Borta som vinden~sorglig

ååååå jätte bra!

JÄTTESUPERDUPERBRA!!!!!!!!

Super duper bra!

Lovely ♥

Jättebra, ny läsare ♥

Super!

Förlåt att jag inte har skrivit på länge, jag har bara inte orkat.. Men nu kommer det ett nytt kap!
__________________________

Kap 11

Jag sitter på sängen i min sovsal. Jag håller i ett gammalt fotoalbum. Det är massvis med bilder på mig och Sophie. Jag tittar på en bild när Sophie och jag kramar om varandra. Mina tårar droppar i pärmen. Jag blundar, och tänker, att om jag tänker att Sophie sitter här bredvid mig så gör hon det. Hon kommer sitta här och stryka mig över ryggen. Jag kniper igen ögonen ännu hårdare, och koncentrerar mig. Jag öppnar ögonen. Ett svagt och vitt ljus skimrar snabbt förbi. Jag slänger ifrån mig albumet och springer ut ur sovsalen. Jag springer och knackar på Ryans dörr.
"Hej Cazzie!" säger Ryan glatt när han öppnar. "Har det hänt något?"
"Sophie! Här!" mumlar jag och ramlar rakt i hans armar. Han lyfter upp mig och bär mig bort till fotöljen framför brasan. Där sitter jag ihopkurad i hans famn.

Sophie´s synvinkel

Snart var jag tillbaka. Ungefär halva min själ fanns på jorden igen. Om två timmar och 43 minuter, skulle jag vara tillbaka på jorden. Jag saknade Crystal och mamma. Och saknaden till Cazz var obeskrivlig. Hon tror att jag är död. Och det värker i mig.

Cazzandra´s synvinkel

På måndagen var jag helt slut. Efter en dag när folk hade pekat och viskat åt en, var tröttande. Jag hade struntat i alla lektioner, men gått runt i slottet lite. Nu satt jag och pratade med Josef i vid-behov-rummet.
"Erkänn! Du är kär i Sam!" skrattar jag och pekar på en tomatröd Josef. Men Josef bara rycker på axlarna.
"Jag var kär i Sam", börjar han. "Men inte sedan hon var med på perrongen när Soph.. Er .." Han tittar ner i golvet. Mitt ansikte är inte glatt längre och jag känner tårarna i mina ögonfransar. Josef ser det och säger:
"Nej! Förlåt. Det var inte meningen ... Förlåt!" stammar han. Jag viftar med handen och ler ansträngt.
"Det är okej." Josef ser inte helt säker ut. Han kollar på sin klocka.
"Jag måste gå!" säger Josef plötsligt och hoppar upp. Han tar sin väska och kutar ut. Och så är jag ensam.

JÄTTEBRA!!!!

JÄTTE BRA!

Super duper bra!!!