Privat roll mellan mums och ginnyw123

"Lea..." säger jag och skakar på huvudet "Stackare"
Jag ger henne en kram.

"Får jag bo hos er, eller ha er som familj under kriget?", frågar jag förhoppningsfullt.
Jag börjar att tänka på mamma och går tillbaka till henne. Då händer det.
"Nej inte i förtid!", hör jag en orolig röst.

Jag går med Lea till hennes mamma.
"Ja." säger jag "Du får bo hos oss. Självklart"

"Mamma!", skriker jag högt.
Hon ligger på marken och hostar blod.
"Lugna, jag aär läkare!", ropar en man.
Jag sträcker ut handen mot henne. Min hand darrar.
"Nej.", säger mannen. "Det kan smitta."

Herregud. Det här händer inte, snälla, låt det bara vara en dröm, tänker jag panikslaget för mig själv.
Jag och Lea backar undan lite och ser på när läkaren undersöker henne lite kort.

Mamma ligger och jämrar sig på marken. En tår rinner ner för min kind.
Min mamma. Det här får inte hända.
Men det händer.
Plötsligt slutar jämrandet.
"Hon är död.", säger läkaren.

Nej.
Hon är död. Lea kastar sig ner på golvet och kramar om sin mamma. Hon verkar i någon sorts trans. En tår rinner ner för min kind och jag springer efter min mamma, hennes syster har dött.

"Mamma!", skriker jag så högt jag kan. "Nej, ta mig med! Varför...?"
Jag störtgråter.
Alla stirrar på mig.
Min mamma är död.

Mamma springer dit. Hon fäller några tårar och mumlar något.
"Lea..." säger jag med gråt i rösten och kramar min stackars kusin.

"Ja?", snyftar jag.
Världens bästa kusin, tänker jag. Det har jag.