaså min syster. Jag försökte ta bort stenarna där hon låg men det var för mycket sten.
Inget funkade. Mamma försökte trolla bort stenarna och när hon väl fått bort alla var min syster borta. Stenarna hade tryckt ner henne till botten och där ifrån hade hon flyttit iväg. Jag beskyller mig själv för det än idag.
Jag stängde ögonen som det fortsatt att rinna ut tårar ur. Jag suckade djupt och upplevde hela madrömsdagen igen. Och igen. Och igen. Tills jag somnade.

Tråkigt inlägg Är jätte trött..

Nej, det var jättebra! ♥

Super!!! *BEVAKAR*

Inte alls tråkigt! jättebra!

Mera c:

LÄngtar till nästa kap!!!!!!!!!!!

Du är extremt duktig!