Vem skyller på Celeste?

oh oh

Vad har de egentligen för bevis på att ingen annan har varit där?

Kapitel 7- Rörigt
Hela skolan ligger i sorg dagen efter.
- Det känns konstigt, viskar Eve och tittar på stället där Olives säng skulle stått.
Det är nu bara en tom plats. Vi är själva i sovsalen. Katie vägrade sova här i natt och fick därför sova på sjukhusflygeln.
Jag nickar och slätar ut kragen på den svarta blusen. För att hedra Olive klär jag mig i dag i en svart, klockad kjol, ett par tjocka strumpbyxor och ett par svarta kängor till den svarta blusen.
- Celeste, du tar väl inte till dig det Katie sa? Hon var i chock, säger Eve.
Hon känner mig alltför väl. Men hur ska jag inte kunna ta till mig? Hon anklagade mig för mord. Mord på hennes bästa vän. Någon som jag delat sovsal med i snart sju år.
- Lite, erkänner jag.
Hon suckar.
- Kunde du sova i natt? Jag låg bara och tänkte på Olive, säger Eve.
- Jag med. Såg du att hon hade två hål på halsen? Precis som om hon blivit biten, säger jag.
Min väns ögon blir stora som tefat.
- Biten? Som av en vampyr! säger Eve.
Jag nickar.
- Det förklarar blodförlusten.
Vi lämnar sovsalen och går ner till stora salen. Middagsbordet är dukat men ingen verkar ha någon matlust. Vi sätter oss ner och tar lite av maten. Jag tittar bort mot bordet där hon sitter. Är det bara jag eller ser hon extra misstänksam ut idag? Nästan lite orolig. Jag stoppar lite potatismos i munnen och tittar på henne. Hon möter min blick. Våra ögon utbyter en kamp. En kamp som ingen av oss vill förlora. Då bryter hon ögonkontakten och lämnar salen. Jag lägger ner mina bestick och följer efter henne. Hon går snabbt men jag är inte långt bakom henne. Pauline viker runt hörnet och jag går efter henne är hon borta. Allt som hänger kvar är en tung, doft. Det luktar som en rök blandat med doften som kommer efter regn. Men ingen syn av Pauline. Steg bakom mig och jag vänder mig snabbt om.
- Celeste, vad gör du? frågar Tristan och håller ut händerna i en position som om han skulle mota bort en fiende.
- Jag... inget. Varför ser du så rädd ut? undrar jag.
Han tar snabbt ner händerna och ser lite generad ut. Jag förstår.
- Du tror att jag dödade Olive, säger jag.
- Nej! Absolut inte. Du såg bara så rädd ut när du vände dig om, säger Tristan snabbt och kramar om mig.
Jag suckar och njuter av att känna hans värme. Höra hans hjärtslag. Känna hans andetag.
-Ska vi gå tillbaka och äta? Det finns säkert någon god dessert, säger han.
- Kan vi inte gå på en promenad i stället? Det var länge sedan vi umgicks bara du och jag, säger jag.
Tristan nickar. Vi går ner till sjön och går längst sjökanten.
- Det här är fint. Bara du och jag, säger jag och stöter tills hans arm.
- Ja, säger han men verkar ha tankarna på annat håll.
- Vad tänker du på? frågar jag.
Tristan ler lite.
- Celeste, jag funderar på att fria til Amber, säger han.
Jag stannar. Det känns som om någon har slagit mig i solarplexus. Hur andas man nu igen? Jag har glömt.
- Fria? Är du galen? frågar jag.
- Det känns bara så rätt. Jag är upp över öronen förälskad i henne och jag kan inte se en framtid utan henne, säger Tristan.
- Men Tristan, ni har bara varit tillsammans i nästan fyra månader. Plus, ni har inte ens slutat skolan, säger jag.
- Det är rätt sak att göra. Vad skulle du gjort om du var i min sits? Om du träffat den person som du älskar mer än allt annat och i världen? frågar Tristan. Jag tänker fria till Amber. Ikväll.
Jag vet inte vad som har tagit åt mig men jag ger honom en örfil. En svidande örfil.
- Jag måste gå, säger jag.

Åh vad bra!

Jättebra!!!

Åh, vad Awesome!!

Kapitel 8- Gråt och grått
Varför? Jag har aldrig slagit till någon i hela mitt liv. Det här börjar göra mig galen. Jag suckar och sjunker ner ännu mer i det gigantiska badkaret. Genom mitt sociala umgänge kan jag enkelt få tillgång til prefekternas badrum. Framför mig hänger tavlan av sjöjungfrun. Hon sitter på en sten och i vattnet runt henne finns bläckfisken. Vissa säger att bläckfisken på bilden är samma bläckfisk som finns i sjön. Han brukade ofta simma upp till ytan för att låta eleverna prata med honom. Det sägs att bläckfisken en gång fick se den vackraste flickan stå helt ensam på kanten av bryggan. Han blev så förälskad i henne att han drog ner henne under vattnet. Bläckfisken höll henne under vattnet tills hennes ben blev till en fena och hon blev till en sjöjungfru. Flickan blev förkrossad över att inte kunna leva sitt vanliga liv. Att inte längre kunna se stjärnorna på himlen. Så bläckfisken lät henne få simma upp till ytan när stjärnorna kom men hon var tvungen att simma ner igen så fort stjärnorna slocknade. Hon fick också lova att aldrig försöka rymma från honom. Men en kväll när stjärnorna höll på att slockna fick flickan en sådan hemlängtan att hon började simma upp mot land. Men när hon nådde stranden hade solen hunnit stiga på himlen. Den stackars flickan blev till torr aska. Bläckfisken som undrade varför hans kärlek inte kom tillbaka, så han åkte upp till ytan. Men allt han såg var högen med aska. Bläckfisken kunde inte veta att högen med aska var hans älskande. Med ett brustet hjärta sjönk han ner i vattnet igen och simmade aldrig upp till ytan igen. Jag reser mig ur badkaret och torkar mig med handduken innan jag tar på mig mina kläder. Med tunga steg går jag upp till sovsalen. Jag sätter mig framför mitt stafli och plockar fram en ny tavla. Jag plockar också fram min gråa färgtub och börjar måla ut färgen med tjocka penseldrag. Tårarna rinner där jag sitter och målar. Jag har alltid målat. Enligt mina föräldrar har jag det i generna. Min mamma är fransyska och enligt henne målade hennes föräldrar mycket på deras fritid. Det är genom målandet som jag får fram mina känslor.
- Celeste, är allting okej? frågar Eve som kommer in.
Hon sätter sig på knä bredvid mig. Jag lägger ner penseln och tittar på henne. Genom hennes glasögon kan jag se hur tårarna rinner ner för mina bleka kinder. Jag lägger mina armar runt hennes hals.
- Jag älskar honom så att det gör ont Eve. Varför kan han inte se det?
Hon svarar inte. Utan stryker mg bara på ryggen och kramar om mig hårdare.
- Celeste, det har hänt något. En till attack, säger Eve.
- Vem? frågar jag.
- Jag tror att det är bäst om du själv får se det, svarar hon.
Eve tar mig i handen och följer mig ner. En massa elever har samlats utanför tjejernas badrum. Eve putter oss igenom folkmassan. Madame Pomfrey är på golvet tillsammans med Kathleen Irwing. En andraklassare från Hufflepuff. Den lilla flickans kropp är helt blek och hon har en likadan drömmande blick som Olive hade. Jag tittar på Eve, som pekar på väggen ovanför Kathleens kropp. Med stora, röda bokstäver har någon skrivit:
BLOD ÄR TJOCKARE ÄN VATTEN MEN DET LUGNAR INTE MIN TÖRST
- Är det skrivet med blod? frågar jag Eve.
Men det är inte Eve som svarar mig. Det är Katie.
- Nej. Det är färg. Röd målarfärg, säger hon.
Det är då jag förstår. De tror att det är jag som dödar. Att det är jag som suger ut allt blod.
- Det är inte jag! Jag har inte varit i närheten av Kathleen, säger jag.
Dumbledore tittar på mig.
- Ms Chamberlain, skulle ni kunna visa mig era färger? frågar han.
Jag nickar och plockar fram min stav.
- Accio målarväska, säger jag och min väska kommer flygande.
Jag sätter mig på knä och öppnar väskan. Alla färger ligger i en färgskala. Från kallt till varm. Det börjar med blått som sen går över i grönt, som i sin tur går över i gult och sen. Ingenting. Där röd ska vara är det tomt.
- Den röda tuben är borta, säger jag och tittar upp.
Alla runt omkring mig flämtar. Det här ser inte ljust ut.

Historien om bläckfisken hittade jag på nyss, så ber om ursäkt ifall den är dålig!

Jättebra! Och Historien om Bläckfisken var inte alls dålig!

Men...bara för att Celeste's röda färg är borta betyder det ju inte att...

Tristan, berätta nu att du har varit med henne hela tiden när hon inte har suttit och målat, och om målartiden är misstänksam, visa upp den ej torra tavlan.