PRS mellan Sideswipe och Ginny!!!!

Bara så där var Hazel ensam med den mörkhåriga killen med de vita, lite kusliga ögonen. Han såg lite obekväm ut han med.
"Öh, då ska vi väl börja gå." sa han och gjorde en gest åt Hazel som sa åt henne att följa med.
I början var de båda tysta. Peter visade några fantastiska banor och anläggningar där militärerna kunde träna, och berättade om hur de tränade och när. Just då var minst hundra svettiga soldater där och tränade.
I en annan del av byggnaden fanns vapenförråd som inga andra än de som hade speciell tillåtelse från Mike Thompson fick gå in i. Nu var stämningen mellan de två ungdomarna mycket lättare, Hazel ställde frågor och Pete log ofta.
Men Hazels favorit var datarummet. Professorer från hela världen satt där, använde teknologi som inte avslöjats för omvärlden och designade vapen och strategier för krig. Några av de vinkade till Hazel och Peter, men de flesta var fast vid sitt arbete.
"Wow." sa Hazel när de lämnat datorsalen. "Den där teknologin är FANTASTISK. Hur kommer det sig att den inte är avslöjad för omvärlden?"
Peter rynkade pannan.
"Tja, det är väl bara Mike som är egoistisk eller något." Sedan blev han lite röd om kinderna. "Förlåt, jag menade inte-"
"Det är okej. Jag känner honom inte ens själv." Hazel log mot Peter, som verkade slappna av.
"Jag tror det var allt." sa han till slut. "Jag vet inte var du ska sova..."
"Mike nämnde Västra Flygeln, 'med de andra ungdomarna'." mindes Hazel.
Peter skrattade.
"Okej, häng med då."


((Bra tolkning av Peet? ))

((Ja! ))

Jag höjer geväret över huvudet och tjuter till av glädje. "Jag vann! Jag vann faktist! I did it!!!"
"Okej! Jag har fattat det nu", säger Nick surt. Han rycker geväret ur mina händer och hänger upp det på väcggen brevid sitt eget.
"Nick vad är det? Jag skojde ju bara." Jag lägger en hand på hans rygg och blir överraskad när han snurrar runt och sliter tag i den. Han drar mig till sig och kysser mig. Jag besvarar kyssen.
Plöttsligt knackar det på fönstret och när jag vrider på huvudet ser jag att Peet och Haz står och ser på oss. Peter formar sina händer till ett hjärta och lipar.
Haz bara stirrar.
Nick ger sin bror fingret och går mot dörren. Jag följer efter.

((De kommer att gå tillsammans till Västra Kanten (inte flygeln)))

((Ok!))


Hazel kände hur hon själv blev röd i ansiktet när hon såg Nicholads och Emmony.
VARFÖR RODNAR JAG SÅ JÄVLA MYCKET?! tänkte hon argt och maskerade ansiktet till lugn.
"Ska vi gå vidare?" sa Peter.
"Of course. Fortsätt." svarade Hazel.

När jag ser Hazel rodna gör jag det oxå. Varför skulle hon se det där? Jag släpper det när Nick lägger armen om mig och vi följer efter Petre och Haz.
"De värkar trivas bra ihop", viskar Nicholas i mitt öra. "Min no-lifer till bror kanske äntligen hittar en tjej."
Jag stampar honom på foten. "Sluta!" fräser jag tyst.
Vi kommer fram till Västra Kanten, eller barn-stugan som alla kallar det.

((Det var en Muggliskrasch så alla nyligen skrivna inlägg försvann D: Så här sitter jag och skriver om XD))


De gick i en ren vit korridor, full med svarta dörrar med namnskyltar. Väldigt modernt.
Hazel kände hur rodnaden slutligen tonade ner. Peter såg väldigt obekväm ut.
"Sorry att du fick se det där... De kan fan inte hålla händerna borta från varann." muttrade han.
"Kom igen, det är inte ditt fel." lugnade Hazel honom. "Eh, har jag fått ett rum än eller...?"
Hennes blick fastnade på en dörr med en liten skylt med prydliga bokstäver som det stod "HAZEL" på.

"Det är faktiskt han som inte kan hålla sig borta från mig!" ropar jag och springer ifatt dem. Men Haz är så farsinerad av sitt rum så hon hör mig inte och Peter passar på att ge mig en sträng blick.
"Du kunde väl ha fattat att en skjutanläggning inte är rätt ställe att hångla på..."
Jag suckar. "Du har varit så konstig sedan Amanda försvann. Jag tror det är dags att släppa henne."
"Jag har släppt henne jag bara är lite deppig." Han vänder sig om och går iväg mot sitt rum.

Peter gick iväg, men Hazel stod i dörröppningen till sitt rum och stirrade. Rummet hade ljust blåa väggar och var ganska stort. Det fanns en säng med svart överkast, ett svart skrivbord, en svart bokhylla som tog upp hela väggen. Den var proppfull med böcker, och vissa titlar kände hon igen. En dator som var helt fantastisk stod på skrivbordet. Och i mitten av rummet stod Hazels väskor.

Jag såg efter Peet och funderade på att följa efter men jag struntade i det. "Haz klarar dej dig själv?"
Hon nickar och jag går över till mitt rum på andra sidan korridoren. Jag låser upp dörren och slänger sig på sängen. Det är middag om en timme, tänker jag pochera somnar.

Hazel nickar till svar på Emmonys fråga som hon knappt hör. Hon rusade fram till bokhyllan och drog fingrarna längs bokryggarna. Några var blanka och nya, andra gamla och nötta. De var uppställda i bokstavsordning. Hon kunde inte fatta att alla var hennes.
Sedan gick Hazel fram till den högteknologiska datorn. Ett word-dokument var framme.

Hazel,
Välkommen till ditt rum. Håll ordning och reda. Du får ledigt i dag, men imorgon ska du ut på träningsbanan med de andra ungdomarna. De visar dig hur du ska göra.

//Mike Thompson, Pentagons Överhuvud och Chef Över Amerikas Militära Förbund.

Hazel var ganska säker på att hans signatur var där för att skrämmas, men hon var för glad över sitt nya rum för att bry sig.
Hon kastade sig på den mjuka sängen. Hennes blick gled över rummet, och hon lade märke till ett minikylskåp med glasdörr (så man kunde se alla godsaker inuti), en svart garderob med skjutdörr och en plasma-TV - hur kunde hon inte ha sett de förut? Hon antog att hon måste varit för upptagen med att beundra bokhyllan.
Hazel började packa upp sina saker, la allting var hon ville ha det tills det var klart. Hon ägde inte så mycket faktiskt.
Hon kollade igenom rummet igen och fick en chock: en ljusblå dörr smälte nästan in i väggen. Hon gick dit och öppnade av nyfikenhet.
Intui fanns ett badrum, svart och vitt kakel, ett svart badkar, svart handfat och svart toalett. Allt såg så nytt, perfekt och modernt ut att hon knappt vågade gå in.
Hazel kunde inte slita blicken från sitt nya rum, men bestämde sig för att gå ut och hälsa på Peter. Något måste ju ha fått honom upprörd, eftersom han bara gått därifrån så himla fort.
På skrivbordet låg en nyckelknippa med en bricka för att kunna komma in på Pentagon (hon hade sett Mike ha en), så hon snappade åt sig den, gick ut och låste sitt nya rum.



((Ganska onödigt men ändå)

När jag vaknade igen slängde jag en blick över rummets vitgrå väggar. Jag insåg plötsligt att Hazels rum var mycket finare. Hennes rum hade varit blått och svart, nytt och frärst. Mitt rum var ljusgrått med en stor lila lilja på väggen som jag målat själv. Hon hade haft en stor bokhylla och jag hade ett eget bibliotek men Jaja. Jag öppnar garderoben och tar fram Ceeths svärd svingar det innan jag ställer tillbaka det