Åren efter (privat)

Mirtha nickade bara som svar. Hon klarade inte av att svara, det var som om hon sa orden högt så skulle det bli verklighet att han gav sig av.
"Till....till Elrond...ringar" sa hon lågt och tittade ner i marken. hon hade stannat när Hel verkat obekväm av att hon gick närmare henne. Hon backade några steg och vände sig sedan om mot fönstret och stjärnorna. Hon hade inte menat att skrämma Hel, men hon hade en tendens att bry sig om människor, något som vissa ogillade. "Ty mina problem är inte dina problem och det inte passar sig en värdinna och säga sådant" Mirtha nickade "Om det blir värre har vi mycket skickliga helar här i slottet"

"Ringar? Resten av ringarna?" undrade Hel som försökte hänga med i svängarna. "Om de ger sig av, varför inte följa med? Jag tänker iallafall be om det, och du verkar ju både smart och skicklig så det lär ju inte bli något problem." sa Hel och log lite åt Mirthas räddsla eller vad det var att Legolas skulle försvinna. "Var du med förra gången med ringen? Levde du då menar jag." undrar Hel då alvers ålder var svåra att fastställa. "Nej, dina problem är inte mina, men jag har inget emot att du delger mig dem." fortsätter Hel och förvånas över hennes egna ord då hon knappt brytt sig om någon annan än Aragorn förr. Och hon skakar på huvudet, "Nej tack, vill inte vara till besvär." säger hon lågt och är glad att Mirtha vänt ryggen till då hon slipper tänka vart hon ser med sina ögon.

"Det verkar så" sa Mirtha och förbannade Elrond över att han skickat dem brevet "Vi kan inte lämna slottet obevakat och jag vet inte om Legolas hade uppskattat att jag följde med" sa hon enkelt. Hon suckade nästan över att han ibland kunde vara för överbeskyddande. "Inte allra, allra första gången men den andra gången var jag det" sa hon och rös nästan till. Det var inte mycket som nådde hit men hon hade levt här sedan första gången Bilbo tog hit ringen och även Saurans ondska hade nått utkanten av Mörkmården.
"Det glädjer mig att höra men du skall inte behöva tyngas av dem" sa Mirtha enkelt. hon hade svårt att prata om personliga saker och hon hoppades Hel inte skulle ta illa upp "Du är inte till något besvär. de finns här för att hjälpa oss"

"Har ni inte någon som kan vaka över slottet då, som lord Aragorn har Faramir fast han skall vara med Eowyn i Rohan men hon klarar sig själv?" säger Hel och skakar på huvdet, "Dessutom är du väll gammal nog att bestämma själv? Och du är ju fri, du får bestämma över ditt eget liv." ler Hel lite vevodigt, för det fick inte hon. Hon var inte fri eftersom hon ansågs farlig, och hon var det förlorade hon humöret kunde hon inte kontrolera sig själv och sina ögon, många hade dött på grund av att de retat upp henne.
"Dina problem är det minsta jag tyngs av." mummlar Hel bistert fram och undrar hur hon skall göra, hade hon huvudvärk blev hon på dåligt humör, blev hon på dåligt humör så kunde det hända något hon inte ville vara med om.....mest för att Aragorn hade sagt att han litade på henne.

Mirtha vände sig om
"Det finns ett råd, men om det händer oss något så är rikets framtid hotad" förklarade hon "Ja jag får bestämma själv" sa hon men hon ville mest inte oroa Legolas om hon följde med. Hon ville inte vara i vägen. Mirtha tittade oroligt på Hel men sa inget, hon ville inte ställa frågor. Hon tittade på Legolas när han kom in.
"Vi behöver ge oss av" sa han och tittade på dem båda "Aragorn vill prata med dig" sa han vänligt och Mirtha tittade på Legolas.
"Skall jag följa med?" frågade hon och han nickade.
"Ja jag tänker inte lämna dig här en gång till" sa han och kysste henne

Hel flinar lite åt hennes oro, "Var lugn, jag flippar inte ut när som helst och jag försöker lära mig att kontrolera mig eller gå där ifrån."
Hel ser upp och nickar då Legolas tilltalar henne, innan hon hinner gå kysser de varandra och hon slår ner blicken, hon avskydde när folk utbytte ömhetsbetygelser eftersom ingen gjorde det med henne. Hon går ut ur rummet och in i Aragorns som håller på att packar.

Mirtha kände en enorm lättnad när hon inte skulle bli lämnad kvar denna gång. Hon tog hissade upp väskan på ryggen och tog Legolas hand när de gick ut till stallet för att förbereda sina hästar. Mirtha sadlade Dragor och klappade hingsten på halsen och han frustade nöjt. Hon ledde ut honom på gården och väntade tålmodigt på de andra två

( Du är tillbaka miss you ♥ )

Hel sadlade Morier och packade i sadelväskorna och Aragorn gör henne snart sällskap i stallet, han hade bett henne att följa med och ja, det hade hon gladerligen gått med på. Dock visste hon inte vad de andra två tyckte om saken, vad Elrond tyckte om saken. Men hon visste att Elrond var på sätt och vis rädd för henne, eller för hennes kraft att hon skulle missbrukas av andra av de onda.
Så snart de var färdiga tar de sina hästar ut där de andra två väntar, "Redo?" flinar Aragorn och svingar sig lätt upp och Hel följer hans exempel.

(Jag har saknat dig med ♥)

Mirtha klappade Dragor på halsen för att han skulle lugna sig. Han dansade otåligt runt på gården och Mirtha skrattade. Legolas tittade på henne och log varmt.
"Elrond väntar, så nu ger vi oss av" sa Legolas och red ut genom portarna och in i Mörkmårdens skogar. Mirtha log hon älskade att rida genom skogen. Den fick henne alltid lugn och glad. Hon tittade på Dragor och nickade. Hon släppte honom och hästen satte av i galopp

De gav sig av från slottsgården ut i Mörkermårdens skogar och faktiskt så log Hel. Det var vackert, underbart, inget allt för ljust, en mörk och inbjudande skog, här kunde hon leva i evigheter. Men allt för snart kom de ut på slätten, ut från alvernas rike och solen sken obarmhärtigt klart.