Dark Paradise [SV]

Great cousin! Loved it

tackar!



thx

Chapter 4 – Waterstone

Allting som de egentligen ville ha till svar var: ”Jag mår fint, det är helt okej, jag mår bra”. Då de frågade ifall man var okej så frågade de endast det för att vara artiga, inte för att de brydde sig. De ville inte att man skulle bryta ihop eller säga att livet var ett rent helvete, de brydde sig ändå inte, så varför göra deras liv komplicerat istället för att göra det lättare?
Jag måste nog ha svarat femtio gånger ”jag mår fint” under dagen, utan att mena det en enda gång. Ryktet om att min mamma hade blivit dödat spreds som en löpsedel över hela Hogwarts redan innan andra lektionen nästa dag. Cassie och Summer var förstås medvetna om mina lögner, de brydde sig på riktigt om mig. Det var jag väldigt tacksam över, men jag var mest lättad över att jag faktiskt skulle lämna allting bakom mig och börja på en ny bana.
Jag hade gått i mugglarskola förut, mina föräldrar var mugglare. Så jag var rent sagt en smutsskalle, båten som jag och Mike skulle åka med fångade mitt intresse då jag vaknade morgonen därpå. McGonagall hade sökt upp oss och gett oss lite mer information om det hela, vilket hade underlättat massvis. Vi var tjugo stycken elever som skulle bo på båten, alla på min och Mikes klass. Jag skulle vara tvungen att dela rum med någon, nog för att jag var van redan vid det här laget. Men jag hade några tankar i bakhuvudet över hur jag skulle få bort den störande rumskompisen...
”Jag kommer sakna dig massvis, Caitlyn”, sade Summer och kramade om mig för säkert trettionde gången. Jag flinade så gott jag kunde fast gråten brände i halsen, men jag fick inte gråta, jag skulle vara stark.
”Jag vet, Sum, jag kommer sakna dig också”, sade jag då hon äntligen släppte mig. De hade sin sista lektion första dagen tillbaka på Hogwarts. Jag och Mike behövde inte gå på dem ifall vi inte ville, vilket vi faktiskt hoppade över. Vi hade ju fortfarande ett problem kvar...
”Vi måste leta upp den där grejen som Klaus behöver”, viskade Mike då vi gick igenom de öde korridorerna på andra våningen.
”Men vad var det som han behöver?”frågade jag genast. ”En trollstav? Osynlighetsmantel?”
”En sten...”
”En sten?”upprepade jag snopet.”Han behöver en sten? Kan han bara inte gå in i skogen och leta upp en jävla sten själv?”
”Han behöver en speciell sten som finns någonstans i vid-behov-rummet har jag räknat ut”, berättade Mike då vi kom fram till stora trappan.
”Och hur har du tänkt att vi ska hitta stenen då? Vad är det ens för speciellt med den? Lyser den i mörkret kanske?”muttrade jag irriterat. Vi skulle leta efter en sten, i Vid-behov-rummet utan en aning om varför. Kunde det bli värre? Jo, det kunde det säkert med tanke på allting som hänt på senaste tiden.
Ändå kände jag mig inte så hemskt ledsen över min mammas död, förmodligen befann jag mig i någon sorts chock. Min far däremot hade endast skickat mig ett sms ”Synd att din mamma dog. Jag vann en miljon på lotto igen”. Jag kunde förstås vara glad över det hela, förutom att då min far vann på lotto så använde han upp allting själv på en resa till Thailand.
”Tror du vi får några pengar av mamma då hon dog?”sade Mike oberört medan vi gick uppför trapporna. ”Jag menar bara att huset ska ju säljas och din hund är ju hos vår moster. Så några slantar borde vi väl få?”
”Ja, jo, det tror jag väl...”svarade jag dröjande. Det handlade förstås om mugglarpengar i detta fall. Vilket vi skulle behöva eftersom vi skulle spendera ett år på ett skepp. Jag undrade över hur Mike tog det hela, förmodligen brydde han sig inte så mycket. Men det var förstås synd att det var vårt sista år på Hogwarts och nu hade vi inte ens chansen att njuta av det.
”Vilken tid skulle vi åka i morgon förresten?”fortsatte Mike att fråga i samma ton. Han verkade verkligen inte bry sig om något.
”Efter frukosten”, svarade jag allvarligt. ”Ensamma på tåget, jag trodde verkligen att det aldrig någonsin skulle hända.”
”Äsch, vem bryr sig?”muttrade Mike. ”Mer tid för att skolka och ta det chill.”
”Jag tror inte det blir så lätt, Mike”, erkände jag. ”Vi har gått i mugglarskola förut och jag slår vad om att du inte kommer ha tid att röka hela tiden.”
”Ser det ut som att det stör mig?”sade Mike med ett brett flin då vi stod utanför ingången till vid-behov-rummet. Jag kände mig väldigt liten där jag stod framför den massiva väggen. Jag hade varit där några gånger förut, men det såg alltid olika ut.
”Vet du hur stenen ser ut?”frågade jag medan Mike gick tre gånger framför väggen innan portalen började frambringas.
”Den är liten”, förklarade Mike och lade ihop tummarna med varandra samt pekfingren så att det bildades en sorts avlång cirkel. ”Ungefär såhär stor och blå med mörka skiftningar.”
Jag nickade och fick upp en sorts avbildning av stenen i huvudet så att det kunde vara lite lättare att veta hur den såg ut.
”Tror du vi får fram den med hjälp av Accio?”frågade jag då vi stängt dörrarna efter oss till vid-behov-rummet. Det var stort, mycket stort, med massvis av stolar, bord och pulpeter staplade på varandra i olika högar, stora pjäser från schack, gamla nät, böcker och annat. Allting var sorterat på ett underligt sätt. ”Eller så får vi endast leta upp en stor hög med stenar...”
Mike flinade och plockade fram sin stav.
”Accio Waterstone”, sade han med hög röst. Inget hände, så typiskt.
”Jaha”, muttrade jag. ”Bäst vi börjar leta då...”

XxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxXxX

Jag trodde seriöst att vi inte skulle hitta stenen, då vi letat i säkerligen tre timmar så var jag på väg att ge upp. Så även Mike, han var utmattad efter att ha flyttat på möbler och andra olika föremål. Vi hade i alla fall hittat en hög med stenar, men de stenarna var det inget annorlunda med. En klass för tre år sedan hade använt dem för att öva Wingardium Leviosa då fjädrarna brunnit upp.
”Den är inte här”, muttrade jag irriterat. ”Vi kan lika bra gå till Klaus och säga åt honom att leta upp det som han behöver själv.”
”Han skulle döda oss”, svarade Mike som fortfarande letade. ”Och jag är alldeles för snygg för att dö.”
Jag himlade demonstrativt med ögonen innan jag sparkade till en stol som var bredvid mig. Den flög iväg en bit och brakade in i en hög med kittlar så att de föll ihop med en hög duns.
”Upps...”sade jag oskyldigt. Mike gav mig en mördande blick innan den fästes på något bakom mitt högra öra. ”Vad är det?”
”Stenen”, svarade Mike allvarligt och knuffade sig förbi mig mot kittlarna som fallit. ”Den var inuti en av kittlarna.” Han hade böjt sig ner och plockar upp något från golvet, i handen låg en blå sten som skiftade i svart. Vi hade hittat stenen, eller, vi trodde det i alla fall.
Mike studerade den noga, den verkade vara en helt vanlig sten utan några större krafter.
”Hur visste Klaus att stenen fanns på Hogwarts?”mumlade jag medan jag tog emot stenen som Mike sträckte fram till mig. ”Jag menar – han borde väl inte ens kunna se Hogwarts, eller?
”Jag vet inte, men han är ju oövervinnerlig...”sade Mike med en ointresserad axelryckning. ”Kom nu, vi ger den åt honom innan något annat händer.”
Det hade redan mörknat, klockan var säkert över tolv då vi smög oss ut ur slottet och in i skogen. Jag hade aldrig gillat Den Förbjudna Skogen, inte för att den skrämde mig direkt, men jag fick inte precis så trevliga vibbar från den.
Mike gick före mig med bestämda steg, som om han visste vart Klaus befann sig. Kanske hade de gjort upp var och när vi skulle byta stenen för länge sedan. Inte visste jag – förstås, Mike hade nästan lamslagit mig för att jag inte skulle följa med ut till Klaus. Men jag ville förstås vara säker på att Klaus inte dödade Mike, för då skulle jag endast ha min far kvar och han var inget annat än en idiot.
”Du borde inte ha följt med”, mumlade Mike medan vi gick allt längre och längre in i skogen. Vi hade tur att månen lös, det var inte fullmåne, men det skulle snart bli det med tanke på hur starkt den lös upp hela skogen. ”Vem vet vad Klaus har för planer...”
”Jag vill inte att han ska döda dig”, förklarade jag som om det vore den enklaste saken på hela jorden.
”Det gör han inte”, sade Mike, men jag hörde på hans röst att han inte var precis säker på det som han just sagt. ”Eller det hoppas jag i alla fall på.”
Vi var tillbaka i gläntan som vi senast hade sett honom, där jag hade skrämt iväg honom genom att attackera honom. Jag var nöjd med mig själv, fast jag var inte säker på ifall Klaus tyckte samma sak. Med tanke på hur Mike talade om honom så var han en stor man som många fruktade. Det var endast konstigt att jag aldrig hört om honom, eller någon annan på skolan. Han hade väl hållit sig gömd från magiska världen, på något underligt sätt. Var det ens möjligt? Magiker var de kraftfullaste i världen, eller? Okej, kanske inte helt och hållet kraftfullaste, men de hade mycket kraft och makt i världen. Mugglarna hade ju ingen aning om att vi existerade och Klaus hade väl varit en mugglare en gång i tiden...
”Klaus!”sade Mike med hög röst medan han tittade sig omkring. ”Vi är här nu.”
Jag rös till utan att kunna stoppa det, en vindpust hade plötsligt träffat mig i ryggen och fått hela mig att stanna till ett tag. Inte en själ rörde sig någonstans och Den Förbjudna Skogen sov aldrig, det hade i alla fall jag hört. Fast det behövde förstås inte stämma, fast magiker oftast var korrekta, så betydde ju inte det att de inte gjorde misstag.
Hur som helst, så verkade det mer stilla än vad det var möjligt. Träden rörde sig inte, inget konstig och skrämmande ljud hördes... Det var verkligen en stor förändring och allting berodde på en man – Klaus.
Om jag hade vetat mer om honom skulle jag förmodligen ha fått svar på alla mina frågor, jag visste ju dock att han var ond och att de flesta fruktade honom. Men varför visste jag inte, han hade ju dödat min mamma och hotat mig och min bror. Men jag visste ju inte vad han var kapabel till och vad han tidigare gjort. Hur kunde ens en person både vara vampyr och varulv? De var ju de största fienderna i hela universum, i princip som dödsätare och medlemmar av fenixordern. Nej förresten, värre, de var skapta för att hata varandra.
En gren knäcktes till höger om oss, som fick oss båda att hoppa två meter upp i luften innan vi vände på oss för att se ifall det var personen som vi sökte efter. Och det var det, Klaus i egen hög person stod bland träden med ett belåtet flin på de alldeles för perfekta läpparna.



see you guys in next chapter!

Supermegaawesome! =D

tackar!

tack så mkt!

Gr8!

SUPERBRA!