Bakom lås bom. [Privat mellan Måntass & AlexZz]

Ashton stirrar på henne, vet inte riktigt vad han ska göra..
Men han kände sig helt plötsligt mer levande, som om allt omkring honom klarnade en anging. Och detaljer dansade i rummet.
Han drog lite svagt på munnen. Ett för en gångs skull medvetet och allvetande leende.
Han tyckte om henne för att hon dödat en av galningarna. Tyckte om henne för att hon gett mannen som tappat honom på blod fick ett tillräckligt stor elchock för att svimma.
"Tack." sade han med vaken röst, medan han kände hur det vakna ögonblicket gled förbi.

"Så jag ska inte dra igen?" Undrar hon till svar på det fortfarande okända ordet och bestämmer sig för att hitta trädgården, ta sig ut till den. Hon vill dit. Även när hennes blick blivit tom så vill hon fortfarande dit, som om någon röst kallar henne. Chrissie går förbi den ljushårige ut genom dörren. Hon måste hitta ut, hon bara ska det. Det är självklart att hon ska. Det finns en väg ut. Så med en bild av regbågen i huvudet så börjar hon ta sig uppför trapporna.

Ashton följer efter henne. Hon kanske visste en väg ut, hur som helst verkade hon säker på hur hon skulle ta sig ut.
Han kastade en lycklig blick på mannen och kvinnan, glad att två av de som plågat honom länge var döda.
Han kunde inte utvärdera länge, han visste bara att han suttit där tillräckligt länge för att ha växt mycket, sett världen utanför gallret blivit mörk, ljus fler gånger än han kunde räkna.
Sett hur världen blev vit och kall, färgglad med en massa löv på marken, eller se världen blomma i vackra ljusa färger och värma upp hela honom.
Mer hade han ingen aning om. Och då, undrade han en sak som han aldrig tänkt på förr.
Hur såg han ut? Var han tjock eller smal? Blond eller brunhårig? Vilken ögonfärg? Hudfärg?
Skulle han någonsin känna igen sig själv?

Christina, uttråkad som vanligt, börjar än en gång föra konstiga ljud för sig. Hon klickar med munnen, något hon inte har ett minne av att hon kunnat förut. När hon tagit sig upp för första trappan finns där en låst dörr. Chrissie tycker inte om den, den är elak för att den är låst. Det brukar bara finnas elakt när saker är låsta. Men även för att bredvid den finns en krok med något som hon bara har ett vagt minne av ett namn på. Nicklar? Nicklar lät bra. Men hon kan inte nå dem, de är för högt upp, så istället står hon och tittar på dem, som om de skulle falla ned då.

Ashton såg på nacklarna. För var det inte så de hette? Sådana där som man satte in i små hål så att dörrar gick upp?
Jo, så måste det vara. Så han plockade enkelt ned dem och försökte med ena ögat öppet och det andra stängt pricka låset och vrida om.
Han tog i så gott han kunde och dörren gick upp med ett vagt 'Klick' och svängde upp framför honom. Han ryggade tillbaka och såg på nacklarna.
"Jag tar nacklarna. Och låser efter mig. Ska du följa med?" sade han med skrovlig röst och väntade på att hon skulle komma till andra sidan dörren.

Heter de inte nicklar? Christie blir förvirrad, nicklar, nacklarna... de heter mycket, för mycket. Allt ska bara ha ett namn. Det blir lättast så. Christina går ändå igenom dörrhålet och på andra sidan finns det i princip bara ett långt rum, fast rummet är större än Christies. Mycket större, nästan enormt, en tanke på baler far igenom huvudet och då blev det ett... balrum. Längre bort finns flera stycken dörrar, fast de ser inte så olika ut, men det är också för att hon inte tittar efter så noga utan vänder sig mot de stora fönstren istället. Det är galler här också, såklart. Om de någonsin, mot förmodan, skulle hitta ett fönster i huset utan galler är chansen större att gallrena gått sönder än att man vill ha ett fönster utan galler.
"Konstigt rum." Konstaterar hon med klar stämma.

Han låser lite tafat dörren och ser sig om i rummet.
"Instämmer." sade han nyfiket och undrade varför man byggde så stora rum, det han hade bott så länge i var mycket mindre. Och inte var det något fel på det!
Utom att det var kallt under natten, men det lockade ju fram den giftiga röken så att han kunde bli frisk.
Han tod några steg in i rummet så att han stod i mitten och betraktade lokalen.
"Ser du någon dörr?" frågade han och kisade med ögonen, inte för att han hade dålig syn. Utan bara för att det var ljust här, på ett sätt hans ögon inte behövt uppleva på så många år.
Ett ljus som skulle värma honom en dag då han förhoppningsvis blivit en aning frisk.

Chrissie hade rusat iväg till en tavla som var uppsatt på väggen. Det satt en rolig liten dam i tavlan med ett väldigt förnämt uttryck som satt och stirrade rakt fram med sina runda glasögon balanserande på nästippen och det rufsiga gråsprängda håret i en uppsamlad och uppstramad knut. Det tar ett tag för Chrissie att inse att det är ett inramat, svartvitt fotografi och inte en tavla. Men vid det laget hade den ljushårige mannen fått hennes tankar på annat, som att hitta de där dörrarna igen. Hade hon bara inbillat sig dem? Hon såg dörren de kom igenom. Ah, hon hade bara inbillat sig. Vad roligt. Eller? Hon pekar mot ena hörnet av balrummet där det fanns en dörr, den var i samma färg som väggen bakom den, förutom att halva dörren inte var täckt av mörkbrun panel.
"Där." Enstavigt, fåordigt uttalat av Christina som sedan petar på personen i fotots långa fågelnäsa.

Ashton tittade åt det hållet där flickan pekade.
Han lyste upp när han såg dörren och rusade mot den. Han drog i handtaget och förs till is.
Den var låst, han fick tårar i ögonen och snyftade till. Varför behövde den vara stängd?! Gillade den honom inte? Eller var den bara elak. Han satte sig på knä med tårarna rullande nedför kinderna.
"Snälla dörr, måste du vara så elak?" mumlade han och knöt sin näve och smällde den hårt i träet.

Chrissie förstår inte vad han håller på med, är dörren också elak? Som elaka stolen? Finns det en spak som gör fint ljus till den också? Med den insikten tar hon tag om dörrhandtaget och drar i det. När den öppnas inåt rusar hon dock iväg från den, som om den skulle skada henne på något sätt. Hon gömmer sig invid fotot och undrar om det ska komma något dumt ur dörren, det skulle inte vara bra. Inte alls.