The ring who survived

Lakmitar gav hästens tyglar åt en alv och gick sedan direkt mot gamla rådsalen där mötet idag också skulle hållas. Han gick ut på en balkong och beundrade de ensliga bergens enorma toppar. Han hade i och för sig sett ännu högre toppar i Gondor, men ensliga bergen var verkligen ovanligt vackra. I denna stund kände han att han var i starkt behov av något stärkande och han gick ner i lagom tid för middagssignalen.
Snabbt gick han mot den stora salen där middagen skulle hållas.

Same nickade ivrigt när hon hörde vad sa.
- Exakt! Och det handlar ju faktiskt bara om ett möte, inte om att ge sig iväg på massa farligheter. Vi sitter bara med och lyssnar, det är allt! Jag lovar att inte säga ett ord!

Aragorn suckade, innan han ryckte på axlarna. Pippin fick avgöra vad som var bäst för Jau, men när det gällde hans egen dotter... Han visste att hon skulle klara av det, hon var minst sagt kapabel till det mesta. I vanliga fall brukade han inte alls vara så här beskyddande, men nu... hon var, trots allt, hans dotter. Och det här var på riktigt.
- Nå, ni får väl följa med då. Men det ni hör här får ni inte berätta vidare, inte till någon.
Han gav dem båda varsinn sträng blick, men kunde inte låta bli att le lite när han såg Sameeras ivriga ansiktsuttryck.
- Jag börjar tro att du är lite för lik mig, Same... Kom nu, det är dags att äta.

Jau gick glatt mot middagsalen, han skulle vara med på ett möte med vita rådet!
Och inte nog med att han skulle med på rådet, i det här huset var det alver överallt, alver där man önskade det.
Maten var fantastisk. Jau satt vid bordet då han såg några, som han endast hört om, dock så ofta att han visste deras utseende.
Det var en dvärg som såg mycket välbärgad ut. Han hade silvertråd inflätat i sitt burriga röda skägg, som hade några gråa hårstrån. Bredvid dvärgen satt en alv. Alven hade en krona på sitt gyllene hår.

jag är ledsen, men jag har inte skrivit här ett tag, kanske Paraflax och gurtsson kan köra utan mig?

Tråkigt