Narnia

"Mormor tycker så, mina vänner med." mummlar Sam lågt utan att möta hans blick. Han kanske hade rätt? Eller vad visste hon, när hon bodde med sina föräldrar hade de aldrig tjatat så på henne om utseendet. Men att sköta skolan och vara med i så många sporter och klubbar som möjligt var viktigt för dem. Och det hade Sam gjort, plus att följa sim mormors order. Allt det höll på att ta knäcken på henne, kanske var det bra att komma ut till landet där det inte fanns något att göra?
"Tack." säger hon och vänder sig mot honom i en av sina vanliga leenden som skulle signalera att allt var bra. "Ska bara byta om till träningskläder, vi kan mötas i hallen om ca fem minuter." säger hon raskt innan hon försvinner ut ur matsalen.

Andrew går upp och byter bara byxor, att springa i jeans var inget roligt. Så han bytte om till ett par mjukisbyxor, som var det enda han kunde tänka sig att ha på sig när han sprang.
När han kom ner till hallen så stod Sam redan där. Hur hade det gått så fort för henne att byta om?

Sam gick upp till sig och byter om till sina träningskläder. Sådana där kläder som smet åt kroppen för att inte det skulle bli motstånd i vinden när man sprang. Toppmorderna och märkeskläder, såklart, liksom joggingskorna. Allt i svart och hon sätter upp sitt röda hår i en hästsvans innan hon springer ner och väntar på Andrew som snart kommer. Han hade bara bytt om till mjukisbyxor, kanske han inte hade mer? Men så hade han väll ingen rik mormor som bara brydde sig om utseendet heller.
"Så redo för att springa?" ler hon och öppnar den tunga ekporten och går ut på gårdsplanen. "Ska vi springa i skoge eller på landsvägen?" säger hon undrande och undrade om bombningsplan brukade flyga här över som i London.

Andrew ryckte på axlarna.
"Spelar ingen roll" säger han och går ut på gårdsplanen, efter Sam. Han tittade upp emot himlen. Knappt några moln på himlen och inga plan syntes heller. Lika bra, för numera blev han nervös så fort han såg eller hörde ett plan. Rädd för att det var ett bombningsplan. Det var sådant här deras släktingar varit med om när det varit första och andra världskriget, och alla vet hur länge det hade hållit igång. Andrew trodde inte heller att det här kriget skulle sluta förrän långt bort i framtiden. Kanske 10 år framåt? För de som ledde alla länder var inget annat än maktgalna och de ville inte se dåliga ut emot alla de andra.

Sam följer hans blick mot den klara himlen där knappt ett moln syntes, men det hade börjat skymma även om det inte blev särskilt mörkt den här tiden på året. "Vi kan ta skogen, var evigheter sen jag var i en riktig skog." sa hon och började småjogga dit i en ganska så seg takt vad hon tyckte men hon visste inte hur snabbt han kunde springa och hon ville inte att han skulle känna sig dålig för det. "Kommer du?" ler hon för att han ska komma med henne in i den något mörkare skogen.

Andrew nickar. Skogar var alltid härliga att vara i. Han börjar jogga i Sams takt.
"Såklart" svarar han. Andrew undrar om de verkligen skulle jogga i den här sega takten hela tiden, för det här var bara alldeles för sakta, till och med för honom. Visst hade han en relativt bra kondition, men han hade alltid tyckt att springa sakta lönade sig bättre än att springa fort. Trots att det tog längre tid.

När han verkar hänga med och hon märker att han inte är så otränad så hon sätter upp farten och börjar springa, hon älskade när det gick snabbt, när hon kände musklerna i kroppen röra sig och hon fick vara ute. Träningskläderna stramade åt vilket fick revbenen att synas, precis som meningen var mormor hennes sa att det var snyggt och snart skulle hon bli ännu smalare.
Efter att de sprungit under tystnad ett långt tag stannar Sam upp och pekar i horisonten brandrök och ett gult sken. "Bombning." säger hon och andas tungt av språngmatchen. Hon gillade inte det, det var kriget som tagit hennes bror, skulle det ta hennes föräldar med? Och när hon själv blev inkallad? Några år till så skulle även hon vara där, det visste hon, om hon överlevde så länge vill säga.

Andrew börjar också springa. När Sam stannar så stannar han också, betydligt mer andfådd än vad hon verkar vara. Han ser i horisonten ett resultat av ett eller flera bombningsplan. Var det i London? Antagligen. Tänk om de inte flyttats idag, hade de varit så gott som döda nu? Det var svårt att avgöra om man inte visste i vilket område det bombats.

Sam vänder bort blicken, London bombades inget ovanligt egentligen men tänk om de vart kvar där, hade de då vart döda nu? "Vi kanske borde gå tillbaka, så de inte låser i tron att vi är inne." säger Sam med dämpad röst, att se sådant fick henne att förstå att de var i krig, att hennes egna problev var otroligt små i jämfört med detta.

Andrew nickar. Det vore nog bäst att inte ta några risker.
"Ja" mumlar han tyst tillbaka. Andrew vänder bort blicken från bombningen och går den vägen de kom dit. Efter att ha gått några meter frågar han Sam: "Kommer du?" Han ville trots allt inte lämna henne här.