What I forgot to say

Bra!

Nu kommer nästa kapitel! Jag är ledsen att det är slarvfel i det, men mitt "rätt-stavnig" program på datorn vill inte funka

Kapitel 3.

Fred log mott honom. De var så nära varandra, att Lee kunde känna hans doft. Ingen rörde sig. Allt stod stilla, intet hördes. Lee behövde bara luta sig fram lite, så skulle deras läppar nudda varandra. Men han gjorde inget, ville inte förstöra det magiska ögonblicket.

- Vart har du varit? Frågade Fred och bröt tystnades, men hans röst gjorde bara det ännu magiskare.
- Jag trodde du var död, viskade Lee.
- Det är jag. Men jag trodde du skulle komma tidigare, förklarade Fred och strök med handen över Lee kind.
- Vad mennar du? Frågade Lee och rös till av beröringen.
- Jag har väntat på dig här. Jag visste att du slutligen skulle komma, sa Fred.

Lee kollade sig omkring. De var på en tom gata. Det fanns inga hus, eller träd, bara en lång väg utan slut och trotoaren.
Han visste inte alls vars han var.

- Var är vi? Frågade Lee
- Jag är här, du ligger i min gamla säng och sover, sa fred och log sorgset.

Då förståd Lee att han bara drömmde. Han kände hur stygnet av sorg stack till inom honom. Han hade för ett ögonblick verkligen trott att Fred levde igen.

- Det är dags för dig att gå. Ta hand om George åt mig, sa Fred sorgset och tog Lee´s hand.

Lee vaknade. George var inte i rummet, men av mörkret utanför förstod Lee att det fortfarande var natt, och att George var nere i köket som vanligt.

Han la sig ner i sängen igen och slog händerna för ögorna. Han ville ha kvar bilden av Fred så länge som möjligt. Han ville komma ihåg hans doft och beröring. Men han höll redan på att glömma det.

”Men jag trodde att du skulle komma tidigare”

Lee visste att det bara var en till dum dröm, en som du många andra, men det hade kännt så annorlunda. Fred hade varit så tydlig, inte som i de andra drömmarna, då Fred mest varit en otydlig skugga.

Lee somnade inte om fören George smygit in i rummet igen. Då kunnde äntligen Lee sommna igen. Han ville vara säker på att George var okej. Han hade trots allt lovat Fred, och Lee skulle inte klara av att förlora honom också. Fred räckte.

Tidigt på morgonen vaknade Lee. George var redan uppe, vilket förvånade Lee. Geroge brukade inte lämna rummet. Han klev upp, och tog på sig sina kläder innan han gick ner. Där sat George tillsamans med Krumben.

George tittade upp på Lee, log snabbt, innan han återvände till sin fil talrik. Lee satte sig bredvid sin vän, men sa inget. Han ville gärna berätta om sin dröm, men George verkade på så bra humär att Lee inte ville påminna honom om Fred just nu.

- Jag drömmde en konstig dröm inatt. Fred sa att han hade väntat på mig. Vi var på någon konstig gata. Sen sa han… Lee tvekade ett tag och kollade på Lee, som tittade på George med stora ögon. Han sa, att jag skulle hälsa dig att han alltid tyckt om dig.
- Jag drömmde också det, sa Lee förlammat, och försökte smälta det George sagt.

”Att han alltd tyckt om dig”

- Det kändes så verkligt… sa George, och kollade intensivt på Lee.

Lee tittade stumt på den gula katten, som låg tvärs över bordet. Hans gula ögon följde en fulgas minst rörelse, och längtan att få springa och ta den syntes starkt i ögonen.

- Lee… du är min bästa vän, du vet att du kan säga allt till mig, sa George och kollade på sin vän, som fortfarande betraktade katten. Vad är det du vill säga?
- Jag… Ända sen första gången jag och Fred träffades har jag gillat honom, sa Lee tyst.

Det känndes tungt att säga det. Säga orden han aldrig någotsin sa till Fred, men nu säger till hans tvillingbror. Säga det ord, som fred aldrig någonsin kommer att få höra. Menigslösa ord, ord utan betydelse. Han kunnde lika gärna glömma allt.

- Jag tror… nej jag vet att fred gillade dig också. Han var bara för rädd för att säga något, sa George och tvingade Lee att se honom i ögonen.
- Det spelar hur som helst ingen roll nu, sa Lee tvärt och resta sig upp.

Han rusade ut ur huset, och stannadei nte fören han kom till Fred gravsten. Han föll ner på knä lät tårarna falla. Han brydde sig inte ens om att George kom upp bakom honom efter ett tag. Han brydde sig inte att gräset fläckade hans knän, eller att det kom personer och gick förbi dem. Allt som fanns för honom var Fred. Fred som hade älskat Lee, fred som lee hade älakst. Allt var bortkast. Hela Lee´s liv var bortkastat, inget skulel bli sig likt igen utan Fred.

”Vi kommer snart träffas igen” sa freds röst i Lee´s huvud. ”Snart kan vi träffas, jag lovar”

superbra! vilket underbart kapitel!

Jättebra!

Underbart kapitel!!

Du är sjukt duktig, blir riktigt imponerad!

Verkligen bra!

Tack!


Tack!


Tack!


Tack så mycket!


Tack!

när kommer mer?

Har inte skrivit så mycket, så det kan ta ett tag.