I will never forget you[SV]

ALLTSÅ OMG IZABEL ♥
OM DET FINNS EN GRÄNS PÅ HUR BRA MAN FÅR SKRIVA SÅ ÄR JAG 100% SÄKER PÅ ATT DU KORSAT DEN GRÄNSEN ♥

ALLTSÅ JAG ÄLSKAR DIG HANNA! NAW!!! ♥♥
Ingen i min klass har kunnat stava till Izabel, men det gör du! Jippie! ♥


Kapitel 5 - If only I could ... ♥

"Ellie! Hanna!" ropade mamma nerderifrån. Jag hoppade upp från sängen och Hanna kom snabbt fram till mig.
"Nej, jag klarar mig" muttrar jag men Hanna ser fortfarande tveksam ut. Jag och Hanna sprang ner från trappan.
"Hej gumman" sa mamma och tog mig i hennes famn. Jag andades in hennes lukt av blommor och honung.
Mamma släppte efter en stund om mig och Hanna såg plågad ut. Jag tittade undrande på Hanna men hon skakade på huvudet.
Jag och Hanna följde efter mamma in till köket och hon började göra iordning maten. Sedan gick vi upp igen och jag satte mig på min säng.
"Vad hände?" sa jag uppfordande och Hanna såg tveksam ut.
"Sarah puttade in dig i hennes skåp. Men det var något vast som träffade dig i bakhuvudet..." Jag såg att Hanna inte ville fortsätta så jag nickade tacksamt.
"Tack, du är en bra vän" Orden skulle inte ha kommit ur mig om inte jag var skadad. Det visste både hon och jag.
Jag lutade mig mot kudden och slöt ögonen. Jag hörde på Hannas pladdrande och visste att det jag sagt, var sant.

Jag och Hanna hade lagt oss i varsin säng när mamma knackade på dörren. "Kom in!" fnissade vi.
Mamma såg allvarlig så jag slutade fnissa och sneglade på Hanna. Hon såg fortfarande glad ut, men något allvarligt hade sökt sig till hennes blick.
"Vem var det egentligen?" frågade mamma spänt och jag spärrade upp ögonen. Visste hon inte det?
Jag tvekade med att svara och Hanna tittade upp i taket och lotsades att betrakta min blåa lampa. Mamma tittade bedjande på mig.
"Gumman..." sa hon och tog mig i hennes famn. "Berätta för mamma!" Det lät så befallande och barnsligt att jag nästan började skratta. Nästan.
"Ingen mamma... Jag bara krokade i ett skåp." Mamma rynkade på ögonbrynen och Hanna vände sin uppmärksamhet mot oss.
Jag förstod inte varför jag hade skyddat Sarah, och det verkade inte Hanna ha gjort heller.
"Det var Sarah, mrs Dessen" sa Hanna artigt, men lite skuldmedvetet. Mamma tyckte till och stirrade på mig.
"Sarah!?" frågade hon gällt och jag nickade bekreftande. Mamma sjönk ihop på min säng och hon suckade.
"Ellie och Sarah har ju varit kompisar sedan första klass..." Mamma pratade med sig själv.
"Mrs Dessen?" frågade Hanna efter en stund och mamma svarade med att rycka till. Hon hade säkert glömmt bort att vi var här.
"God natt då" sa mamma och suckade. Sedan stängde hon försiktigt dörren om oss.
----------------------------------
SUPER KORT

Awesome!!!!!!

Tack!! I love you! ♥

Så sjukt bra!!!!!!!

Varför är du så snäll!? x)

Awww, tack! Snarare varför är DU så snäll?

DET FINNS INGA ORD FÖR HUR BRA DU SKRIVER! ♥♥♥

VÄLDIGT VÄÄLDIG BRAA!

Väldigt bra!