Drakryttare

"Så der ser ut, och vad har de på sig? Ska de inte sälta in i vår värld?" säger hon smått anklagande till Halt som muttrar något, "Jo, men jag tänkte be dig om det." sa han och log lätt mot henne. "Ja, första hands träningskläder? De ska väll tränas till stridbart skick och kunna rida på drakarna?" och Halt nickar lätt.

"Det förstås." sade hon med ihop snörpt mun.
Halt ler vänligt och säger med vänlig röst "Elda, jag behöver din hjälp nu. Du förstår det lika väl som jag." l
Damen, som visade sig heta Elda log lite smått och suckade.
"Kom då barn, så ska jag fixa lite kläder åt er. Ni år inte rädda för nålar va?" frågade hon roat och föste ut dem ur rummet.

De förs in i ett angränsande rum och de ställs på en varsina pallar då Elda börjar. Hon nålar upp tyg och mumlar ohörbara saker genom munnen som var full med nålar. En sak var Helira glad över, någon klänning såg hon inte behöva att bära i alla fall.

((Haha xD insåg först nu att Elda är ett riktigt ord.. Trodde jag var kreativ XD ))

Elda började med Helira, men såg till att mäta Zyne's längd omkretts och även mäta en massa andra saker som Zyne inte alls förstod sig på.
Så går det när man skiter i slöjden, tänkte han buttert och försökte stå stilla på den lilla pallen.
Han var så klumpig.. Nästan så att det var synd om honom. Kunde knappast stå på en pall.

(Hahahaha xD men det låter fint xD )

Snart var hon klar med Helira och hon kunde hoppa ner och väntade på att Zyne skulle bli klar. Inte för att hon kände honom, men här bland allt konstigt och alla främmlingar så känndes det bästa tt hålla sig till någon från hennes egen värld.

Hon började mäta upp tyg medan hon mumlade små verser. Hon antecknade och snart var även han klar.
Han hoppade lättat ned från den lilla röda pallen och flinade vänskapligt mot Helira.
Tänk att de två var som utomjoringar, ensamma från en avlägsen planet.
I en film skulle den motsvarande Helira sitta på en sten och gråta av hemlängtan. Och så skulle såklart film Zyne komma och bara 'det går över. Vi har varan.' och så skulle allt sluta lyckliga i alla sina dagar. Men Zyne trodde inte att det skulle sluta särskilt bra, dethär var ingen film. Det var någon typ av verklighet.

"Jag får väll säga adjö till min älskade skinjacka." flinar Helira till Zyne som var klar och ser ner på sin älsklingsjacka, den som hade tillhört hennes nu avlidne broder, visst var den lite stor men på så sätt hyllade hon sin älskade broder som dött i fronten då han skickats ut som soldat i ett krig för några år sedan.
"Elda?" säger hon med allvarlig bedjande röst, och hon nickar. "Om vi ska ha annorlunda kläder, kan du då ta hand om min jacka? Den betyder mycket för mig." säger hon och Elda nickar till svar innan hon varsamt men bestämt skjuter ut dem ur rummet.

Zyne ser nyfiket på jackan. Han ler lite snabbt mot henne, själv har han inget som är särkilt värdefullt för honom. Inte på sig just nu i alla fall. Eller, han drar fram sitt tunna guldhalsband så att det hänger utanpå jackan.
Det är en tunn kedja med ett litet hängsmycke på. En tärning med sex sidor, och silvriga pluppar. Han hade ärft det av sin farfar, men han antog att han kunde få behålla det på.

"Det var min brors." förklarar Helira, "Han dog, i fronten." förklarar hon sedan och försökte le lite men det fungerade inte. Föräldrarna deras var riktiga fyllo, men hon och hennes bror hade tillslut tröttnat och flyttat ifrån dem tack vare att hennes bror var äldre fick han både lägenhet och vårdnaden om henne. Nu jobbade hon deltid på en matvaruaffär efter skolan för att ha råd med hyran och så försökte hon spara för att plugga vidare efter det.
Hon ser vp hallsbandet, "Vilken fin." ler hon och ser frågande på honom, vems var det?

"Tack, det är.. Eller var min farfars. Jag bodde hos honom." mumlade han rodnande och gav tillbaka uppmärksamheten till henne.
"I kriget? Jag beklagar.. Du måste haft det tufft efter det." sade han vänligt.
Han tyckte synd om henne. Han hade trotts allt förlorat sin farfar. Inte samma sak. Eller, sina föräldrar med, men dem hade han aldrig känt. Och kunde inte heller sakna. En bror var mer, en livspartner som hon faktiskt känt. Han rodnade mot sin vilja igen.