Je t'aime - We Will Forget (MD) - PG13

Så där, här kommer nu del 2 av kapitel 4 sen ses vi om en vecka!

________________________________________

Kapitel 4.2 Känslor på burk

Leevi anlände till Binns lektion med huvudet fyllt av siffror och tabeller efter talmagilektionen. Hon satte sig fundersamt ner bredvid Anna, som livligt diskuterade något med en Hufflepuff flicka. Leevi drog fram sina böcker och skrivdon då professor Binns flöt in i klassrummet genom väggen. Eleverna tystnade och antog snabbt det uttråkade ansiktsuttrycket som kännetecknade Binns lektioner.
Remus smög in i klassrummet och log då han sänkte sig ner på bänken bredvid Peter. Leevi kunde trots hans försök se att han varit arg; hon kunde se det på kraften han slog ner sin väska på golvet och på rynkan mellan hans ögonbryn.
Hon hade dock inte någon tid att tänka på orsaken, för Binns började sitt entoniga malande om ett försök till revolution på 1700-talet som kallades Den galne kungens revolution. Leevi gjorde sitt bästa för att hållas vaken, men somnade snart med huvudet lutat mot sina händer.

Under de följande veckorna märktes tröttheten i Leevi allt mer. På grund av den enorma arbetsbörda hon kämpade med satt hon uppe sent in i natten. Då de andra sjätte års eleverna gick för att lägga sig grävde hon fram femte årskursens böcker som hennes far skickat åt henne via posten för att studera till sin GET-examen. Dessutom besökte hon på rasterna och kvällarna fängelsehålorna med Sirius för att framställa Amortentian. Han var väldigt ointresserad av trolldryckskonst, så Leevi fick alltid dubbelchecka att han skött sin del.
Som resultat fick stressen och tröttheten Leevi att ofta somna på historialektionerna, men allt oftare också på de andra teoritimmarna. Vilket ledde till ännu fler läxor. Då hon somnade mitt i McGonagalls lektion och fick strafftjänst bestämde hon sig för att ta sig samman. Den natten grät hon sig till sömns.
Det Leevi inte medgav åt sig själv var att relationen till Remus byggde på hennes stress. Han tycktes ha blivit extra stingslig över att hon spenderade tid med Sirius och krävde mer av hennes uppmärksamhet som kompensation.
Lektionerna med Slytherineleverna hade blivit en mardröm för Leevi. Flera gånger övervägde hon att skolka från de timmar där hon visste att hon skulle få stå ut med Mulcibers och Averys blickar och viskande konversationer, som allt för ofta slutade i hånfullt skratt.

Då November kom och Gryffindor skulle spela sin första quidditchmatch mot Slytherin hade Leevi mörka ringar under ögonen som enkelt kunde tävla med de Remus hade. Lily och Anna, klädda i tjocka jackor och med rödgula dukar runt sina halsar och med vimplar i samma färg i handen, väckte Leevi på morgonen.
”Upp med dig!” Tjöt Anna, men Leevi drog vresigt täcket över sitt ansikte. Det var tyst tillräckligt länge för att Lily skulle hinna ge Anna en menande blick, och den pigga flickan drog sig bakåt. Leevi kände madrassen sjunka neråt då Lily satte sig på den, och hon drog varsamt ner täcket.
”Du kan inte missa quidditchmatchen”, sade hon mjukt och Leevi såg surt på den rödhåriga flickan, som så klart hade rätt. Med en djup suck kastade Leevi undan täcket och steg upp. Medan hon klädde på sig tänkte hon på alla läxor hon borde göra, men då den rödgula halsdukan var på plats skyndade hon ut efter de andra.
Det var perfekt väder för quidditch: himlen var täckt av gråa moln och det blåste knappt. Leevi gäspade stort när hon vandrade till stadionen för första gången, men den kyliga luften piggade upp henne snabbt och när de väl satt på sina platser var hon lika upphetsad som de andra runt omkring.
Spelarna vandrade in på planen med kvastkäppar i handen och saknaden slog i Leevis hjärta som en spik. Hon tänkte på den senaste gången hon suttit på en kvast och insåg förvånat att det varit i Frankrike. Kvasten i fråga låg undangömd, ännu i paket, under hennes säng i sovsalen.
Madam Hooch blåste i visselpipan och spelarna steg snabbt upp i luften. Åskåderna hurrade då dunkarna och kvicken släpptes iväg. Klonken sattes i spel och Leevi följde James med blicken då han fångade den.
Matchen slutade i en brinnande förlust för Gryffindor med 180 poäng mot Slytherins 350. Gryffindors jagare hade spelat utmärkt, med aderton mål gjorda, men Leevi hade snabbt insett lagets största svaghet: vaktaren. Hon hade sett honom några gånger, men aldrig tänkt på honom något mer. Han gick på den femte årskursen, var lång i växten, men varken muskulös eller atletisk. Leevi hade räknat att han hade fångat två skott av de tjugotvå som skjutits mot honom.

Besvikna trampade Gryffindoranhängarna tillbaka till slottet för lunch. Leevi satte sig med Remus och vinkade adjö åt Lily och Anna, som gick för att sätta sig längre bort. Lily vägrade att befinna sig någonstans nära James för tillfället.
Sirius och Peter slog sig ner mitt i mot dem, och Leevi bytte ett kvickt leende med Sirius. Det fick Remus av någon orsak genast på surt humör och han lade sin arm om Leevis axlar. Några minuter senare struttade Slytherinlaget in i salen och efter dem ett tystare Gryffindorlag. James satte sig med en suck bredvid Sirius och masserade sina tinningar.
”Du spelade bra”, sade Sirius och gav sin vän en klapp på ryggen. James fnös irriterat och började lassa mat på sin tallrik, för serveringafaten hade just fyllts med rätter av alla sorter.
”Ni skulle bara behöva en bättre vaktare”, anmärkte Leevi och tog för sig av grytan intill. James skrattade kort.
”Det menar du inte.” Remus gav honom en förebrående blick och James log kort mot Leevi för att ursäkta sin ton. ”Vi hade antagningar förra året och han var den bästa. Det finns ingen bland de nya treorna som ens kan flyga.” James tuggade våldsamt och kastade ilskna blickar mot Slytherinbordet och mot Gryffindors vaktare, Shay Whelan. Leevi öppnade sin mun för att svara, men stängde den och ryckte på sina axlar. Sirius hade dock märkt det.
”Vad?” Frågade han med ett nyfiket leende. Leevi ryckte åter på axlarna, men log nu roat. Nu såg de andra också på henne. Leevi lade utstuderat sakta ner sin gaffel.
”Ni skulle kunna pröva mig”, sade hon nonchalant. De andra såg misstroget på Leevis slanka figur. Det var svårt att tro att hon inte flög iväg med en starkare vindpust, än mindre att hon faktiskt kunde fånga klonken slungad iväg med enorm kraft. Men James såg plötligt upphetsad ut.
”Har du spelat förr?” Frågade han, maten plötsligt glömd. Leevi nickade, plötsligt blyg på grund av all uppmärksamhet. Hon rodnade lätt och fyllde på sitt glas för att undslippa blickarna. James reste sig oväntat.
”Kom, nu! Vi går ner till planen”, sade han ivrigt och drog på sig sin jacka. Leevi gömde sin suck och gjorde sig berädd på att stiga upp, men Remus lade en hand på hennes axel.
”James, lugna ner dig. Ni har tid någon annan dag”, sade han och Leevi satte sig tacksamt ner. Tröttheten hade kommit ifatt henne igen och hennes ögonlock kändes plötsligt tunga.
”Vi tar det någon annan dag”, sade hon med ett trött leende och reste sig. ”Jag måste upp och göra läxor, men vi ses senare.” Leevi gav Remus en hastig kyss och gick raskt till sovsalen för att plocka upp böckerna hon skulle behöva. Med ena handen i kofferten och den andra om talmagiboken somnade hon.

Jättebra kapitel!!! men vänta... är det onsdag idag? måste lära mig villka dagar det är...

Hoppas, för jag har för mig att jag ska på torsdagen till London

Wonderful, perfect, fantastic, everything!

Vad ska jag säga?
VARFÖR SKRIVER DU SÅ ***** BRA KVINNA?! ♥

Btw, ha det så bra i London och hoppas resan går bra! ♥

Trevlig res, lyckoost!
Hur länge ska du vara borta?

Kommer tillbaka på tisdagen och tacktack!

Glömde nämna, Trevlig resa!

ok.

Jättebra :-D har haft en "Jag kan inte sova natt" och läst igenom allt du skriver helt underbart, sötnötaen där ;-)
Vet du vad jag blev sugen på? Att rolla marodörernas tid xP