Hunger Games....Sweden (Rollspel)

Sarah sprang in i skogen igen. Hon insåg att det var en ganska dum ide att bo själv i skogen och då skulle hon antagligen få någonting på sig som spelledarna hade satt ut.

Det var kväll. Nationalsången började spela och hon såg de elva döda uppe i himlen. Ingen som hon hade lagt på minnet från träningen hade dött. Så det betyder att hon kanske skulle kunna hitta någon av de att sammarbeta med.

Hon sprang djupare in i skogen och såg en flicka lite längre fram lutandes mot ett träd. Sarah såg på en gång vem det var, det var Menja, flickan från Gästrikland. Sarah tvekade men sedan så smög hon fram till henne och sa lite svagt "Kan vi sammarbeta?"

Menja slår upp ögonen och ser på Sarah, hon hade hört henne komma men annsåg att det inte var något att bry sig om. Hon annsåg inte Shara som nått större hot eftersom hon inte trodde att hon skulle gå till anfall. Ganska lustigt var det ändå, båda var rödhåriga och grönögda, Sarah kunde vart Menjas lillasyster.
Hon sluter ögonen för att begrunda hennes förslag, men visst bättre än att vara själv även om ja...
Menja ryckte på axlarna och nickade, "Visst det kan vi väll" log hon och slog upp ögonen. Hon drog på sig västen med alla dolkar och spände för svärdet runt midjan. Sedan drog hon på sig ryggsäcken och såg på Sarah "Ska vi förtsätta längre in?"

Jag vaknade av att en uggla hoade. Jag öppnade sakta mina ögonlock. Till min förvånan var det mörkt ute. Det måste vara natt, så typiskt mig att vakna mitt i natten. Jag hade inte vaknat av national sången och visste inte heller hur många som hade dött idag eller ska man säga igår. Jag kände nu hur sjukt mycket jag frös. Jag öppnade min ryggsäck i hopp att något värmande skulle finnas där. Till min lättnad fanns det en sovsäck som jag i hast satte på mig. I ryggsäcken hittade jag också ett packet kex, en ficklampa och ett stycke kött. Jag kände mig inte alls hungrig så jag återvände till drömriket igen.

Sarah svalde till vid synen av Menjas vapen, de skulle kunna döda med ett enda slag medans Sarahs pilar kanske skulle behöva skjutas flera gånger.

Men hon insåg att hennes förslag om att samarbeta med Menja kanske inte var så dåligt ändå. Så hon nickade till och sa "Det borde vi göra, eller ta oss mot skogen bakom ängen där borta. Det är väldigt få därborta om inte folk har börjat dra sig dit nu för att sova" sa hon och drog upp den tunga ryggsäcken hon hade på ryggen en bit till så att den inte skulle åka ner.

Jag föll ihop i en buske. Mitt ben gjorde extremt ont och jag önskade nästan att flickan dödat mig. Mitt ben började få en blåaktig färg och jag öppnad ryggsäcken ihopp om att hitta något för benet men det ända som fanns var en sorts filt, en halv limpa och en tändsticksask.
[ska åka bort idag och kommer inte hem på en vecka . Varsågod att döda mig!]

Menja nickade åt Sarahs förslag. "Det dog 11 idag fortfarande 39 deltagare kvar." säger hon, mest för sig själv, mest för att hålla koll så att antalet sjönk, det tänkte hon se till.
De börjar gå dit Sarah pekade, till skogen bakom ängen. De måste få någonstans att sova innan mörkret blev alltför tätt och påtagligt.

Jag klättrade försiktigt ner från mitt gömställe. När jag hade gått en bit hörde jag någons andetag. Jag fick syn på på en kille med brunt lockigt hår. Jag kom.ihåg honom från träningarna. Hans namn var Sand. Jag vet inte om jag vill döda han. Jag ser att han är svårt skadad, jag tar mig närmare.
"Snälla, döda mig" här jag honom viska. "snälla"
Jag känner att jag måste han ber ju till och med om det jag ser honom i ögonen.
"Förlåt" säger jag. Sen skjuter jag honom med.en pil i hjärtat.

Sarah nickade till och sedan gav hon Menja sin ena ryggsäck "Ta den du, jag orkar inte släpa på båda och om jag dör vill jag att du har redskap och mat så att du klarar dig" sa hon och började sedan gå mot ängen.
Det skulle ta minst fem minuter att ta sig över ängen och sedan hitta ett träd eller en grotta och det skulle säkert bli riktigt mörkt innan de hade hittat någonstans att sova.

"Karriäristerna håller till i änden av den skogen, i norr så dit ska vi inte gå och flickan från distrikt 6 håller till i mitten av skogen. Hon har hittat ett läger där med eld och ved" sa Sarah.

((Här kommer min mall:
Namn: Annie Florence
Kön: Tjej
Ålder: 14
Landskap: Småland
Svagheter: Kan inga ätliga växter, klarar inte av trånga utrymmen.
Styrkor: Smidig, smart, snabb
Vapen: Spjut, svärd, kniv
Familj: Har ingen familj
Utseende: Kort (157 cm), långt rött hår, gröna ögon
Övrigt: Bott ensam i nästan hela sitt liv och är inte van med så mycket sällskap
Användare: luna99
Ledsen att jag är sen!!))

Jag hörde singnalen och sprang. Jag grabbade tag i en kniv och ett svärd. Jag sprang mot skogen. Jag stannade efter en bit och pustade ut. Jag tittade mig omkring. Bra ingen följde efter. Jag gick en bit tills jag såg en kille stå vid någon som låg på marken. Jag gick närmare och såg att det var en kille på marken också, som hade en pil i sig. Jag tittade på killen som stod framför mig, jag visste inte vem det var. "Döda mig inte" sa jag svagt och höll ett krampaktigt tag om svärdet.

(Det finns inga karriärister eller distrikt ;P men det gör inget.)

"Tack" säger Menja och ler lite roat. Att denna flicka helt litar på henne är förvånansvärt. Visserligen har de bestämt sig för att sammarbeta, men sammarbeta kunde betyda en kniv i ryggen i vissa fall. Inte för att Menja tänkte göra det, men hon kunde.
Hon kränger på sig ryggsäcken och ler "Vi får väll fråga om flickan vill ha sällskap då, eller se om hon vill dö." säger Menja mjukt och ler roat.