De två rikena

bra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!♥

Tack så mycket

Verkligen jätte bra! bevakar!

Superbra, du är jätteduktig

När kommer det mer?

Jag ska försöka börja skriva mer ikväll men det kommer antagligen inte bli klart förens imorgon. Som ni kanske har märkt har varje del varit väldigt kort men nu ska jag skriva lite längre "delar"

Lugn... Vi väntar

väldigt bra kapitel

Resan fortsatte i flera dagar. Pågrund av att de inte ville dra uppmärksamhet till Leya så undvek de alla större vägar och alla städer. De red under tystnad i skogen och vilade bara några timmar varje natt. Leya som inte var van vid att få så lite sömn blev snabbt trött och irriterad. Den enda som lyckades få henne att le var Aiedail. Hon insåg efter att par dagar att hon nog att fått sin första vän. Hon räknade inte Rakel som en vän. Snarare än mentor eller lärare. Men ju närmare de kom huvudstaden desto mindre pratade Aiedail. Leya misstänkte att det var för att ju närmare de kom huvudstaden, desto närmare kom Aiedail sin död.
”Tror du att de kommer att döda mig också?” frågade Leya Aiedail dagen innan de skulle komma fram till huvudstaden. Aiedail svarade inte med en gång utan det såg ut som att han tänkte efter lite först.
”Jag tror faktiskt inte det. Du är alldeles för viktig för att döda med en gång åtminstone.” svarade han till sist. Leya visste inte vad hon skulle svara. Vetskapen att hon antagligen skulle dö inom den närmaste framtiden fick henne att må illa. Hon ville inte dö. Hon var ju trots allt en alv. Alver kan inte dö av ålder. Det enda sättet att dö är om man blir dödad i strid. Eller förgiftad eller om någon annan orsakar ens död. Rakel berättade en gång för Leya att vissa alver tog livet av sig för att de inte orkade med odödligheten.
”Aiedail?” sa Leya för att kolla om han hörde.
”Vad är det, sötnos?” frågade han retsamt. Leya rodnade lite åt hans smeknamn på henne.
”Jag vill inte att du ska dö.” sa hon och sneglade bak på honom. Hans blonda hår hängde ner och täckte hans ögon men Leya såg hur han log.
”Jag känner mig hedrad.” mumlade han.

Botoq red upp längs med Leyas häst innan Leya han svara Aiedail.
”Besvärar han dig?” frågade Botoq Leya och tittade misstänksamt på Aiedail. Leya skakade på huvudet. Botoq harklade och såg lite besvärad ut. Han öppnade och stängde munnen flera gånger som om han ville säga något.
”Du ser ut som en fisk. Om det är något du vill säga, så säg det bara.” sa Leya. Aiedail skrattade högt åt det och hon såg att Botoq blev ännu mer besvärad.
”Du måste täcka över ditt hår när vi närmar oss huvudstaden. Vi vill inte dra någon uppmärksamhet till oss.” muttrade Botoq och galopperade en bit fram utan att vänta på svar. Leya suckade men gjorde som han sa och drog upp huvan på hennes kappa över hennes huvud.
”Synd att du måste gömma det. Ditt hår är väldigt vackert.” sa han och det förvånade henne att han lät så oberörd. Som om han gav alla han träffade komplimanger.
”Det var den första komplimangen någon någonsin har gett mig.” svarade hon.
”Det kommer inte att bli den sista. Jag lovar.” sa han. Leya log och de fortsatte att rida under tystnad.

När de kom ut ur skogen drog Leya chockat efter andan. När alverna från det Norra riket hade nämnt huvudstaden hade Leya trott att det faktiskt var en stad. Som en av de städerna som hon och Rakel hade betraktat på avstånd. En stad med hus och vägar. Inte en stad som växte ur ett berg. De hade kommit fram till en bergskedja. Det berget som var närmast dem var både det högsta och det största berget som Leya någonsin hade sett. Hon kunde skymta hus på berget men det såg ut som om husen var uthuggna rakt ur berget. Det som hon antog var slottet täckte en stor del av den översta delen av berget. Inget av husen gick att nå från marken utan det var bara fönster och vissa balkonger som synts. Leya antog att dörrarna måste finnas inuti berget.
”Är berget ihåligt?” frågade hon Botoq som hade stannat bredvid henne.
”Ja, visst är det magnifikt?” sa han vördnadsfullt. Sättet som han pratade om berget på visade att han verkligen älskade det. Han tittade med tindrande ögon och han log brett.
”Det är fantastiskt. Men hur kommer man in?” frågade Leya nyfiket.
”Ser du den stora porten där nere?” sa Botoq och pekade. Leya följde hans finger och fick syn på porten.
”Men den är ju stängd. Hur ska vi komma in?”
”De öppnar porten och stänger den på kvällarna. Jag skulle tro att de precis har stängt den. Solen håller ju trots allt på att gå ner.” svarade han. ”Vi däremot, ska gå in bakvägen.” fortsatte han.

Superbra!!!!

Rakel måste vara väldigt orolig...