Hogwarts bakom kulisserna- lyckliga dagar & blödande farväl

Kapitel 9- Audrey
Att lämna sovsalen efter helgen känns konstigt. Det är så mycket ljusare här ute. Cat och Gwen går bredvid mig. Ingen av dem säger någonting. Men jag vet att deras blick landar på min mage. Jag lägger min hand på magen för en sekund. Någonting växer där inne. Jag har vetat om det i tre dagar och inte talat om det för den som planterade det där. Men hur berättar man något sådant? Går man bara fram och säger ” Hej, du vet den kvällen då vi hade sex? Ja, precis den kvällen. Varför jag tar upp det? Jo, det är så att vi ska ha barn ihop.” Skulle inte tror det.
– Hon lever! ropar någon.
Vi tittar ut mot skolgården. Casper sitter med sina vänner på en bänk. Han som ropade är Caspers bästa vän Blaine.
– Audrey, Casper har vart ett nervknippe hela helgen. Allt han har frågat är om vi har sett Audrey? Tror ni Audrey är sjuk? Vart är Audrey? Hur tror ni att Audrey mår? Tror ni Audrey tänker göra slut med mig? säger Blaine och ler brett.
– Käften, säger Casper och rodnar och hans kompisar skrattar.
– Casper, kan vi gå någonstans och prata? frågar jag och de slutar att skratta.
Han tittar ner på mig och nickar. Vi går in i ett tomt klassrum och jag stänger dörren. Casper sätter sig på en bänk och drar mig till sig.
– Jag har saknat dig, säger han och pressar sina läppar mot mina.
Vi kysser varandra ett tag men när hans händer glider ner för min bak slutar jag.
– Vad är fel? frågar han.
– Inget. Jag vill bara säga varför jag inte har varit ute i helgen, säger jag och harklar.
Casper nickar.
– Jag har inte mått så bra i helgen och det beror på att jag är…
Han tittar på mig med ögon som får mig att vilja smälta.
– Allergisk. Det beror på att jag är allergisk mot Ozzy.
Casper ser lättad ut och ger mig en kram.
– Jag är glad att du mår bättre. Jag måste gå till en lektion nu men ska vi ses ikväll? frågar han och börjar gå mot dörren.
Jag nickar. Ångern över att jag inte berättad för honom äter upp mig inifrån och ut. Jag kan inte låta honom gå ut genom den dörren utan att veta. När han lägger handen på handtaget, snurrar jag runt och bara skriker ut det.
– Jag är gravid!
Casper verkar vara förstelnad i ett par sekunder. Jag står spänt och väntar på vad han ska säga. Han vänder sig om.
– Du skojar, säger Casper.
Jag skakar på huvudet och berättar om testet.
– Men vi... vi använde ju skydd! säger han förtvivlat.
– Jag vet men den måste ha spruckit, säger jag.
Casper skakar på huvudet.
– Jag kan inte tro det, säger han. Det kan inte vara sant.
– Jag vet men det händer. Vi ska ha ett barn ihop, säger jag.
Casper tittar förvånat på mig.
– Tänker du behålla det? undrar han.
– Jag vet inte. Jag har inte bestämt mig än.
– Vad är det att bestämma? Du kan inte behålla barnet!
– Jag har inte bestämt mig än! säger jag.
– Om du behåller det där barnet så är vi över, säger Casper och störtar ut ur rummet.
Jag går efter honom.
– Casper! ropar jag men han ignorerar mig.
Alla tittar på mig. Blaine och de andra skyndar förvirrat efter Casper och Gwen och Cat kommer fram till mig.
– Vad hände? frågar Gwen.
– Han sa att om jag behåller barnet så är det slut mellan oss, säger jag och börjar gråta.
Tårarna bara rinner och jag kan inte stoppa dem. Vad fan ska jag göra?

kommentera, berätta, älska! ♥ ni är bäst

*älska* ♥

Haha awesome. ***** **** Casper. xD Visste att han var en bad guy :< Dom är bra på att låtsas! ;ooo

Awesome!!! Men den där Casper ska allt få med mig att göra... xD

ny läsare!!!

Kapitel 10- Cat
Inom en vecka visste alla att Casper och Audrey gjort slut. Men ingen vet varför. Alla har sina egna teorier.
– Enligt ett par treor så ertappade du Casper med att ha en orgie tillsammans med sju personer. Killar inkluderat, säger Gwen till Audrey och sätter sig ner i en fåtölj.
Vi sitter helt ensamma i sällskapsrummet. Klockan närmar sig midnatt och alla andra sover.
– En orgie? Är de dumma eller? frågar Audrey.
– Då vill du inte höra vad sjuorna pratade om på flicktoaletten. Låt mig bara säga att det innehöll dig, en kille och en leksak, säger jag.
Hon suckar och sträcker ut sig i soffan.
– Varför måste de hålla på och snacka så mycket skit? muttrar hon.
– Det är priset man får betala när man blir tillsammans med en quidditchspelare, säger Gwen.
Audrey tittar surt på henne.
– Alla kan inte vara tillsammans med en prefekt.
– Jag är inte tillsammans med Will, säger Gwen.
– Men du gillar honom, konstaterar Audrey som låter glad över att hon inte längre är samtalsämnet.
Hela den här grejen har tagit hårt på henne och hon har fortfarande inte bestämt om hon ska behålla barnet eller inte.
– Jag… vet inte om jag gillar Will eller inte. Men om jag gjorde det så skulle vi inte bli tillsammans i alla fall. Jag har inte förhållanden, säger Gwen. Det är så lamt. Så meningslöst.
– Hej! Tänk på att jag fortfarande är i ett förhållande, säger jag förolämpat.
Hon rycker nonchalant på axlarna.
– Har du pratat med Mason? frågar Audrey.
Jag nickar.
– Han verkar ta det hela mycket bättre. Idag behövde jag bara hindra honom tre gånger från att slå ihjäl Casper. Men eftersom ni är tvillingar så känner han hur nedstämd du är, vilket gör honom riktigt deprimerad, säger jag.
– Jag vet men jag har inte bestämt mig än, stönar hon.
– Ta det lugnt Audrey. Du behöver inte bestämma dig än men när du har bestämt dig så ska det vara ditt val, säger Gwen.
– Jag vet. Men om jag behåller barnet så måste jag sluta Hogwarts, vilket betyder att jag inte har någon framtid, säger hon och gäspar. Jag tror att jag måste gå och lägga mig. Det är jobbigt att vara gravid.
Vi säger god natt och Audrey går upp till sovsalen. Gwen och jag sitter kvar i varsin fåtölj. Det är inte mycket eld kvar i brasan men ingen av oss lägger i mer ved.
– Tycker du inte att hon tar det hela lite för lätt? frågar Gwen och säger det som jag inte vågat fråga.
– Jo. Hon är ju inte ens en månad. Det syns inte ens och hon uppför sig som om det är försent att göra någonting åt det, säger jag.
– Tänk om hon har bestämt sig för att behålla barnet. Tänk om hon ger upp sin framtid för att föda det där barnet.
Jag hör vad Gwen säger men jag vill inte se det framför mig. Att se min lika gamla bästa vän skaffa barn är någonting som jag inte vill se när jag är femton. Men hur ska jag kunna säga det till henne? När Audrey har bestämt sig så har hon helt enkelt bestämt sig. Envis är vad hon är.
– Kan vi inte sluta prata om det? Det är inte världens roligaste samtalsämne, säger Gwen.
– Visst. Vad vill du prata om? frågar jag.
Hon biter sig i läppen och verkar tänka ut vad hon ska säga.
– Hur känns det när du tittar på Mason? Får du fjärilar i magen? Känner du att du kan flyga? Ser du allting genom ett glittrande skimmer? undrar Gwen.
Jag ler. Undrar hur länge hon har funderat på det.
– Allt det där. Det känns som om jag är fullkomlig när Mason är bredvid mig, säger jag.
– Fullkomlig? Det låter inte lite löjligt, säger hon och vanliga Gwen är tillbaka.
Jag skrattar och ställer mig upp.
- Om du känner fjärilar i magen när du tittar på Will så är det jätteroligt men om du verkligen inte vill ha ett förhållande så ska du heller inte tvinga dig in i ett på grund av ett par fjärilar, säger jag och går upp till sovsalen.
Jag kryper ner under täcker och innan jag somnar tänker jag på hur lyckligt lottade jag är över att ha ett bra förhållande.


Nu när det är helg så ska jag försöka skriva så mycket som möjligt, om ni vill och kommenterar, eftersom jag nu kommer ha tid och ork eftersom jag inte är i skolan!
kommentera, berätta, älska! ni är bäst ♥

jättebra kapitel!!!

Åh loooove. ♥
Älskar Gwen hihihi. Hon är så komplett. ;DDDD