Tvåmannaroll mellan mig och Corriiz

Jag begav mig mot en by i närheten.

Jag gick på en stig i skogen och lyssnade efter minsta ljud. Jag var spänd och omskakad efter vad som hade hänt. Min familj... Min älskade familj... och nu gick jag mitt i natten i skogen. Ett rent självmordsuppdrag.

Varför väntade jag inte tills dagen? Tänker jag och kollar mig omkring i den mörka skogen.

Jag fortsatte gå på helspänn. Skogens mörker gjorde mig vaksam och jag svor tyst till när jag klev på en kvist. Ljudet som ljöd när den knäcktes lät så mycket högre på natten än vad det skulle ha gjort på dagen. Jag förbannade mig själv och hoppades att ingen hade hört det. I alla fall ingen av soldaterna.

Jag ska mot huvudstaden son ligger längre ned i landet för att skaffa det viktiga.

Jag gick uppför en kulle och såg lättat staden med sina facklor. Husen var släckta och såg tomma ut, men vakter patrullerade utanför muren som omgav staden. Det var inte långt kvar, så jag bestämde mig för att gå sista biten och övernatta i staden, om jag fick förstås. Det var inte säkert att de släppte in främlingar på natten.
Men trots det gick jag med beslutsamma steg mot staden.

Jag hittade en by. Vi varje by hängde det en lykta. Jag gick in i ett värdshus.

"Stanna där du är och uppge ditt namn!" skrek vakten när jag var några meter ifrån de. "Lägg ifrån dig dina vapen", tillade han när han såg min båge.
Jag släppte motvilligt bågen och tog av kogret och drog dolken och svärdet ur skidan och lade de på marken framför mig.
"Mitt namn är William Gurthon!" ropade jag till vakten.
"Vad är din anledning till att komma till staden så här sent på natten?" frågade vakten.
"Jag vill endast få husrum i ett av era värdshus. Jag är förbipasserande och kommer troligen bara stanna ett par dagar."
"Vart kommer du ifrån?" frågade vakten.
"Jag kommer från gården jag bor på, på andra sidan skogen", svarade jag.
"Varför lämnade du ditt hem så sent och hur i hela världen tänkte du när du gick in i skogen? Är du så dum i huvudet att du faktiskt inte vet att du troligen inte har en chans mot rövare, pojk?"
"Jag kunde helt enkelt inte stanna hemma. Inte ens för en natt."

Jag köper ett glas saft.

Efter en lång stund fick jag äntligen passera. Jag var duktig på att tala när det behövdes. Vakten hade visat vägen till värdshuset så snart nog stod jag där inne. Jag gick fram till disken där värdinnan stod.
"Hej, jag skulle vilja få ett rum", sa jag med ett litet leende.
Den lite runda kvinnan log mot mig. "Javisst, ett kopparmynt för en natt", sa hon.
Det var väldigt billigt och jag tackade inte nej till det erbjudandet.
Jag gav henne ett kopparmynt så länge. När jag såg hennes frågande blick sa jag: "Jag vet inte hur länge jag stannar, jag lägger till mer ifall jag behöver stanna längre."
Hon nickade och tog emot myntet. "Vill du ha något att äta? Jag skulle gärna bjuda på det, men det är tuffa tider", sa värdinnan.
"Jag förstår", log jag. "Vad har ni?"
"Allt från kött och potatis till grönsaksgryta", svarade kvinnan.
"Köttgryta?"
"Självklart."
"Då tar jag det."