Johanna and Thalia back in the Hunger Games

En efter en försvann de, tyvärr eller kanske det var tur? så hördes inte intervjuerna från de andra. Så snart tians kille försvunnit så stirrade bara Thalia rakt fram, ett sätt för henne att hålla masken och sitt lugn. Snart hördes applåder och Cersas röst hördes skalla "Thalia Greenlaw" och hon klev upp på sen med ett lätt leende. Vissa skulle nog visa sig hård och farlig i hennes situation, men det var inte hon och bättre att vara sig själv.
Cesar granskade lysstert hennes kropp och kamrerna gjorde närbilder på den djupt uringade klänningen. Thalia fann sig i det men helst skulle hon vilja slå till honom. Han märkte tydligen hennes lätt knytna hand, log och visade henne på stolen.
"Så din lillebror var här förra året, hur känns det att vara här?" säger han leende.
"Ja, bra känns det väll inte, har ju inte åldern inne så trodde jag skulle få slippa." sa Thalia med ett lätt tragiskt tonfall, men log sedan.
Intervjuen gick på och de pratade om allt och inget, och skrattade lätt. Cesar trodde visst att han var kul? Hon skämtade bara för intervjuns skull. Snart var hon klar och det avslutades med applåder och hon log och vinkande och klev av scenen där hon möttes av sitt team.

"Hur kunde du vara så dum?" fräste Johannas eskort.
"Tror du jag bryr mig om vad ni säger?" svarade Johanna surt. Det gjorde hon inte, och varför skulle hon? De styrde inte över hennes liv, hur mycket de än ville det.
Johanna tänkte inte stanna för att snacka med någon, utan stack direkt upp till sitt rum. Hon slet av klänningen, så ful som den var så gjorde det ingen skada ändå tyckte hon. Sedan kröp hon ner under täcket och stirrade upp i taket.

Hennes team pladdrade glatt och kramade om henne. Stackars Sam lämnades obemärkt i bakrunden då de åkte upp till elvans våning.
Thalia var trött och slut och lämnade dem strax. Imorgon skulle de till arenan, hon var mer än måttligt nervös. Hon drog av sig kläderna och gick in i duschen och fick av allt smink innan hon kröp ner i säng och försökte fråga.

(*morgon nu då*)

När Johanna slog upp ögonen så kändes det som om hon sovit bara några sekunder. Det bankade på dörren. Det var hennes stylist, som skulle närvara under hennes sista minuter i den så kallade friheten. Så hon klädde på sig lite snabbt innan hon gick ut till stylisten och de fick ta en svävare därifrån.
I svävaren fick hon hennes förbannade sändare, sedan fick hon sin klädsel för arenan. Johanna fick en grön jacka, svart tröja, svarta byxor och skor anpassade för att vara vattentäta och vara enkla att springa i terräng med. En arena med skog då, tänkte Johanna.
Hon blev erbjuden mat och hon fick i sig en och en halv macka och två glas vatten. Lika bra att ha något i magen när hon skulle mörda oskyldigt folk som sedan skulle hemsöka henne i all evighet, till hennes sista andetag.

Thalias team knackade på och Thalia kände att hon inte sovit en blund. Hon kände sig mer nervös än någonsin, men döljde dock allt och försökte stänga undan allt.
De tog henne till en svävare och klädde på henne jacka, tröja, skor och byxor, det verkade som att de skulla vara i skogen, ty de var klädda som förra årets deltagare. Hon fick sändaren i armen och erbjöds mat, hon försökte ta något men fick bara i sig några klunkar vatten.

Snart befann hon sig i glasröret, och såg upp. Snart skulle hon vara på arenan, snart skulle hon dö....

Johanna ställde sig i röret. 30 sekunder kvar tills hon skulle tillbaka in på arenan.
20 sekunder. Glaset sänktes ner runt henne. Hon sökte upp det där uttrycket hon hade när hon vann Hungerspelen. Mordlystet och argt.
10 sekunder. Hon kastade en blick runt i rummet, stylisten och de gamla kläderna. Sedan kände hon att röret lyfte henne uppåt. Hon fick se arenan för första gången. Johanna visste direkt att detta var en rätt lik arena sen förra året. Bara att nu fanns det en massa berg som omringade områden av skog.
Hon såg på ymnighetshornet. Hon såg två yxor stå lutandes
emot ymnighetshornet. Dom var ämnade för henne, och ingen annan. Sedan letade hon efter Thalia.

Thalia åkte sakta upp i röret, solen sken henne i ansiktet så hon fick kisa. När hissen slutligen stannade såg hon sig om och hon log faktiskt. Det var en skog, ganska lik den förra året. Men det var trotts allt en skog, i skogen kände hon sig hemma, i skogen klarade hon sig, i skogen skulle även hon bli farlig.
Ett allt annat än trevligt leende syntes på hennes läppar, hon kände tävlingsinstinkten ta överhand och adrenalinet började bulta inom henne.
Hon såg Johanna några plattor bort och såg sen mot ymnighetshornet. Hon skulle, precis som Clove, satsa sig in på knivarna.

Johanna fick syn på Thalia några plattor bort. Hon vände sedan uppmärksamheten mot yxorna. Hon skulle hinna dit först, det skulle hon göra. Det måste hon göra.
Gonggongen lät, och Johanna sprang ner från plattan och rusade emot yxorna. Hon kom dit först och fick tag på yxorna. Hon såg tjejen från 1an komma emot henne med en kniv i handen. Johanna plockade reflexmässigt upp det närmaste vapnet som inte var hennes yxor, dom kunde hon inte använda nu. Hon fick tag på ett spjut. Inte det vapen hon är bäst på men det fick duga. Ettan duckade undan några gånger, men snart lyckades Johanna få in en träff på handen med kniven i, vilket fick henne att tappa den. Då släppte Johanna spjutet och tog upp yxorna igen och sprang därifrån, resten av karriäristerna var tydligen för upptagna för att följa efter henne. Ett dumt val, hon skulle ju bara bli farligare. När Johanna tagit skydd uppe i ett träd nära ymnighetshornet försökte hon leta med blicken efter Thalia.

Thalia hoppade snabbt av plattan när gongongen lät. Nu var hon inte längre den lilla flickan från 11an, nu skulle hon allt visa dem. Hon sprang mot hornet och kände den vanliga tävlingsinstinten ta tag, hon brukade vanligtvis dämpa den. Men nu släppte hon den fri och försökte tränga undan alla känslor, det skulle gå lättare då, det hade Cato sagt, trots allt hade hon gjort det förr.
Hon kommer fram och siktar in sig på knivarna, dock hade flickan från distrikt sju också tänkt i de banorna, men Thalia är där först och knuffar lätt undan flickan så hon far omkull på marken. Thalia drar till sig ett gäng knivar och får tag i en ryggsäck innan hon snabbt ser sig om. Slakten är i full gång men ingen ser åt hennes håll då hon sprinker ut i skogen och undrar vart Johanna tagit vägen.

Johanna hör någon springa förbi under henne. När hon såg efter personen så såg hon att det var Thalia. Hon kollade åt andra hållet så det inte kom någon åt hennes håll, sedan hoppade hon ner och sprang efter Thalia. Fast hur skulle Johanna hinna ikapp Thalia? Hon var ju tvungen att hålla avstånd mellan sig själv och sina yxor, så hon inte råkade få en i benet. Det hade vara ett dumt och onödigt misstag som hon inte hade råd med. Vågade hon ropa? Såklart hon vågade, men ville hon verkligen utsätta sig för det? Nej. Istället ökade hon takten för att komma ikapp.