Celest Gaunt - Demonen i Natten

Åh, så otroligt awesome

Måste bara säga: Underbar idé! Celest Gaunt verkar vara en genomtänkt karaktär.

Oh, coolt. :3
Hon känner alltså Bill.. och är i Egypten på väg att flyga till Hogwarts, stackarn, det är långt :c

superduperfoxyravenclawseome

Jättebra skrivit

Hihihi! *Inte veta varför jag skrattar*

Underbart kapitel! När kommer nästa?

AWESOME!!!

JÄTTEBRA!!!!!!!!!!

Nästa kapitel! Tack alla läsare för stödet! Enjoy!

”Hogwarts.” Det ordet fyllde mig med minnen, med sorgsna och med lyckliga minnen. När jag såg Hogwarts fylldes jag också med glädje men samtidigt lade det sig en ledsen tanke i mitt bakhuvud. Det lyste när jag närmade mig Hogwarts efter en tröttsam och lång resa, ljuset fyllde mig med hopp. Jag flög neråt, för att sakta ta sig in till Hogwarts, men jag hade i mitt trötta läge inte förutspått demoentorerna. Svarta som skuggor flög de runt Hogwarts gränser och väntade på att få tag på ett offer. Jag hade ingen fungerande trollstav, och i ren panik störtade jag emot hogwarts. Dementorerna fick förstås vittring på mig och följde efter mig snabbt som bilxten. Fort rörde de sig framåt och all den glädje som jag hade haft när Hogwarts kom inom synhåll var plötsligt borta. Bara sorg fyllde min kropp och mitt sinne och allt hade varit så enkelt att bara ge upp... Bara låta de ta mig... Dementorerna skulle ge mig ett bra slut... ett slut på allt lidande....

Ljus.
Ljus fyllde plötsligt himlen och allt hopp kom tillbaka när en ljusklar hind dundrade upp och skrämde iväg dementorerna. De bara flydde sin väg och den hypnos som jag varit fast i tack vare dementorerna försvann tillsammans med alla tankar att bara ge upp livet och skänka bort min själ. Jag landade och kollade mig runt efter någon av de två personerna som kunde ha räddat mig. Även om jag inte visste att de var Lily, så var det en underbar känsla att bara tänka tanken.

Framför mig, i en lång mörk kappa och svarta skor som matchar hårfärgen, står min barndomsvän. Hans ögon är utvigdade och hans blick möter min med blandade känslor. Jag kan inte riktigt säga vad de var för känslor som gömde sig i ögonen men jag vet att de fanns gott om dem.
Kanske var det hat, kärlek, förvåning, ilska, sorg och en massa andra känslor i en hel blandning. Mina känslor för honom var i alla fall lättnad, och de var något jag var säker på. Lättnad över att han räddade mig, att han är vid livet och att han nu ser på mig med öppna ärliga ögon.

”Severus...” Sade jag försiktigt och mötte hans blick. Jag förstod vilken chock han måste vara i eftersom att jag kommer här gående, en person som han trodde var död för länge sedan.
Plötsligt kunde jag inte hålla mig längre, jag kände mig som en liten flicka igen, och kastade mig i hans armar.