CC - I am going to be the greatest! [SV]

Awesome, att kapitlet var så bra uppväger att det tog så lång tid!! (men få inte dåligt samvete nu, för du förtjänar något bättre)

*applådera*

I love you, Dennis.
*ta fram svart sopsäck och en tallrik bacon*
Coomee... come here...

AlexZz, du skulle bara våga!
*ta fram en ännu större talrik med bacon*
Come to the nice sister instead of that scary girl, Dennis!
---------------------------------------------------------
Kapitel 7: Mjöl och vatten.
Efter ytterligare två telefonsamtal från olika jobb som alla förklarar att de inte kan ta emot George har George personligen ryckt telefonsladden ur vägguttaget och av suckarna som då och då tar sig in genom dörrspringan till köket förstår Colin att George sitter i vardagsrummet. Colin vet varför han sitter där men trots det kan han inte riktigt ignorera den smärtsamma vetskapen av att George inte använder den här tiden till sina barn.
”Storebror Colin?” Dennis bruna ögon som uppmärksamt och förvånat tittar på Colin är det som väcker Colin från sina tankar.
”Öh… va?”
”Du lyssnar ju inte!” Dennis stampar frustrerat med foten i golvet och trycker upp degbunken under näsan på Colin.
”Eh, nej”, erkänner Colin med ett ursäktande leende. ”Förlåt…”
”Det gör inget jag kommer fortfarande ihåg frågan”, säger Dennis med en storsint min och skakar bunken. Colin gör sitt bästa för att inte andas in något av mjölet. ”Vad ska jag göra nu?”
”Åh, nu ska du… vi…” Colin försöker febrilt komma ihåg hemkunskapslektionen i skolan och drar med en fundersam min in luft genom näsan exakt samtidigt som Dennis skakar bunken. ”ATCHOO!” Innan någon av pojkarna hinner reagera har mjölet i plastbunken blandats med snor och saliv från Colins nysning och bara någon sekund senare tappar Dennis bunken i golvet i ren förskräckelse över det höga ljudet.
”Åh nej!” utbrister Dennis förtvivlat och Colin synar röran. Golvet runt Colins och Dennis fötter är täckt av ett mjölvitt täcke och det är även deras byxben och skåpluckorna på bänken som de står vid.
”Oj då”, håller Colin med. ”Vi borde nog städa upp… Kan du hälla vatten och lite tvål i bunken Dennis så fixar jag trasor?”
”O-okej!”

Vatten och mjöl visar sig dock inte vara någon vidare kombination, och istället för att bli rent fylls golvet av en vit sörja som kläggar fast på både kläder, golv och trasor.
”Det här funkar inte storebror Colin!” klagar Dennis och viftar med något som ser mer ut som en missfärgad snöboll än en trasa.
Colin har lust att skrika ”Jag vet!”, slänga trasan i golvet och aldrig mer gå in i köket av ren frustration men han fortsätter bara att i tystnad gnugga trasan mot golvet.
”Storebror Colin!” gnäller Dennis igen.
”Ja, jag vet… Men du Dennis! Det kanske behövs mer vatten?” föreslår Colin och välter ut allt vatten som finns i bunken över golvet.
”Ja! Och kanske mer två så att mjölet inte fastnar!” utropar Dennis och häller ut resten av den flytande tvålen på golvet innan han återigen börjar gnugga med sin trasa mot den vita geggan. ”Här har du ditt dumma mjölmonster!”
Colin kan inte låta bli att skratta när han ser hur Dennis slår med trasan på mjölet och hans skratt verkar få Dennis att vilja göra det hela ännu tokigare.
”Här har du! Och här! Och här!” skriker han medan han skvätter vatten, tvål och mjöl runt sig tills hela han är dränkt i vit gegga.
”Oj Dennis! Jag tror att jag ser ett mjölmonster till!” ropar Colin med dåligt spelad förskräckelse.
”Va? Var då?!”
”Där!” Innan Dennis ens hinner förstå vad som händer har Colin hoppat på honom med trasan i högsta hugg och kittlar honom under armarna med den. Dennis skriker högt av skratt.
”Vad håller ni på med där inne?” Georges smått oroliga röst får både Dennis och Colin att tystna på mindre än tre sekunder och en sekund senare har köksdörren öppnats. ”Vad i…!” Längre hinner inte George innan hans röst sviker honom.
”Pappa, vi kan förklara!” ropar Colin, förskräckt av sin pappas reaktion.
”Ja, det var ett mjölmonster!”
”Va? Nej Dennis det var det inte! Det var… Jo… Det är så att…”
”Tyst.” Med ett enda ord, ett ord som inte ens sägs särskilt högt, får George tyst på sina söners stakande förklaringar. ”Snälla, bara… tyst.” Colins hjärta bultar så högt att det är svårt att urskilja Georges ord och han hör en svag knackning: George tar stöd mot dörrposten med fingrar som vitnar mer och mer för varje sekund. Höll han på att svimma? Ytterligare en knackning, om George föll skulle dörrposten definitivt falla med honom.
Colins hjärta bultar nu så högt att det är ett under att inte grannarna har ringt på för att klaga på det höga ljudet. Det låter nästan som klackskor mot ett gammalt trägolv och Colin inser plötsligt att det inte bara är hans hjärta som låter. Det är någon i huset! Någon vars siluett nu gör sig synlig på den mjölkvita väggen bakom George. Någon som graciöst tar emot George när hans hjärta inte orkar mer och han förlorar medvetandet.

Nej!! George får inte dö!!

I alla fall, älskar det här:
”Ja, det var ett mjölmonster!”
”Va? Nej Dennis det var det inte! Det var… Jo… Det är så att…”


XD

Awesome!

Vatten och mjöl var nog ingen bra kombination... xD
Men hälsa Dennis från mig att jäst kan vara bra att ha i också
It's awesome ♥

Kapitel 8: Mugglare och levande trasor.
Colin vet i ärlighetens namn inte vart han ska titta eller vad han ska göra. Frasen ’om någon svimmar så ringer man ambulansen’ ekar i Colins huvud men hans huvud verkar ha kopplats bort från resten av kroppen. Colins ögon kompenserar dock för orörligheten i resten av kroppen genom att fara hit och dit i sina hålor utan att riktigt se överhuvudtaget. Okänd främling. George. Kylskåp. Främling. George. Kylskåp. Främling. George…
”Ett svimningsanfall redan innan jag har börjat prata – ojojoj, det här bådar inte gott!” Främlingen skakar uppgivet på sitt rödblonda huvud samtidigt som hon letar på Georges hals efter en puls och Colin rycker till. Det är en främling i deras hus! Det är först nu som Colin inser innebörden i de orden – en vilt främmande människa sitter just nu i deras kök och knäpper upp de översta knapparna på Georges högkragade skjorta.
”M-mö-mördare!” klämmer Dennis fram och pekar panikslaget mot främlingen som förvånat lyfter på huvudet. ”Rör inte min pappa!”
”Va? Jag?” Främlingen pekar förvirrat på sig själv som för att få klart för sig att det verkligen är hon som Dennis pekar på. Dennis i sin tur rör inte sitt pekfinger en millimeter.
”Dennis? Vad…? Varför…?” Colin försöker förgäves att få fram en fråga men han vet inte hur han ska uttrycka sig. Allt är bara ett enda virrvarr i Colins huvud. Vad är det egentligen som han undrar förresten?
”Storebror Colin, förstår du inte?!” utbrister Dennis frustrerat. ”Hon är en mördare! Hon sa det ju själv! ’Han svimmade redan innan jag hade börjat prata…’”, citerar Dennis i någon sorts ursinnig panik. ”Hon tänker hota oss och sedan döda oss!” Främlingen ger ifrån sig ett nervöst skratt.
”Nej men hör nu här…” börjar hon men avbryts av Dennis.
”TYST! Tyst tyst tyst!! Storebror Colin, ser du inte! Hon har öppnat pappas skjorta så att hon kan sk-skära halsen av honom!”
Nu börjar även Colin bli osäker. Det har onekligen sett ut som att främlingen försökt känna av Georges puls och rädda honom, men tänk om det var ett knep? Tänk om hon egentligen velat lura dem till att tro att hon räddade livet på honom så att de inte skulle bli rädda och fly? Colin både hör och ser hur Dennis börjar stortjuta.
”Uuuääh! Jag… vill… i-inte… dö!” Dennis gör ett försök att springa iväg men halkar på golvet som fortfarande är täckt av mjöl, vatten och tvål. Colin önskar att han hade kunnat ta sin lillebror på axlarna och springa, men hans ben vägrar fortfarande att röra sig.
”Nu skärper ni er!” Båda pojkarna rycker till när främlingens röst ekar mellan köksluckorna. Det är i alla fall så det känns och Dennis slutar skräckslaget med att sprattla som en sköldpadda på rygg. Främlingen skakar suckande på huvudet. ”Det här är ju helt otroligt”, muttrar hon. ”Helt sjukt!” Dennis gnäller svagt från golvet men tystnar vid den mördande blick som främlingen ger honom.
”Okej, först och främst: jag är ingen mördare och jag planerar inte att bli det heller. Säg efter mig – Jag, Nancy Parker, är ingen mördare.”
”Jag, Nancy Parker, är ingen mördare”, mässar både Colin och Dennis med mekaniska röster och vitt uppspärrade ögon.
”Jag tar tillbaka det, fortsätt så här och jag blir en mördare”, hör Colin hur Nancy muttrar genom ena mungipan. ”Var har jag det nu…” Colin tittar med skräckblandat intresse på när Nancy gräver i sin svarta handväska efter något. Själva handväskan är av ett material som Colin aldrig har sett förut och han väntar sig halvt om halvt att hon ska dra upp en kanon eller något annat hemskt ur den. Colin sluter ögonen i väntan på domedagen trots att väskan egentligen är för liten för att innehålla en hel kanon.
”Ha! Hittade det! Ta er en titt på det här om ni inte tror mig!” Nancys triumferande röst gör att Colin försiktigt och ytterst långsamt öppnar ögonen. Istället för en kanon har han ett ID-kort upptryckt framför ansiktet och han läser det långsamt med hög röst så att Dennis också ska höra.
”Nan…cy Parker. 22 år. Ju-justitiedepartement-et. Avdelningen för… mugglare?” Colin slutar att med stammande röst försöka läsa de svåra orden och lyfter istället ögonen från kortet för att ge Nancy en frågande blick.
”Vad är en mugglare storebror Colin?” Till Colins stora lättnad bestämmer sig Nancy för att svara.
”En mugglare, eller flera mugglare, är benämningen på de människor som helt saknar magisk förmåga och är ovetande om den magiska världen existens och dess hemligheter”, hasplar Nancy ur sig på ett sätt som avslöjar att hon antingen har förklarat det fler gånger än det går att räkna eller fått det inbränt i den innersta delen av hjärnan. Kanske både och, inser Colin.
”Jag frågade faktiskt Storebror Colin”, muttrar Dennis surt men varken Colin eller Nancy svarar. Colin för att han har alldeles för fullt upp med att försöka tyda det som Nancy nyss har sagt, Nancy för att hon helt enkelt inte verkar bry sig.
”Magisk?” frågar Colin till sist. Egentligen hade han velat fråga mer om vad en mugglare är, men med Dennis i närheten är risken att verka dum alldeles för stor.
”Så magisk som man kan bli. Eller hur menar du?” Vid Nancys ord stönar Colin inombords. Han hade trott att han skulle ha kunnat få henne att förklara mer, men hon verkar vara den sortens person som aldrig säger någonting om hon inte blir tillfrågad. Colin skulle behöva prova en annan taktik…
”Så… är du magisk?” frågar han andlöst. ”Är jag magisk? Är Dennis och pappa magiska?”
”Fråga inte mig. Du står med i registret för mugglarfödda trollkarlar och häxor så jag skickades hit för att förklara läget för dig. Nu önskar jag att jag hade tackat nej till vikariatet”, lägger hon muttrande till.
”Så du är magisk?! Wow! Får jag se? Får jag det? Får jag det?”
”Tja, jag vill ju inte skryta men jag antar att jag måste visa att jag inte ljuger”, kompromissar Nancy med ett slugt tonfall och ett självgott leende innan hon drar fram någonting som ser ut som en polerad pinne ur fickan. Sekunden efter har de båda trasorna som Colin och Dennis använt till att torka av golvet med fått eget liv och börjat torka av golvet av sig själva. Colin måste medge att trasorna jobbar mycket bättre på egen hand.
”Wow…” suckar både Colin och Dennis i perfekt harmoni och Nancys självgoda leende blir ännu bredare. Ett raspande läte får dock de alla tre att snurra runt – George har vaknat men vid åsynen av de självtorkande trasorna ser det ut som att han kommer att svimma igen i vilket ögonblick som helst.
”Skulle någon… vilja vara så god att… förklara… det där för mig?” stönar George och tar sig för hjärtat. Nancy tar ett djupt andetag och Colin förstår att hon gör sig redo för att säga det som hon är betald för att förklara.

WONDERFUL!

SUPERBRA! ♥

Kapitel 9: Hemma bra men Hogwarts bäst.
Tåget till Kings Cross är försenat. Inte med flera timmar, men det är tillräckligt för att få Colin att tyst tacka tågbolaget för att det tidiga tågets biljetter hade varit billigare än det som han egentligen borde ha tagit. Istället för att rulla in på Londons perronger klockan tio är klockan redan tio i elva när tåget har stannat och Colin till slut har fått av allt bagage från det.
Med en nervositet som gränsar till panik far Colins huvud från sida till sida på jakt efter perrong nio. Nancy har förklarat för honom att tåget går från perrong nio och tre kvart – en perrong som bara trollkarlar och häxor kan komma till. Det är nämligen bara för dem som biljettspärren mellan perrong nio och tio öppnar sig till perrong nio och tre kvart. Med all den vägledningen och informationen saknar Colin bara en enda sak för att kunna ta sig till Hogwarts, det enda som Colin inte har trott att han behöver oroa sig över. Var fanns perrong nio?
”Ursäkta mig?” börjar Colin skyggt och riktar sig till en äldre man som kommer gående i hans riktning, men antingen hör mannen inte eller så vill han inte höra. Colin tittar surt efter mannens rygg som snabbt försvinner bland folkmassan.
Colin har aldrig fått pris för sitt tålamod, och det lär han inte få den här gången heller. Efter att mannen ignorerat honom är Colin säker på att alla andra tänker göra samma sak så han tänker inte ens försöka igen. Han kommer inte att komma till Hogwarts. På grund av att han är så dum att han inte ens hittar till rätt perrong kommer han inte att hinna med tåget. Det här är slutet på Colins magikarriär. Slutet på att vara speciell, och han har knappt ens fått börja! Ilska väller upp inom Colin. Hur kan livet göra så här mot honom?!
”KAN INGEN BARA SÄGA VAR PERRONG NIO ÄR?!” Colin skriker så högt att det värker i halsen och hans ena fot bultar otrevligt efter att han har drämt den i stengolvet.
”Vad gastar du om? Använd ögonen istället för munnen pojk.” En gammal kvinna tittar surt på Colin medan hon talar och pekar med en skrynklig hand på den stora plastnia som hänger precis ovanför Colins huvud. Sedan tycks kvinnan bedöma att det är under hennes värdighet att prata med honom och med en fnysning vänder hon sig om och svassar vidare på sina höga klackar, ilsket muttrande om dagens ungdom. Colin själv känner hur han rodnar och slår ner blicken i väntan på att de sista blickarna ska lämna honom. Han tänker inte bli den som avslöjar magi för mugglarna genom att förvinna genom en biljettspärr när alla stirrar på honom. Lugna ner dig Colin, du har fem minuter på dig, påminner han stressat sig själv och greppar hårdare om sin koffert.

Fem minuter visar sig dock vara allt för lite tid när det kommer till perrong nio och tre kvart. Colin skulle behöva flera timmar för att titta klart på det ståtliga tåget och dess passagerare.
”Håll nu noga uppsikt över din padda Neville”, hör Colin en äldre kvinna iförd en hög hatt med en uppstoppad gam på uppmana en rund pojke om. Pojken sitter redan på tåget och till Colin stora lättnad ser han inte ut att vara mycket äldre än Colin själv. Alla andra elever på perrongen ser nämligen skrämmande stora ut i jämförelse med Colins korta, smala figur.
”Ingen fara farmor, jag har honom precis hä… oj…” Colin ser hur pojken bekymrat drar in huvudet genom tågfönstret men hinner inte se hur det hela går innan kvinnans skällande dränks av ljudet från en tågvissla. Det behövs inte ett geni för att förstå att tåget gör sig redo att gå och klockan mitt på perrongen säger samma sak. Under upprepande stånkanden och pustanden och med värkande armar lyckas Colin få upp det sista av sitt bagage på tåget bara några sekunder innan tåget sätter sig i rörelse.
Armarna känns som att de ska falla av vilken sekund som helst, men trots det kan Colin inte hindra ett leende. Han är på väg! Han är en trollkarl, en riktig en, och han är på väg till Hogwarts – skolan för barn som är lika speciella som Colin. Lyckan ler mot Colin och när London snabbt försvinner bakom det rykande ångloket ler Colin glatt tillbaka.