The Marauders - Always and forever [SV]

Stackars dig jag känner medlidande med dig jag tycker att man kan dissa någon så fantastisk persion som du

Hursomhelst skrev jag väldigt långt igår, så jag skickar det nu;

Kapitel 5
När man efter tolv år äntligen lyckats komma på rätt bana igen...
Juli - September 1994


Kära Mr Lupin,
rektorn läste din ansökan som lärare i Försvar mot svartkonster på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, och kan gladeligen meddela att du är mycket välkommen hit att börja nu i höst!
Terminen börjar den första september, och tåget avgår från perrong 9 ¾ klockan tio.
Din biljett bifogas i detta brev.
Med tanke på din sjukdom har vi vidtagit några extra åtgärder. Professor Severus Snape har lovat att tillbringa stormhattselixiret till dig varje månad, och jag kan garantera dig att han är mycket skicklig.

Vi ser allihop fram emot att se dig undervisa på Hogwarts.

Med bästa hälsningar
Minerva McGonagall
Biträdande rektor

Remus log för sig själv. Det kunde inte vara sant. Skulle han faktiskt få komma till Hogwarts igen? Som lärare? Det var helt enkelt för bra för att tros på. Han skulle undervisa på Hogwarts!
Han läste brevet om och om igen, som för att se ifall det förändrades. Men orden stod där tydligt och klart, det gick inte att missförstå.

Han slogs plötsligt av en annan tanke. Harry, som skulle börja sitt tredje år på Hogwarts.
Remus hade inte träffat Harry sen... tja, sen dagen innan James och Lily dog.
Det var tolv år sedan.

Han hade knappt tänkt på att han någonsin skulle kunna träffa Harry igen – trots att det alltid varit en längtan. Han hade ju såklart läst om Harrys äventyr i tidningarna, och ibland undrat om James son ens visste vem han var.
Visste han allt? Visste han att Sirius var hans gudfar? Visste han att det var Sirius som bar skulden till att Harry var föräldralös?
Remus bestämde sig för att inte tänka på det mer. Det skulle ju ändå visa sig tids nog.

'Nästan helt färdigpackat' tänkte han och stängde locket på sin proppfyllda koffert. 'Få se nu... en tidning eller något som jag kan läsa på tåget skulle ju vara trevligt.'
Remus drog på sig jackan, greppade sin plånbok och gick ut genom ytterdörren. Han promenerade den ynka halvkilometern som man gick till affären, och stannade upp vid tidningsstället utanför entrén.
En rubrik – eller många egentligen – fick honom att rycka till på ett så skräckslaget och chockat sätt så att passerande hade trott att han fick en hjärtinfarkt.
Hans ben blev som spaghetti och han visste inte vad han skulle göra. Han mådde illa, men han måste ju få veta...

''Sirius Black på fri fot!''
''Sirius Black, den första som rymt från Azkaban någonsin!''
''Sirius Black har rymt!''
''Massmördare lös''

Remus plockade åt sig ett exemplar av varje sort, precis som han gjort den där dagen efter det att Lily och James dött, innan han gick in för att betala.
När han kom hem tog han ett djupt andetag innan han öppnade tidningen.
När han hade läst igenom allt, ungefär en halvtimme senare, visste han inte vad han skulle göra. Eller tänka. Säga? Tycka?
Sirius var påväg för att döda Harry. Det var en sak som var säkert.
Döda Harry och avsluta sitt projekt ''utrota familjen Potter.''
I artikeln stod det att Sirius pratat i sömnen; ''han finns på Hogwarts...''.
Solklart ville han döda Harry.
Fanns det, kanske en liten chans, att Remus skulle få se Sirius igen...?
Remus skakade på huvudet, arg på sig själv, när han kom på sig själv med att hoppas. Han ville aldrig någonsin mer ha med Sirius att göra, aldrig någonsin. Men på något sätt kunde han inte ljuga för sig själv. Det hade varit kul att få se Sirius. Hade han åldrats eller hade tiden stått stilla i tolv år? Skulle han verka annorlunda eller vara likadan?
På fotot som satt uppe på varenda vägg på shoppinggator såg Sirius galen ut. Hans ögon lyste av ilska, och håret som brukade ligga så elegant hängde i toviga stripor runt ett vaxblekt ansikte. Det gick med andra ord inte att känna igen honom. Innan Remus såg texten förstod han inte vem det var.

Sista natten innan resan till Hogwarts hemsöktes Remus av drömmar hela natten.

''Måste döda... Måste döda Harry...''
''Sirius, nej!''

James och Lilys röster ekade helatiden i Remus huvud.
Ansikten virvlade förbi, både vackra och glada ansikten och ansikten förvridna av ilska.

''Remus, lova...''
''Skydda Harry, låt inte Sirius få tag på honom!''
''Du måste lova oss Måntand...''
''Gör oss en sista chans. Låt inte Harry dö! Våra offer skulle vara förgäves...''
’’Låt inte Black döda Harry!’’
''Remus! Lova då!''
''Du måste lova oss...''
''Måntand! LOVA!''
Remus vaknade med ett skrik.
''Jag lovar!'' vrålade han ut i luften i det mörka sovrummet. ''Jag lovar, James!''

Awsome kapitel som vanligt

Nej men herregud, stackars dig
Hur kan man bara göra så?
Men awesome kapitel as always

Det undrar jag också

Åh, det var tråkigt att höra ..
Men du skriver fortfarande helt underbart!

Du, jag vet hur det känns.
Förra året bjöd en tjej som jag är kompis med alla tjejer i klassen till pyjamasparty med övernattning, alla utom mig.

Awesome! :3

Helt okej att det inte kommer ikväll, du kan ju inte skriva varje dag.
Men när du frågar varför du int blev bjuden, om hon säger typ; "Hur visste du det?"
Så svarar du: "Jag såg inbjudan på kylskåpet (Vems kylskåp fattade jag inte), och att jag såg er, vi bor grannar." Någonting sådant.

Sjuukt bra!
_____________________________________________
Läs gärna min FF –  http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=23914

AWESOMEEEEE!!!!!!!!!!!!