Sarah Nights första år på Hogwarts

Tack så mycket!

Vad glad jag blir:-)två nya kapitel när men loggar in

goddie

Tack, dock kommer nästa kapitel dröja lite...har bara skrivit 270 ord, och jag har lovat mig själv att skriva ganska långt, mot 1000 ord. Men jag lovar att det kommer någon gång den här veckan!

Yes ett långt kapitel!!

JÄttebra!

Jättebra :]

Har haft lite idétorka men nu skriver jag för fullt igen, räkna med ett nytt långt kapitel på söndag!

Bra

Nu kommer kapitel 8! Tack till alla som kommenterar! Blir jätteglad av att höra vad ni tycker!

Kapitel 8


Sarah räckte fram handen och Zoey stirrade på den, som om den vore en giftig spindel. Långsamt tog hon den. Sen satt flickorna tysta i flera minuter. Tystnaden bröts av ett skrik. Det var Mary


-Sarah, de sa just till mig att du hade vaknat! Tack och lov! Har du hört vad som har hänt med Liam, det hoppas jag för jag vet inte ett dugg! Babblade Mary på. Hon kramade henne hårt och Sarah kramade tillbaka med en känsla av att känna sig välkommen.


-Jag mår bra. Men jag minns inget.
Sarah såg ner i golvet för att Mary inte skulle genomskåda henne. Det gjorde hon inte. Hon torkade i stället sina glädje tårar innan hon hastigt kramade Sarah igen innan hon var tvungen att skynda sig till nästa lektion.

(Liam)
Efter Sarah hade svimmat skyndade han sig iväg. Han ville inte se sig om. Han hörde nästan ett eko vad Zoey sa.
”Lita inte på honom, han förrådde dig. Jag är din vän.”


-IDIOT! Skrek han och sparkade till väggen i korridoren han gick i. Liam vågade inte återvända till Hogwarts…inte än..
Alla skulle fråga, och han var inte redo att avslöja sitt motiv än. Därför gick han och gick och gick….

(Sarah)
Plötsligt satt hon där i sovsalen och undrade hur det kunnat gå så här. Liam, som var så snäll och rar hade slagit ner henne och tagit henne till en mörk plats. Det mindes hon, det hade hon berättat för lärarna.

För vad skulle hon göra? Först hade hon helst av allt avslöja vad hon misstänkte Liam (och Zoey) för, men hon kunde inte. Snabbt sa hon hejdå till Zoey och gick ut på gården. Hon andades långa, djupa andetag och försökte att minnas vad som hade hänt.

Hon mindes att hon var instängd, mörkret som var kring henne, hur rädd hon var. Sarah mindes att Liam var där…var det någon fler? Sarah var inte helt säker men hon visste att det var någon.

Nästa dag förväntades hon vara på lektionen igen så klockan sju på morgonen gick hon upp och gjorde sig i ordning. Sarah kände sig rädd, det här var första lektionen, någonsin hon skulle ha utan Liam.

En timme senare satt hon i stora salen och åt frukost. Hon åt ensam, ingen ville se åt henne längre och Sarah hade ingen aning om varför. Efter att ha ätit upp mackan skyndade hon sig till sin första lektion (förvandlingskonst). Hon var rädd, hon kände sig inte längre hemma, utan som i ett fängelse.

Sarah saknade Liam, som, trots sin vassa humor, var hennes bästa vän. Zoey pratade hon med ibland men oftast satt hon själv. På kvällarna grät hon sig själv till sömns, och det var mer än en gång hon hade vaknat av att hon såg sin väns kropp ligga på golvet, alldeles blodig.


På natten sov hon oftast oroligt och drömde mardrömmar, nu hade det varit lungt i några nätter men en sen novemberkväll var det dags igen.


Sarah hade kommit på att hon skulle ha en uppsats som skulle lämnas in nästa dag och var på väg till biblioteket. Hon grälade på sig själv för att ha glömt bort den medans hon efter en snabb blick på klockan skyndade iväg mot biblioteket, hon skulle hinna låna lite böcker om hon skyndade sig.

Korridoren var tom men Sarah stannade i alla fall ofta och tittade bakom sig. Ingen där. Sarah ökade på stegen som ekade högt, hon vände sig om igen, sökte med blicken efter en skugga. Snart kom hon till biblioteket och sjönk snabbt ner på en stol vid ett stort, runt bord. Hon letade fram en bok som hon började läsa och plötsligt hörde hon en röst

-Sarah!
Sarah vände sig om och tvingade sig att inte skrika högt. Bara en meter ifrån henne stod Liam, han kollade snett på henne med ett litet leende. Hon slet fram trollspöet men ångrade sig. Vad skulle hon göra?

-Sarah…Liam tog ett steg närmare, strök henne försiktigt över kinden innan han viskade
-Jag är så ledsen! Men jag måste ta dig till...det där stället igen..om du inte...om du inte avslöjar Zoey

Han höjde handen för att slå henne medvetslös igen, men smidig som hon var vek hon udan. Han tog ett steg mot henne
-Förlåt, men jag måste! Plötsligt svartnade allting åter för Sarah.


-Hjälp! Sarah satte sig upp i sängen. En mardröm, det var bara en mardröm. I sängen bredvid blängde Susan arg på henne och hon såg hur Sofie vred på sig, som om hon skulle vakna snart.

Hon kände på pulsen som slog i rekordfart och försökte långsamt dölja tårarna som runnit nerför kinderna. Hon var så rädd. Sarah la försiktigt huvudet på kudden och somnade om.

Hon befann sig åter i biblioteket. Där mittemot henne stod Liam, han log mot henne och läpparna rörde sig, som om han pratade, men inget ljud kom över dem. Plötsligt sken han upp. Han gick närmare

-Du kan inte lita på Zoey, men du måste låstas lita på henne? Förstår du?
Hon har fångat mig, hon är inte den hon verkar. Och jag lovar att hon kommer att skada dig om du inte är försiktig, eller värre, hon tvingar mig att skada dig. Så bli hennes vän och var försiktig! Möt mig i fängelsehålorna, utanför klassrummet i trolldryckskonst, klockan två om exat en vecka.

Sarah skakade envist på huvudet.
-Jag litar inte på dig…inte efter allt du har gjort mot mig, väste hon.
Liam såg sorgset på henne och Sarah suckade.
-Okej, men bäst att du har en bra förklaring till att du slog ner mig, muttrade hon och vände sig om för att gå.
Hon hörde hur han skrattade ett hest skratt och plötsligt grep tag i hennes arm. Hon vände sig ilsket om
-Vad!
-Sarah, tack så mycket! Liam log brett och Sarah vaknade tvärt.

Det var varmt i det lilla rummet, utanför var det mörkt och Sarah trevade efter klockan som visade på tre minuter över fem. Hon suckade djupt. Hon kunde inte gå upp nu, men hon vågade inte somna om.

Sarah gick därför upp och klädde på sig, skrev det sista på uppsatsen. Var det den hon hade drömt att hon glömt att skriva? Hon blev så irriterad på att hon inte mindes detaljer.

Men hon mindes det viktigaste. Hon gick snabbt till Stora Salen men blev stoppad på vägen. Mary, med en okänd flicka. Flickan hade brunt, rakt hår och vanliga blåa ögon. Runda kinder, alldeles för stor mun och en bred näsa. Efter en stund hade hon presenterat sig som Alexis.


-Men du kan självklart kalla mig Alex. Flickan log och Sarah log tillbaka. Om hon vågade, skulle hon berätta för Mary vad som hade hänt, men nu så nickade hon bara. Såklart hon ville följa med till biblioteket.

Även fast hon blivit lite rädd varje gång hon gått in där sen drömmen. Glatt satte hon sig ner och begav sig in i en diskussion, så vardaglig att hon nästan glömde Liam…men bara nästan!


Jag har som sagt haft lite trögt med skrivandet men här var i alla fall kapitel 8, hoppas ni gillade det! Kan inte lova att nästa kapitel kommer snart men inom en vecka, skulle jag tro! Sen uppskattar jag alltid om ni talar om vad ni tycker, vad som var mindre bra och vad jag ska förbättra!