Kärleksproblem på Hogwarts

Jag tror inte heller att Liz retas...

Jag knackar på dörren men går in utan att vänta på svar. Cooper står och tittar ut genom fönstret men han vänder sig om mot mig när jag kommer in. Han nickar mot mig och sätter sig ner i en av de två fåtöljer som finns i rummet. Jag sätter mig i fåtöljen mitt emot.
”Ärligt talat trodde jag aldrig att du skulle gå med på att inte berätta för någon att jag tillhör organisationen.” säger han och möter min blick. Jag stelnar till och tittar chockat på honom. Han tillhör organisationen. Organisationen som mördade Joshs familj.
”Tillhör du organisationen?” skriker jag. Plötsligt har Cooper tagit upp sin trollstav och håller den riktad mot mig.
”Jag tyckte att du sa att du visste allt?” säger Cooper och hans röst vibrerar av något jag tror är ilska. Jag önskar att jag kunde ta tillbaks mina ord. Jag har ingen aning om vad jag ska svara.
”Jag vill gå med i organisationen.” säger jag och försöker låta övertygande.
”Vill du?” säger han och låter inte särskilt övertygad. Jag nickar snabbt. Om Cooper lyckas få med mig i organisationen så kan jag säkert spionera på dem. Ifall jag lyckas få reda på någon information kan jag berättade det för resten av gänget och sen kan vi hämnas på dem för allt de har gjort. Eller följa lagen och anmäla dem till trolldomsministeriet.
”Vet du ens något om organisationen.” frågar han och lägger ner sin trollstav i ficka igen.
”Jag vet tillräckligt för att vilja gå med. Vad behöver jag göra?” svarar jag. Cooper ser fundersam ut och han kliar sig i nacken.
”Jag ska skicka en uggla till de som sitter högst upp i rådet. De bestämmer vilka som får gå med.” han suckar och sätter sig ner i fåtöljen igen.
”Vilka andra är med i organisationen?” frågar jag.
”Det är bara rådet som vet exakt hur många medlammar det finns. Jag vet inte ens vilka en tredjedel av alla medlemmar är. Men jag kan inte berätta vilka jag vet, inte förens du är medlem.” säger han.
”Jag kan nog förstå att du inte kan berätta mer för mig.” svarar jag. Han nickar och för första gången ler han ett vänligt leende mot mig.
”Är Anthony också med i organisationen?” frågar jag.
”Du vet antagligen att min äldre bror, Antonys pappa, arbetar på trolldomsministeriet. Självklart ska Anthony också arbeta där så fort han har gått klart skolan. Men eftersom organisationens grundtanke är att försöka störta trolldomsministeriet så förstår du att min familj inte kan få reda på att jag tillhör organisationen.” säger Cooper.
”Jag vet inte om du vet det här. Men organisationen dödade min väns familj. Så mina vänner kan absolut inte få reda på att jag vill gå med i organisationen.” svarar jag.
”Självklart, miss Campbell. Det var allt, du kan gå och göra något annat som tonåringar brukar göra.” säger han och går fram till dörren och öppnar den för mig.
”Du låter som en gammal gubbe när du pratar så där. Du är inte mycket äldre än mig.” säger jag och följer efter honom till dörren.
”Om du säger det. Jag lovar att skicka en uggla, men det är inte säkert att de accepterar.” svarar han.
”Okej, då ses vi på lektionen på måndag.” säger jag. Han nickar och stänger dörren efter mig när jag går ut. Jag skyndar mig därifrån för att leta efter Liz. Jag har bestämt mig, jag ska berätta allt jag vet för Liz och resten av gänget. Bara inte Cooper får reda på det borde det inte vara så farligt.

SUPERRA!!!!

ooh! Lite läskigt, men modigt, av "miss Campbell"...

Nu har jag (äntligen) läst igenom allt och jag är väldigt fängslad av berättelsen. Jag gillar handlingen och känner hur spänningen kryper i mitt skinn när jag läser. Helt fantastiskt! Du är bra på att skapa dramatiserade händelser och klarar skickligt av att skriva ner och forma dem så att läsaren förstår. Jag har ingen kritik att ge. Jag vill bara ha mer.

^ Då ska jag försöka kommentera oftare. En glad författare är en bra författare. ;D

Liz, Adrian, Jason, Josh och Selene tittar förväntansfullt på mig. Vi sitter i en avskild del av bibloteket så att vi inte ska riskera att stöta på någon.

”Riza, vad var det du ville berätta?” frågar Liz.
”Kommer ni ihåg att vi pratade om att vi ville komma på ett sätt att få reda på mer om organisationen?” frågar jag.
”Ja, men jag förstår inte hur vi skulle kunna få reda på något överhuvudtaget. Ingen vet någonting om dem.” säger Josh.
”Jag tror jag vet ett sätt. Men det är väldigt riskabelt.” mumlar jag. Jag ser hur alla börjar bli intresserade över vad det är jag ska berätta.

”Vad är det?” frågar Adrian.
”Ingen vet någonting om organisationen, förutom dess medlemar. Så jag ska försöka gå med i organisationen.” svarar jag. Alla stirrar på mig med chockade ögon.
”Hur skulle du lyckad med det? Det är omöjligt.” säger Jason och Liz nickar bestämt att hon håller med Jason.
”Jag vet en person från organisationen.” säger jag. Om gänget stirrade chockat på mig förut, så vet jag inte hur jag ska beskriva hur de tittar på mig nu.
”Vem i helvete skulle det vara?” frågar Adrian.
”Han har hotat att döda alla mina vänner om jag berättar det här. Så ni kan absolut inte berätta det för någon. Det är för eran egna säkerhet.” säger jag.

”Strunta i vår säkerhet, berätta nu.” säger Josh.
”Det är professor Cooper.” säger jag.
”Så det var därför han bad dig att komma till ditt kontor igår.” säger Liz.
”Precis, jag tror att han kan hjälpa mig att ta mig in i organisationen. Allt jag får reda på berättar jag för er.” säger jag.
”Det är för farligt. Vi kan inte bara sitta här och låta dig riskera ditt liv alldeles själv.” säger Adrian.
”Adrian, jag vet att du bryr dig om mig. Men jag måste göra det här.” svarar jag. Adrian ser inte ut att vara nöjd över mitt svar, med han säger inte emot.

”Det här är vår enda chans att hindra organisationen från att mörda mer människor. Vi har sett att trolldomsministeriet inte kan göra något åt det. Vi måste klara det själva.” säger Liz. Jag ler åt min bästa vän och Liz ler tillbaka.
”Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att professor Cooper tillhör organisationen.” mumlar Selene.
”Det är för att du alltid vill tro det bästa om alla lärare, Selene.” säger Josh.
”Strunta i Josh, Selene. Jag blev också väldigt förvånad när jag fick reda på det.” säger jag. ”Men det absolut viktigaste är att Cooper inte får reda på att ni vet allting. Ni måste vara som vanligt och inte behandla Cooper annorlunda.” fortsätter jag.
”Vi fattar, Riza. Vi kommer inte göra något misstag.” svarar Josh.

”Det är ju våra liv som står på spel, oroa dig inte för oss.” säger Liz. Vi byter samtalsämne och pratar om vanliga saker. Efter en stund ursäktar jag mig och säger att jag måste göra läxor i örtlära. Jag lämnar bibloteket med många tankar i huvudet. Jag ät lättad över att mina vänner är med mig i det här. Men samtidigt är jag mer rädd än vad jag vill erkänna. Jag har alltid varit bra på att ljuga, men jag tror inte att jag kommer att kunna ljuga hur länge som helst.

Ägigt!! Och....JÄTTEMEGASUPERAWESOME!!

Två jätte bra kapitel som jag nu fick läsa.

En liten fråga, det kan hända att svaret redan finns skrivet någonstans men i alla fall, är detta efter Harry Potter eller före?