Dramione- A forbidden love

Kap 16.
Redan nästa dag hade Hermione börjat gå omkring utan bry sig om smärtorna. Det gav kraft till henne att tänka på arbeten i skolan, som lämnade ogjorda.
Det gav kraft till henne att tänka på vännerna som väntade, mest Harry och Ron.
Det gav kraft till henne att tänka på att Draco brydde sig om henne, men dock inte hade hälsat på henne på hela tiden. Det gjorde Hermione ursinnig.
Ändå ville hon träffa honom, så mycket. Hon hade tillochmed fått ett paket med choklad från en anonym som hon misstänkte vara Draco, men hon var inte säker.

"Hermione?" frågade madam Pomfrey.
"...Ja?"
Madam Pomfrey harklade sig.
"Rektorn är här."
Hermione såg professor Dumbledore vid sjukhusflygelns dörr.
"Professor Dumbledore?!" flämtade hon. Dumbledore log vänligt mot henne och hans gråa skägg vippade åt sidorna då han gick fram till hennes plats. Han satt sig vid kanten av sängen. Madam Pomfrey brydde sig inte i dem särskilt mycket, så hon återgick till sina sysslor att sköta om andra sjukare patienter.
Dumbledore såg på Hermione.
"Flera dagar har du varit här, och ändå inte berättat vad anledningen till dina skador var. Antagligen kommer bara vissa speciella få höra det?"
Hermione sög på nedre läppen. Såklart visste han!
"...Er... Jag... Har inte lust att prata om det", sade Hermione och försökte spela som om att det vore svårt att tala om det. Hela tiden undvek hon Dumbledores blick.
"Hermione", började Dumbledore. "Du har börja vara okoncentrerad på timmarna. Dina vitsord kommer nog att gå ner om det fortsätter."
Hermione svalde.
"G-Gå ner?"
"Ja, men oroa dig inte Problem har vi väl alla. Men det hjälper om man talar om dem", sade Dumbledore. Hermione visste vad hon måste göra. Förklara så bra som möjligt utan att nämna Draco.
"Jag var utanför slytherinelevhemmet...", började hon och insåg då sitt första fel, och vad frågan skulle bli. Varför?
Men Dumbledore satt bara och lystnade, så hon fortsatte.
"...Och då kom ett gäng slytherinpojkar, som leddes av... Rob. De började jaga mig och sparka och slå mig, för att jag är gryffindorare. Och..." Hermione stannade tvärt. Hur slapp hon undan?
"Hur slapp du undan?"
Hermione fuktade läpparna och kände hur hennes händer började svettas, så hon torkade av dem mot sin klädnad.
"...Och jag svimmade och vaknade utanför sjukhussalen", avslutade Hermione. Bra.
"Hmm... Ja, men det var ju allt", sade Dumbledore och steg upp. "Rob och slytherin får 50 minuspoäng."
Hermiones munn flög upp. Nej! Vad händer när de vet vem som berättade?!
Hermione väntade tills Pomfrey gick ut ur rummet, alltså ungefär en timme, och visste att slytherinarna borde veta om minuset nu. Då steg hon upp och halv haltande och springande svepte hon genom svängdörrarna och försökte ta sig så snabbt som möjligt till gryffindores uppehållsrum. Skydd.
Då kom hon och tänka på varför kanske Draco inte synts till. De andra slytherinarna var nog sura då han trotsat dem. Han kunde bli lika våldtagen som hon!
Hermione vände tvärt håll och gick mot källarhålorna istället.

meeeer
jätte bra

Bra skrivet! Mera!

Bra!!

Kap 17.
Hermione gick väldigt bestämt ner till källarhålorna för andra gången. Hon försökte hindra sig själv att tänka på att hennes händer var helt svettiga, genom att skynda på sig mer.

Väl nere just vid sista trappan ner till det fuktiga stället där slytherinarna gick in, stannade Hermione vid ett par röster. Hon böjde sig ner för att hållas gömd så länge hon lyssnade.
"...och kom inte tillbaka innan du skärpt dig så pass mycket att du typ spöat upp någon!"
Hermione hör en ett slag- antagligen på någons kind- och tittar fram så att hon ser vad som händer.
Hon flämtar till. Draco står utanför slytherins uppehållsrums ingång, som täcks av Rob, och så vitt Hermione kan se, så har Rob skaffat förstärkning till sitt gäng. T.ex hela slytherin?
Hermione hoppade till då Rob, som tydligen blivit uppjagad av makten, knuffade till Draco hårt med handflatorna, och Draco föll ner på stengolvet.
Rob och hans gäng/grupp hånskrattade medan de gick in tillbaka. Ännu då ingången '"låstes" låg Draco orörlig kvar på golvet.
Hermione väntade på att skulle stiga upp, men han rörde sig inte en millimeter. Vad gjorde han?
Hon suckade.
Plötsligt hördes det ryckiga andetag från Dracos håll. Hermione steg upp och sprang dit i panik. Hon hörde hans andetag tydligare. Då förstod vad som hänt.
Det kan inte vara så, tänkte hon.
Hon satte sjönk ner på knä vid honom, och snuddade lätt hans axel. Hon kunde se hur han skakade, hela ryggen skälvde.
"Draco?" frågade Hermione mjukt, och strök undan hans hår som åkt ner i hans ansikte. Henne hand gick till ögat där hon torkade en tår.
"Draco, gråt inte."

Bra!!

mer

Bra!!!

Bra!! Fortsätt!!!!