Mitt liv som spöke

Jättebra skrivet oavsett hur lång tid det tar till nästa kapitel så kommer jag att vänta tills dess

Jättebra! *Gissavadjagtänkerskrivahärdetbörjarpåb*

Är den fanfiction fortfarande aktiv?
I alla fall! Den var riktigt bra skriven!

Kapitel 5
Det kändes som om han skulle gå itu. Voldemort hade lyckats med att döda honom till slut. Han hade vunnit. Harry ville inte tänka på vad Voldemort skulle göra med alla. Förmodligen skulle hälften av alla elever dö. Voldemort skulle göra sig av med alla mugglarfödda och andra som helt enkelt inte passade in. Han skulle döda Ron, Hermione... och Ginny. Han blev arg över att han inte kunde göra något åt det. Han skulle bara få se sina vänner dö, en efter en.

Då började Neville prata. "Harry skulle aldrig fly. Han var den modigaste av oss alla!" Voldemort skrattade.
"Men vart var han när ni behövde honom som mest. Vart var han när mina dödsätare tig över Hogwarts?"
"Jag är säker på att han hade en anledning till att åka iväg, för han är inte den typen som lämnar sina vänner!" De andra eleverna viskade hetsigt med varandra. Harry kollade på dem för att se vilka det var. Lite längre bak stod professor McGonagall och Harry var säker på att han såg tårar bildas i hennes ögon. Framför henne stod Seamus Finnigan och Dennis Creevey. Seamus hade ett otäckt ärr vid ena ögat och Dennis näsa såg bruten ut. Lite bakom Neville var Ginny, Ron och Hermione. Ginny grät ut i Hermiones famn, medan Ron såg ut som han inte visste vad han skulle göra; stanna kvar, eller springa fram till Harrys kropp och försöka skaka liv i honom.

Voldemort fnös.
"Det var ju det han gjorde nu! Han lämnade er åt ert öde utan att tveka!" Harry blev rasande. Han var riktigt trött på att höra Voldemort tjata om hans försök att "fly". Men han visste att ingen av hans vänner skulle tro på honom.
"Du ljuger!" skrek Neville.
Ett tag såg det ut som om Voldemort ville ta fram sin trollstav men log sedan.
"Du är envis. Det är något en bra dödsätare måste vara. Hur skulle det vara att gå över till min sida och slippa dö?" Mummel och viskningar fyllde gården.
"Den frågan ställer jag till er alla!" Voldemort tittade ut över eleverna och lärarna.
"Gå med mig eller möt samma grymma slut som Harry Potter."
"Jag går med dig när helvetet fryser till is", sa Neville. Nu tog Voldemort fram sin trollstav och öppnade munnen för att uttala en besvärjelse som Harry fruktade var den dödande besvärjelsen. Fast eftersom Harry inte kunde göra för att förhindra det var han tvungen att bara se på. Men Voldemort hann aldrig uttala den, för i samma ögonblick hördes ännu en röst i folkmassan.
"Expelliarmus!" Voldemorts stav flög ur hans grepp, rullade förbi dödsätarna, nerför en klippa och sedan ner i sjön. Fläderstaven var förlorad. Harry kollade mot platsen dör rösten hade kommit ifrån. Det var en elev. En ljusblond pojke från Slytherin och han var jämnårig med Harry.
Det var Draco Malfoy.

Fantastisk megabra!!!

Bra!

Bra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Meeeeera!!

bra!! 21 maj är det senast någon som skrivigt. har du lagt ner den här eller kommer det mer senare.

Snälla, lämna inte den här!