PRS mellan t i l d a och mig :3

Mere log.
"Jag tycker att vi ska gå imorgon." sa Mere.

Legolas nickade. "Ju fortare desto bättre. Vi får inte slösa mer tid", sa han sen.
Jag tittade på Frodo. Han såg så... stel ut. Som om han var sjuk. Det slog mig att ringen var smärtsam att bära och tittade sen bort. Det var säkert jobbigt för honom.
"Då är det klart då?" sa Aragorn. "Vi reser imorgon till Dimmiga Bergen."
Jag nickade.

Mere nickade.
Mötet avslutades och alla spriddes åt lite olika håll. Mere gick mot skogen.

Jag lämnade platsen och gick utan någon bestämd destination. Jag skulle äntligen ut på äventyr, och inte något meningslöst äventyr, utan ett stort och viktigt. Jag skulle visa vad jag gick för, och därmed bli respekterad. Till och med av Aragorn.
Han gillade mig inte. Eller han litade inte på mig. Han trodde säkert att jag skulle svika de andra. Men det skulle jag inte. Inte alls.

Några grenar knäcktes i närheten, och Mere snodde genast runt. När hon märkte att det bara var en ekorre slappnade hon av och gick längre och längre in i skogen.

(vad ska hända? :3)


Jag såg de fyra små hoberna på långt håll. De var så fruktansvärt modiga.
Jag samlade ihop mitt utsläppta hår och lade det över axeln. Jag började fläta det eftersom jag alltid blev lugn av det.
Jag märkte inte att någon stod bakom mig utan fortsatte fläta.

(Jadu, bra fråga ihihi )

När Mere var en långt inne i skogen såg hon sig omkring. Det var en del hon aldrig hade varit i tidigare. Hon såg sig intresserat omkring och gick runt i en vid cirkel runt gläntan hon var i. Efter att noggrant ha studerat marken såg hon fotspår i det höga gräset. Hon följde den långsamt och såg sig vaksamt omkring. Till sist kom hon fram till en liten sjö. Hon såg sig omkring och märkte att en gestalt låg på stranden med slutna ögon. När hon kom närmare såg hon att det var någon med Sauromans vita tecken. Hon backade snabbt, meni nte tillräckligt ljudlöst, tydligen.
Han slog upp ögonen och reste sig med ett svärd i handen. Utan att tänka efter mer än bråkdelen av en sekund drog Mere fram sin pilbåge och placerade en pil på strängen.
"Vem är du, och vad gör du har?" frågade hon tydligt. Alltid en bra försiktighetsåtgärd, så att man inte sköt någon oskyldig.
"Jag heter Nolofinwë, och jag bor här", sade han och försökte sig på att låta gammal.
Mere granskade honom misstänksamt, innan hon såg att han inte alls var någon alv, utan en människa som hade Sauromans tecken på ena kinden.
Hon släppte snabbt pilen, och den genomborrade hans hjärta.

"Vad gör du här egentligen?" frågade någon bakom mig och jag hoppade till. Jag vände mig blixtsnabbt om innan jag såg att det var Aragorn.
"Jag vill hjälpa till på resan till Mordor, är inte det uppenbart?" svarade jag klart.
"Vad har du att förlora?" frågade han.
"Jag förstår inte vad du syftar på", svarade jag även om jag hade mina aningar.
"Familj, vänner, personer som står dig nära..."
"De personer jag står närmast är mina fosterföräldrar. Jag har inte speciellt många vänner, knappt några alls faktiskt. Så jag har inte så mycket att förlora", svarade jag och försökte dölja min sorg.
"Vart är din riktiga familj?" frågade Aragorn med en annan ton i rösten. Nu var den mer.. vänlig och medlidande.
"Döda. Allihop. Jag har inte sett min äldsta bror på flera år, jag antar att han är död", svarade jag kort.
"Någon släkt utöver det?"
"Förlåt, men vad spelar det för roll?" frågade jag skarpt.
"Jag vill förstå dig. Det är allt", svarade Aragorn och vad jag kunde se ljög han inte.
"Min far hade bara en bror. Min mors systrar har jag aldrig träffat, då de bor så långt bort. Så nej, ingen speciell släkt."
"Din farbror då?"
"Det var han som dödade min familj", sa jag kort och med undantryckt ilska. "Så om det är någon som inte är min familj, så är det han."
"Jag beklagar", svarade Aragorn.
Jag log lite smått. "Det är okej."

Efter det snabba avslutet på samtalet, sprang Mere tillbaka till mötesplatsen, men innan hon kommer dit ser hon den nya flickan och ändrar kurs lite, men efter att hon har saktat av på farten lite.
"Hej", sa Mere glatt och log mot henne.

"Hej", sa jag så glatt jag kunde efter att ha pratat om min familj. Jag log mot henne.