Den otippade kärleken [SV]

superduperultramega awzome

Tack för alla fina kommentarer

Ska skriva nu

Jaaaaa!!

längtar, men stressa inte

Yaaay 8D *Längtar*

Kapitlet kommer förhoppningsvis ikväll, jobbar på det

Fast jag behöver lite hjälp: Stavas Pomfrey sådär? xD *onödig fråga*

ja, tror detXd jag är 99,9% säker

Kap 4
****
Roxanne

”Kolla, hon vaknar!” Jag öppnade långsamt ögonen och såg Freds, Hugos, Lilys och Albus ansikten över henne.
”Hörni! Ge henne lite andrum.” Det var Roses röst. De andra flyttade bak huvudena och satte sig på stolar som stod runt sängen. Min arm var inlindad i vitt bandage, och mina kläder var smutsiga.
”Va… Vad hände. Det ända jag kommer ihåg är att vi var på straffkommendering och jag blev ihop –parad med Scorpius…?” sa jag och blev chockad av min hesa röst.
”Jo, sedan blev du riven på armen av ett okäntodjur. Och… Ehm… Malfoy… räddade dig, liksom.” förklarade Fred och jag fick upp en bild i huvudet hur monstret kom mot mig och han slog bort det med ”Lamslå”.
”Vä… vänta lite… okänt? Så, ingen vet vad det är för något djur?” sa jag efter hans mening verkligen sjunkit in.
”Nej, ingen. Malfoy är hos McGonagall och ska förklara för henne vad som hände, eftersom det bara är han som är ett vittne, förutom dig då, men… ”
”Men vaddå?!” jag tittar på Fred och försöker få honom att fortsätta, men han undviker hennes blick. Rose fortsätter på hans mening istället.
”Du har varit borta i två veckor.” sa hon långsamt. Jag satte mig kvickt upp.
”Va?!”
”Lägg dig ner igen! Madam Pomfrey kom springande från en säng med en liten tjej i elvaårsåldern som blödde näsblod. Jag la mig motvilligt ner igen.

Scorpius
Jag gick ut i korridoren på väg till sjukhusflygeln. Inte för att jag ville det, Professor McGonagall sa åt mig att göra det, jag skulle se hur Weasley mådde.
När jag kom fram öppnade jag dörren och såg direkt var hon var. Allas huvuden vände sig mot mig och jag kände mig generad, men jag visade det inte.
”Vill du något?” sa Albus med avsky i rösten, han och alla andra Weasleys – och Potters förutom Roxanne var på väg ut.
”Jag skulle gå och titta till Roxanne. McGonagall tvingade mig.” svarade jag med lika mycket, om möjligt mer, hat i rösten.
Han svarade inte, utan gick ut ur flygeln. Jag gick tvekande fram till hennes säng och sa ett ”Hej.” som var lika tvekande som mina steg.
”Hej, Scorpius.” svarade hon, hon såg förvånad ut. ”Ehm… Ja… Jag tror jag borde säga tack.” sa hon tvekande, men sken sedan upp i ett litet leende. Jag log tillbaks, men det såg nog mer ut som en konstig grimas.
”Äh, Det var ingenting.” sa jag och satte mig samtidigt på en stol som stod bredvid henne.
”Jo, det var någonting. Du räddade mitt liv, jag skulle inte vara här utan dig!” sa hon högt och sänkte sedan huvudet. Jag förstod att hon inte ville prata om det längre, så jag försökte börja prata om ett annat ämne.
”När kan du lämna sjukflygeln?”
”Imorgon, enligt Madam Pomfrey.” sa hon enkelt till mig. Jag nickade.
”Ehm… Jag tror jag borde gå nu… Hoppas du blir bättre, Weasley.” det sista sa jag i en ironisk ton, fast på skoj, och det borde hon förstått, för jag tyckte mig se att litet leende på hennes läppar.


__________________________

Ett lite kortare kapitel x3

Superbra kapitel

jättebra! ny läsare!