LotR privatroll mellan Tamburlaine och Dragon Fantasy

Tamara nickar och vänder Nyx åt det hållet de ska. De har en oändlig slätt framför dem och Tamara flinar förstulet på Daeron och ger Nyx lösa tyglar. Hon böjer sig fram och viskar några ohörbara ord i Nyx öra och ser sedan på honom.
"Sisten till kullen där borta får laga mat till kvällen." flinar hon och släpper iväg Nyx som störtar iväg. Tamara älskade farten, hon kände sig härligt fri och levande. Ett leende sprider sig omärkt över hennes ansikte och de blonda lockarna flyger efter henne.
Hon visste att de inte kunde rida så i all evighet, de skulle trötta ut hästarna och dra till sig alltför mycket uppmärksamhet. Men just nu gick det, men de fick vara uppmärksamma.

Daeron flinade åt hennes ord och manade på Horus. Hinsten kastade bakutt och fick Daeron att skratta uppsluppet. Det var farligt att rida i en sådan fart över okänd mark, ett enda murmeldjurshål kunde få båda häst och ryttare att störta i marken. Men Daeron välkomnade faran och lutade sig lägre över hingstens hals för att få fast Tamara.

Trots att de nått krönen sida vid sida, och fortsatt sin gallopp längre, började Daeron villigt laga maten den kvällen. Han var van vid att förbereda kost uta i det vilda, något han lärt sig under sina resor.
Alverna hade packat med bröd, ost, rotfrukter vattenleglar och lembasbröd åt dem, men Daeron saknade en pilbåge. Han hade gärna smakat kött den kvällen. Han bestämde sig för att köpa en sådan i nästa stad de besökte.
De hade slagit läger i skuggan av en låg klippa i lä för vinden, och Daeron tände på en eld och började förbereda en gryta de kunde äta. Det rann en liten bäck i närheten, och han fyllde på en liten kittel ur den och placerade den över elden.

Tamara slog sig ner vid elden ochh följde Daeron med blicken då han förberedde maten. Hon var glad över att han gjorde det, för i ärlighetens namn var hon inget vidare på det.
Hade hon vart ute hade hon vart med ett kompani av soldater och hon hade av prinsip låtit matlagningen till någon annan för att alla sa att det var kvinnogöra. Och annars hade de haft tjänare till det. Tamara hade börjat hjälpa till i smedjan när hon var åtta så hennes kunskaper var minimala.
"Det luktar gott" ler hon och ser ner i grytan.

Daeron log nöjt.
"Man tackar", sade han och tog fram två träskålar som de haft i sina förpackningar. Han fyllde på den första och räckte den till Tamara innan han tog för sig och blandade om i sörjan med skeden. Det skulle inte mäta sig med maten de ätit föregående kväll, men utan kött kunde man inte förvänta sig mycket mer i vildmarken.
"Så, hur gick det med den där alven som kråmade sig för dig hela middagen i går?" undrade han lättsamt.

Tamara log och satte sig på andra sidan av elden mitt emot Daeron. Det var säkrast så, det hade hon bittert fått erfara. Hon hade fått lärt sig hur män var, vad de ville ha. På sätt och vis var hon rädd för dem, rädd när det blev något mer. Därför var det bäst att hålla avståd, så ingen blev skadad, så hon inte skadade någon genom försvar och räddsla för det som skulle hända.
Hon ser ner i den sörjan av vad det nu var han hade lagt i och rörde sakta om, tankfullt. Hon undrade vad hon hade Daeron, vad han var för person....Men han var man och hon visste nog vad han ville. Hon såg upp på honom då han talade till henne och hon ryckte på axlarna.
"Jag stängde dörren framför hans näsa." sa hon enkelt. Hon ville inte gå in på det, på det hon tyckte var obehagligt.
För att leda bort samtalet från det så såg hon nyfiket på honom. "Är du trollkarl?" undrade hon lätt.

Daeron drog på munnen åt hennes svar då han föreställde sig scenen. Stackars alv. Vdi hennes fråga var det hans tur att bli olustig. Han hade väldigt motstridiga känslor mot sin magi. Han tyckte om den, visst; saker blev enklare, han kunde få vad han än önskade och lösa problem som åt människor var övermäktiga. Men den förde med sig ansvar, och Daeron hade i mellan dåligt samvete på grund av sin själviskhet. Men trollkarlar skulle vara visa och inte veka för köttets behov; allt han inte var.
"Jag kan använda magin om det är det du menar, men trollkarl..." Han höll tillbaka en grimas. Daeron hade ingen chans att leva upp till Gandalf eller hans far Alatar.

( Wiii du är tillbaka =) Har saknat dig :3 )

"Du gillar det inte, eller?" sa hon både förundrad och förvånad. Hur kan man inte gilla det, det måste göra mycket enklare.
Hon väntade på hans svar glad att de kom undan ämnet hon och män eller hon och alven. Inget hon ville delge honom precis, inte för att hon delgav någon något. Den som hon på sin höjd öppnade sig för och pratade förtroligt med var Nyx, sitt svarta sto. Hon log bort mot hästen som nu stod och betade i godan ro bredvid Daerons.

(Hah, jep ^^ haft super mycket på gång under veckoslutet)

Daeron tvekade inan han svarade.
"Visst gör jag det, men... det är komplicerat", svarade han och lade undan träskålen. Utan att sga mer rullade han in sig i sin kappa och lade sig ner på marken med huvudet lutat mot en av sadelväskorna. Han såg till att hålla staven nära sig, ifall de skulle bli attackerade i mörkret.
"Lite som din situation skulle jag tro. Du älskar att vara en riddare, men med det kommer det saker du inte tycker om." Daeron vände blicken mot henne och log lätt. "Som den där alven till exempel."

( Kul ^^ C: )

Tamara nickade, hon tänkte inte be honom säga mer om han inte ville. Hon lossade svärderna från ryggen och la dem plus dolkarna vid sig så hon lätt kunde nå dem.
Hon virade in sig i sin mantel och tog en av dolkarna i handen. En vana som hade legat i sedan hennes första år som soldat och riddare, sen det hände.....Hon kunde inte sova utan att ha en dolk i handen, det var hennes trygghet.
Hon såg på honom och nickade. "Eller som soldater som ska kolla om man ser ut som en kvinna fast man beter sig som en man." mummlade hon och vände sig om för att han inte skulle se hennes ögon. De fylldes inte med tårar hon grät aldrig, men minnerna, smärtan, rädslan allt de skulle han kuna se i hennes blick.

Daeron flyttade blicken till den klara stjärnhimlen då Tamara kröp ihop på andra sidan av elden. Vid hennes ord rynkade han ögonbrynen och såg på henne, men hon hade vänt ryggen till honom. Han öppnade munnen för att fråga vad som hade hänt, men stängde den tyst. Han hade en känsla av att hon inte skulle berätta.
De hade valt ett bra ställe att slå läger på i skuggen av ett klipputsprång. Från sin plats kunde de se långa vägar, men var gömda för andras nyfikna ögon. Medan elden sakta brann ut somnade Daeron rofullt.

Följande morogn vaknade han med ett ryck. En falk flög ovanför dem, och det var dess skrik som fått honom att vakna. Daeron satte sig upp och masserade sin nacke, som var alldeles stel efter natten på hård mark.