Susan Bones och den oskyldiga (?) Kendra Smith

Bra! (fast än så länge är jag bara nånstans i kapitel 3 eller 4)

Tack allihopa!!! Här kommer nästa kapitel. Jag är rädd att ni får vänta lite tills kapitlet efter det kommer, har inte ens börjat skriva på det

Kapitel tio
Till Kendras kontor
Salen fylldes av mummel.
”Att en person har blivit mördad innebär att vi har en mördare ibland oss. Jag ber alla elever, lärare och annan personal och inneboende att vara försiktiga. Det är ytterst viktigt att vi fångar mördaren innan någon mer blir mördad. Eleverna ska stanna här tills vi har fångat mördaren. Ni får inte gå utanför Salen. Kommande lektioner hålls här tills vi har fångat mördaren. Efter middagen går alla elever och lägger sig. Sovsäckar kommer dyka upp här då. Ni kan nu ta rast tills nästa lektion börjar, här inne. Jag vill att spökena patrullerar korridorerna. Lärarna kan komma fram till mg för instruktioner.”, sa Dumbledore.
”Vad är nästa lektion?” frågade Wayne.
”Trollformellära”, sa Hannah.
”Ska alla ha det?”
”Jepp”
Wayne och Hannah började prata om varför Snape hade fått tjänsten som lärare i försvar mot svartkonster. Susan gick bort till professor Sprout.
”Vad vill du Susan?” sa hon.
”Ska jag fortfarande till Kendras kontor?”
”Det vet jag inte, vi får fråga professor Dumbledore.” På något magiskt sätt hade han hört samtalet och kom fram till dem.
”Det är min tanke, men vi får använda spisen i Sidokammaren.”, sa han återgick sedan till samtalet han hade varit inne i tidigare, med Snape.
”Och professorn”, sa Susan till Sprout. ”Ska vi använda locka-till-sig besväjelsen för att få tag i våra läxor?”
”Det tror jag inte behövs, husalferna har nog redan fixat det, Susan.”, sa Sprout och gick. Susan återvände till de andra där mycket riktigt alla aktuella läxor låg.
”Vart har du varit?” sa Justin samtidigt som han satte punkt på en uppsats till Snape.
”Frågade Sprout om Kendra.”, svarade Susan lågt. ”Och om läxorna.”
”Ska vi fortfarande göra Babbings läxa?” frågade Wayne som hade kommit fram till dem.
”Vet inte, men det är väl bäst om vi gör det.”

Klockan fem i sju kom professor Sprout och sa att Susan skulle följa med henne.
”Lycka till”, viskade Justin i örat på Susan innan hon gick.
”Sprout visade henne till den lilla kammaren intill Salen. Hon öppnade dörren och bad Susan gå in före henne. Därinne stod professor Dumbledore.
”Susan, vad bra.”, sa han. ”Kendra säger att dokumenten ligger i det gröna skåpet till vänster när du kommer ut ur spisen. Vi väntar dig tillbaka vid midnatt. Adjö.”
Susan klev in i den gröna elden och sa:
”Kendra Smiths kontor, Lloyd & Sander, Diagongränd 85, London, England.” Hon virvlade runt ett tag innan hon såg Kendras skrivbord. Hon klev ut ur spisen och borstade av klädnaden. Till vänster stod mycket riktigt ett grönt dokumentskåp. På lådorna satt gulnade etiketter med årtal på. Susan letade efter rätt årtal, som Dumbledore hade talat om för henne. Där var det, 1987.

Bra! Fast lite tråkigt för alla elever att vara fast i Stora Salen, eller det skulle i alla fall jag tycka.

Jag antar att det är det, men vad har de annars för alternativ? Det är ju för deras bästa, men jag håller helt klart med.
Och bra kapitel. Jag gillade att hon tog sig till kontoret.

Ja, det är ju för deras bästa, men jag skulle ändå känna mig lite instängd om jag vore en av dem.

Lie tråkigt får man ha när en mördare går lös
TILLÄGG!
Kommer ta ett tag innan ett nytt kapitel kommer, har börjat skriva på det, men skriver även på den här berättelsen: http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=28939&page=1#p1753781 Läs gärna den! Tack för alla kommentarer!

Nu kommer det mer!
Om ni läser och tycker att det är bra ber jag er att tipsa era vänner =D och att kommentera, det här kapitlet är inte världens bästa, är ganska missnöjd med det.
Hoppas att ni tycker att det är bättre än vad jag tycker!


Kapitel elva
Dokumentet
Susan öppnade lådan som det stod 1987 på. Hon tog upp mapp som var märkt Rättegången efter August Palmgrens död, 1987. Hon började läsa det första pergamentet. Eller, rättare sagt, hon trodde att hon skulle börja läsa. Istället sögs hon in i pergamentet. Susan damp ner i en rättsal. Hon hade sugits in i Kendras minne, som hon på något sätt hade förvarat i pergamentet.
”För in den anklagade”, sa en röst. Susan vände sig om och såg en kvinna med vitt, axellångt hår sitta på en liten upphöjning i salen. Bredvid henne satt Fudge och Amelia.
Dörren till salen öppnades och en auror kom in. Efter honom kom Kendra, och efter henne en annan auror.
”Förhör den 18 September 1987, angående August Palmgren, Sverige, död. Förhörsledare; Millicent Sue Bagnold, trolldomsminister, Cornelius Oswald Fudge, biträdande minister, Amelia Susan Bones, chef för Avdelningen för upprätthållande av magisk lag och ordning. Anklagad; Kendra Smith, 33 år, boende utanför Wells-next-the-sea i Norfolk. Försvarsadvokat; Edward John Turner. Första vittnet; Steven Green, 83, Väderstad (Weathertown). För in vittnet.”, ljöd trolldomsministerns röst genom salen. Genom dörren kom en vithårig, lång man i sällskap med två arurorer.
”Vad vet du om August Palmgren?” sa Fudge samtidigt som den äldre mannen satte sig ner.
”Han var väldigt omtyckt i trakten, därför var mordet på honom en stor chock”, sa Steven med tunn röst. ”Han ägde ett stort företag i trakten. Det gick framåt för det.”
”Du var i hans trädgård när mordet ägde rum, eller hur?” sa Amelia.
Steven nickade.”Ja”
”Berätta vad som hände”, sa trolldomsministern.
”Jag krattade grusgången till gästhuset på baksidan, när jag hörde ett skrik från övervåningen. Jag sprang in i huset och uppför trappan, när jag kom in i sovrummet, som jag hade hört skriket ifrån, såg jag August ligga på mattan mitt i rummet. Jag kände på hans bröst och när hjärtat inte slog så förstod jag att han var död.”
”Hade han några synliga skador?” frågade Fudge.
”Nej.”
”Jag förstår.”
”Och vad hände sen?” frågade trolldomsministern Steven.
”Jag hörde ett skrik från andra änden av korridoren och sprang dit för att se vad som stod på. När jag kom fram stod Nadja, en tjänsteflicka, i dörren och var likblek i ansiktet. Jag kikade in i rummet och såg de tre barnens döda kroppar. Stackars dem, de hade inte ens uppnått trollstavsålder än.”, Steven skakade på huvudet.
”Och mrs Palmgren?”
”Jag hörde en duns nerifrån köket och sprang ner för att kolla vad det var, Nadja följde efter mig. När vi kom ner i vardagsrummet såg jag Agneta ligga död på golvet.”
”Är det något mer vi behöver veta från dig?” frågade Amelia och sköt fram hakan som hon alltid gjorde när hon undrade något. Det var ett återkommande släktdrag, så Susan gjorde det också.
”Nej, det tror jag inte.”
”Då så. Du kan gå ut och vänta här utanför, det kan hända att vi måste kalla in dig igen.”
Aurorerna följde Steven ut och kom in igen med ett annat vittne, den här gången var det en ung kvinna med svart hår som påminde ganska mycket om Snapes. Hon satte sig nervöst ner på stolen.
”Är du Nadja Jonson från Väderstad?”
”Ja”
”Vad vet du om August Palmgren?”
”Han var omtyckt i trakten och ägde ett stort företag som gick bra”
”Kan du berätta vad som hände?”
”Jag stod i köket när jag hörde ett skrik från övervåningen. Jag kunde inte springa upp och se vad det var eftersom jag hade en paj i ugnen som skulle vara klar när som helst. Däremot såg jag genom fönstret att Steven sprang in i huset. Pajen blev precis klar och jag tog ut den. Jag ställde den på bordet och sprang upp till övervåningen där...”
”Vänta, Steven sa att du stod i andra änden av korridoren när han hörde dig skrika, för det var väl du som skrek när du hittade barnens kroppar?”
”Ja, det var det.”
”När du hade ställt pajen på bordet så gick du alltså upp för trappan, men då måste Steven ha hört dig. Alltså ljuger någon av er.”, sa Fudge och betraktade Nadja. Amelia såg ut som om hon försökte hänga med i ordväxlingen men hade misslyckats.
”Det finns två trappor i huset, en för tjänstefolket och en för herrskapet, Steven sprang uppför herrskapstrappan därför att den är närmast utgången. Tjänstetrappan går från köket till den bortre änden av korridoren på övervåningen, därför kan inte Steven ha hört mig.”
”Jaså, på det sättet”, sa Bagnold innan Fudge hann öppna munnen. ”När du kom upp på övervåningen, vad gjorde du då?”
”Öppnade den närmsta dörren, in till barnkammaren, för att se att allt var som det ska. Men det var det inte. Där låg barnens döda kroppar. Jag skrek och Steven kom. Vi hörde ett skrik från nedervåningen och sprang ner. I vardagsrummet låg Agneta livlös på golvet.”
”Och du såg miss Smith vid huset flera gånger under dagen?”
”Ja, jag tyckte redan då att hon såg mordisk ut...”
”Vad har den anklagade att säga till sitt försvar?” frågade Amelia, vänd mot Edward och Kendra.
”Min klient skulle meddela mr Palmgren att han genast skulle ta en flyttnyckel till London för att möta professor Dumbledore, det var brådskande och handlade om att Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn kanske kunde vara vid liv. Detta kan bekräftas av Albus Percival Wulfric Brian Dumbledore.”
”För ut andra vittnet”, sa Bagnold till aurorerna som stod på vakt vid dörren. De förde ut Nadja och kom tillbaka med Dumbledore. Susan lutade sig tillbaka och slappnade av lite.
”Goddag Millicent, alltid lika trevligt att se dig.”, sa Dumbledore och höjde handen i en lätt vinkning.
”Detsamma Albus”, trolldomsministern besvarade hans hälsningen.
Dumbledore satte sig i stolen.
”Är du Albus Percival Wulfric Brian Dumbledore?” frågade Fudge. Millicent himlade med ögonen.
”Ja, det tror jag faktiskt att jag kan påstå.”, sa Dumbledore och kliade sig på hakan.
”Är det sant att du skickade Kendra Smith att hämta August Palmgren för att ni skulle ha ett möte i London om Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn omgående?”
”Ja, det är det. Jag kan försäkra Wizengamot om att Kendra Smith är oskyldig."

Jag gillar det. Jag gillar svaret "jag tyckte redan hon såg mordisk ut".
Självklart ska jag tipsa igen.

Super duper bra!