Vinterblomsön, Novell by me!

^ Ingen brådska ta den tid du behöver! Hoppas allt gick bra på gymnasiet

Bar för att du svarade mig svarar jag med ett nytt kapitel Det gick bra på gymnasiet hittills iaf ^^



Kapitel 4


Min irritation stiger i takt med att Freds bedjande ursäkter blir fler och fler. Iskall, och med vattnet droppande från håret och kläderna, öppnar jag dörren och smäller igen den i hans ansikte. Mikes och Eriks förvånade ansikten sticker ut från vardagsrummet, och skannar mina blöta kläder, och Mikes blick stannar på mitt sammanbitna ansikte.
-Va fan gjorde han? Frågar Mike med arg röst.
-Skit bara i det Mike! Jag tränger mig förbi Mike och Erik som har ställt sig precis framför trappan. Jag springer upp för den, samtidigt som dom andra kommer ut i hallen, och in på rummet. Dom arga rösterna från undervåningen blir högre och högre, och sen hör jag dörren öppnas och någon går ut.
Jag drar av mig dom blöta kläderna och sveper in mig i den vita handduken som låg kvar på sängen. Det knackar på dörren och innan jag hunnit säga till personen att dra åt helvete, kommer Stacey in i rummet. Hon går rätt fram till sin väska och börjar rota igenom den. Hon får fram en ljusgrön tröja och vänder den mot mig för att jag ska få se trycket. Lady och Lufsen! Min favorit Disney film! Jag ler och går fram och kramar henne. Hon ger mig tröjan och drar på den över huvudet och ett par torra trosor. Stace tar handduken och torkar mitt blöta hår, sen flätar hon det i en inbakad fläta. Hon tar mig i handen och leder mig ner till vardagsrummet. Hon trycker på stopp på Dvd:n, eftersom ingen pausat när jag kom in. Killarna syntes inte till, så Stace trycker ut skräckfilmen och sätter in Forest Gump istället. Vi tar en filt och kryper tätt ihop och tittar på filmen.
Någon gång under filmen måste jag ha somnat, för jag vaknar av att någon lägger ner mig i sängen och lägger täcket över mig. Jag slår upp ögonen och tittar in i Eriks djupa, bruna ögon. Han ler lite blygt och smeker mig försiktigt över min skadade kind, sen vänder han sig om och går ut ur rummet. Åter igen känner jag den varma känslan åka genom hela kroppen. Jag fick en lust att smyga in i Eriks och Johans rum och krypa ner bredvid Erik. Jag sätter mig upp och skakar på huvudet. Jag måste ha feber! Eller kanske har jag fått solsting?! Nått fel måste det i alla fall vara på mig!
Jag ställer mig upp i det mörka rummet och smyger tyst ner för trappan, ut genom dörren och bort för att sätta mig på bryggan. Det hade börjat bli kyligt ute, och havsbrisen var så kall att jag egentligen hade behövt en tjocktröja över Staceys nattlinne.
När jag sitter här och tittar på dom små vågorna som slår emot den lilla båten, börjar jag tänka på mamma och pappa. Mamma! När jag var liten hade mamma druckit nästan varje dag! När jag skulle fylla sex år hade jag önskat mig att mamma skulle sluta dricka, och när hon hade sett min önskelista hade hon brutit ihop totalt, och sen slutade hon direkt med drickandet. Två år senare fick hon beskedet att hon hade bröst cancer. En natt kom hon in till mig, pussade mig på panna, viskade hejdå i mitt öra och försvann. Två dagar senare hade polisen hittat henne död i en skog. Hon hade skjutit sig själv.
Det var efter mammas död som pappa hade börjat bli aggressiv. Han var sur på mamma för att hon hade gett upp. Han var sur på mig för att jag grät. Och han var sur på sig själv för att han inte kunde dö också. Första gången han slog mig var när jag var tretton år, och det var för att jag hade börjat likna mamma för mycket. När jag var runt femton hade han bättrat sig, så smällen tidigare idag hade fått mig ställd.
Jag hörde fotsteg bakom mig, och när jag vänder mig om ser jag George komma lunkande ner mot bryggan. Han sätter sig bredvid mig och lägger handen över mitt knä. Jag gör samma sak och lägger min hand på hans knä.
-Vad gör du väken? Frågar jag, och han ler mot mig.
-Kunde inte sova, och hörde dig smyga ut. Och varför är du vaken då?
-Kunde inte heller sova.
Hans leende blir skuldmedvetet och han lägger sig andra hand över min kind.
-Men du..?
-Vad är det?
-Det var inte farsan som slog dig va? George tittar ner i sitt knä. Ett stick i hjärtat! Hade Mike berättat om pappa?!
-V... Vadå? Jag inser hur ynklig jag lät.
-Ja! Först säger du att du träffat min pappa och sen kommer du med en jävla blåtira! Jag vet ju hur han är...
Jag andas lättat ut.
-Nej men herregud George! Det är klart att de inte var! Hjärtat! Jag kramar om honom länge. Stackarn gått och trott att hans pappa hade slagit mig. Först kramar han bara tillbaka, men så viskar han tyst:
-Vem var de då? Jag släpper honom och tänker efter en stund.
-Det kan vi ta imorgon, svarar jag och ler glatt, för nu måste vi sova! Jag tar honom i handen och ställer mig upp samtidigt som jag drar upp George, och vi går upp mot huset.


Återigen förlåt för dåligt uppdatering och för att det antagligen kommer bli ännu sämre

Skönt med sanna vänner

Jaa verkligen till o med jag blir avundsjuk på de här gänget o de e jag som skapat dom xD

Hehe Vet precis hur det känns när man blir avundsjuk på sin egna fantasi Med det är ett gott tecken, för det betyder att man skriver så bra att man kan leva sig in och känna

Tack så mycket jag har inte sett de på de sättet innan men tack

Var så god Men håll med om att jag har rätt

Haha helt klart!!


Läs gärna min fanfiction oxå om Snape och Lilys kärlekshistoria! :3

http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=23330&page=1#p1380323

Du skriver så himla bra!!!!!

Tack så jättemycket