Privat rollspel mellan mums och Sandy Gromford

(Nyckeln)

[Tack!]

"Jaså den. Det är en nyckel som jag låser upp dörren med." Men jag tycker fortfarande att han borde veta det.

"Åh, jaha! Var har ni fått alla saker?"

"Vi har köpt det. Med pengar", säger jag och sträcker fram en tia.

"Var är tioöringen jag hade i fickan nudå?", börjar jag tänka. "Här!"
Jag visar henne tioöringen.

"Fin. Men du vet väl att du inte kan köpa något för den?" Det måste han väl veta i alla fall?

"Jo, vilket år lever du i, unga mö?"
Jag ser undrande på henne. Varför sa hon så?

"Ehm... 2000-talet kan man nog säga. Och det går faktiskt inte att handla med den där", säger jag och pekar på tioöringen.

"Sluta att driva med mig! Det finns inget som heter 200-talet. Det är ju 1811!"

Va? 1811? Han är ju bara mystisk! Och jag som trodde
att han kunde bli min vän. Han är konstig. Tänk om något händer mig? Han kan vara farlig, kanske ett spöke som på något sätt är levande. Mer hinner jag inte tänka.

Jag rusar in i huset, stänger dörren framför näsan på Aron,
springer in på mitt rum och hoppas att jag
aldrig mer får se den där pojken igen.