The Love Killer [SV]

Haha xD ♥

NEJ DÖDA INTE SANDRA!

Men alltså omg. Så jävla fantastiskt ♥

Men jag behövde det D:


Jag ska ge er en liten ledtråd;
Mördaren mördar inte bara för att döda, eller, jo, kanske, men hen mördar i ett speciellt mönster... Kan ni se vad det är? ^^

Om ni kommer på ett svar, skriv det inte i tråden, utan skicka uggla till mig ;P

Men Cindy! Nu kommer jag ligga och fundera på det hela natten! D:
Men awesome!

Superb!

Jättebra!!!
Det är spännande och man vill ha mer,inte som vissa andra där man liksom tycker det är bra visst,men man måste inte ha mer!för jag vill ha mer av denna den är fantastisk!

Superbra!!!

Jag kom på att Stepanie kommer lösa det i nästa kapitel xP
Men tills dess kan ni gissa

Nu har deckaren Måntass spårat upp denna ff!
Hon är redo att lista ut vem denna mystiska mördare kan vara..

Tre misstänkta!
1. Cindy, det är trotts allt hon som skriver.. :'3
2. Sandra, spelar död.. MOOHAHAA!
3. Daisy.. *Mutter* Mutter* Alla som sitter fram har någonting lurt på gång!
Egen erfarenhet.. O.-

Måntass; Yey, en ny läsare
Haha, jaa, det är ju delvis jag eftersom jag skriver och bestämmer allting i ff:n x'3


Nu komer kapitel 5, hoppas ni tycker den är bra^^

__________________________

Kapitel 5

Ljudet av stolar som skrapade i golvet, elever som skrek och Alexanders och Liams röster som gång på gång frågade var Sandras kropp var gjorde mig snurrig, och jag vinglade ner i Liams armar innan jag svimmade.


Ungefär en timme efter jag hade svimmat hade någon flyttat mig till sjukhusflygeln där jag vaknade, Alexander och Liam satt på varsin sida bredvid mig.
”Ä…är hon död?” frågade jag lågt. Jag blev förvånad över min hesa röst.
Som svar fick jag två svaga nickningar.
”Hur hittade ni henne?” frågade jag lite högre och stabilare.
”Du sa att hon skulle gå på toa, och då tänkte jag att hon kanske var där, så vi sprang dit.” sa Liam tonlöst. Jag bet mig i läppen och kollade upp i det höga taket.

En halvtimme senare var jag Alexander och Liam på väg till vårat sällskapsrum. Vi sa ingenting medan vi gick, men jag gissar ändå att de tänkte på Sandra – precis som jag.
När vi hade gått in genom porten tystnade alla i rummet och tittade nyfiket på mig.
Jag försökte att inte möta deras blickar medan jag gick upp till sovsalen. Jag öppnade dörren snabbt och gick in.
Jag gick fram till min säng och tänkte sätta mig på den när mina ögon fastnade på ett vitt kuvert.
På kuvertet stod det med stora slarviga bokstäver;
Till Stephanie.
Jag tog långsamt upp det från sängen och öppnade det dubbelt så långsamt.
När jag hade vikt upp själva brevet såg jag att någon hade skrivit med lika slarvig stil som på kuvertet;
Stella, Minnie, Sandra och nu du, det lättaste bytet.
Jag stod som förstelnad medan jag läste texten om och om igen och förstod direkt, att mördaren hade varit i min sovsal.

Medan mina tankar plågsamt lekte med mig öppnades dörren, och jag flög minst en meter upp i luften av rädsla. Jag vände mig snabbt om och såg Daisy stå vid ingången.
”Förlåt om jag skrämde dig, det var inte meningen.” sa hon med ett förlåtande leende och gick fram till sin säng.
Jag återvände till brevet och tänkte precis gå ner med det till Liam eller Alex, som säkert kunde hjälpa mig, men jag blev skrämd igen av att Daisy stod bakom mig.
”Vad är det där?” Frågade hon med ett leende och försökte få tag i brevet, men jag lyckades stoppa henne.
”Inget.” sa jag snabbt medan jag småsprang fram till dörren som jag ryckte upp, Daisy stod med ett fundersam min vid min säng.
Jag såg Alexander direkt, han stod och pratade med några killar i årskurs fem när jag rusade fram till honom.
”Alex! Jag har något du måste se.” sa jag snabbt medan jag flåsade som en uppsvälld kossa eller något liknande.
”Vadå?” Frågade Alexander medan han rynkade på pannan.
”Vi kan inte prata här inne. Kom.” sa jag och drog ut honom från rummet. Innan han hann fråga vad som stod på räckte jag honom brevet.
Han läste det snabbt och tittade sedan oroligt på mig.
”Var hittade du den här?”
”På min säng. Jag gick in i sovsalen och så låg den där.” sa jag och tittade ner i golvet. Han skakade på huvudet med en oförståelig min på sitt ansikte.
”Mördaren måste ha något mönster.” sa Alexander tillslut.
”Va?” jag tittade på honom och lyfte på ögonbrynen.
”Jo, jag tror inte att han mördar bara för att mörda, eller, jo, men han dödar inte vem som helst, han mördar i ett mönster.” Jag lyfte på ögonbrynen ännu mer och rynkade pannan.
”Han mördar bara Ravenclaw elever.” sa jag efter någon minuts tänkande. Alexander skakade på huvudet.
”Nej, jag tror inte det.” Han började tänka efter igen. ”Jag har det! Bara tjejer i våran ålder.” sa han nöjt. Nu var det min tur att skaka på huvudet.
”Nej, det kan det inte vara.” Vi båda suckade och tittade åt olika håll för att få inspiration av något.
”Jag har det! Mördaren mördar den som hittade den förra kroppen.” Alexanders blick ljusnade.
”Ja, så måste det vara. Frågan är bara varför han ens började mörda… Det måste finnas en logisk förklaring.” Alex rynkade pannan igen.
”Hon kanske hade något som mördaren inte ville att hon skulle ha. Typ en bild, en hemlighet eller något annat viktigt papper eller något...”
”Kanske en dagbok.” Både jag och Alexander hoppade till, vi kollade åt sidan där rösten kom ifrån. Det var Clara Stoddard. En mörk- och långhårig flicka med blåa ögon. Hon viftade med något framför sig;
Det var en dagbok.

”Hur mycket av det där hörde du?” frågade Alexander chockat.
”Allt.” hon ryckte på axlarna och gav honom boken. Den var inslagen i svart läder, och på framsidan stod det med stora guldbokstäver Stella ”Det är, ehm, var Stellas.” sa hon och gick ett steg närmare oss. ”Jag bodde i samma rum som henne ända sedan vi kom hit när vi var elva år. Hennes föräldrar kom igår för att hämta hennes saker. Men de glömde den där, eller snarare hittade de den inte. Men jag tror inte de letade heller, de visste säkert inte ens att hon hade den där.” hon nickade mot dagboken i Alexanders hand.
”Har du läst den?” undrade jag direkt, hennes blick mötte min och hon skakade lätt på huvudet. Innan vi hann fråga henne något mer öppnades porten en ljushårig flicka i våran ålder med fräknar tittade ut.
”Där var du Clara! Kom, jag måste berätta en sak för dig! Jo, gissa vem som bjöd mig på vårbal…” dörren smällde igen och Alexander och jag stod ensamma igen.
”Jag tar den.” Sa jag lätt och försökte få tag i boken, men Alexander lyfte upp den ovanför hans huvud så att jag inte fick tag på den.
”Nej, Mördaren är redan efter dig, han ska inte få reda på att du har boken han är efter också.”
”Vi vet faktiskt inte om han är efter boken, det är bara en gissning.” svarade jag nonchalant. ”Får jag boken nu?”
”Nej, jag vill inte att någon av mina bästa vänner ska dö, och absolut inte du.” Sa han snabbt och bestämt innan han började rodna lätt och gick upp i sällskapsrummet med dagboken i famnen.
Jag stod och drog lite på mina läppar innan jag också gick in i sällskapsrummet igen.