Allt förändras [SV]

Natti natti ♥♥♥♥♥

Om en komenterar så kommer ni få ett xtra långt kapitel! ^^

Vad ska jag skriva då?
JAG ÄLSKAR DENNA FF ♥♥

yeeeyyy va braa!!! längtar tills i mårn, awesome kapitel 3♥<♥<

Ny läsare!
*bevakar*

Kapitel 7.


Jag vaknade av min väckarklocka. Jag tryckte av den och vände mig om. Efter 5 minuter börja den skrika igen. Jag tryckte av den men denna gång gick jag faktiskt upp. Jag drog på mig min morgonrock och skulle precis gå ner till köket när jag såg vad klockan var. Den var halv 11, tåget skulle gå om en halvtimme. Jag flög ner för trapporna och höll nästan på att snubbla över Krumben som låg längst ner i trappan och tvätta sin päls. Mamma och pappa satt nere i köket och åt frukost i lugn och ro. ”Mamma!” skrek jag. ”Pappa!” Det tittade förvånat upp ut sina tidningar. ”Tåget går om 30 minuter!” Jag hällde snabbt upp juice i en flaska och bredde två mackor så fort jag kunde som jag slog in i plastfolie. Mamma och pappa studsade upp och försvann upp för trappan. Jag la min frukost ute vid dörren och var på väg till mitt rum för att hämta min koffert. På vägen upp fångade jag in Krumben som hoppade vant in i buren. Jag släpade alltihop ner till hallen och skulle precis sätta på mig skorna när jag kom på att jag inte hade bytt om. Jag rusade upp igen till mitt rum och drog på mig ett par jeans och min favorit tröja. Jag borstade lite slarvigt tänderna och kastade mig nedan ner till hallen igen där mamma och pappa väntade på mig. Nu var klockan 10:40. Vi rusade ut till bilen och hoppade in. Pappa startade motorn och backade ut från vår parkering. Jag lutade huvudet mot rutan och blundade. Min hjärna målade genast upp en bild på Neville och jag tog aldrig bort den därifrån. Hans bruna ögon fick mig att rodna och stamma. För första gången i mitt liv, var jag kär. Vad skulle jag göra? Jag hade en idé.


Kapitel 8.

Vi var framme vid Kings Cross och tåget skulle gå om 5 minuter.
Jag kramade snabbt om mina föräldrar och sköt snabbt vagnen framför mig. Jag började så spring mot perrongen mellan 9 och 10. Jag blinkade och när jag öppnade ögonen igen stod ett mörkrött tåg inne. Jag kollade på klockan tåget skulle gå om tre minuter. Jag drog ombord mitt bagage och började leta efter en tom kupé. Överallt satt det människor. Jag vinkade åt några stycken ibland, men när jag såg Harry och Ron i en kupé smög jag bara förbi, jag ville inte träffa de nu. Äntligen hittade jag henne, jag sköt upp kupén och där inne satt Lavender Brown och Parma Pastill. ”Hej Lavender. Hej Parvati.” hälsade jag. De hälsade till svar och jag slog mig ner när jag äntligen hade fått upp bagaget på hyllan ovanför mig och Padma.
”Då går jag och letar efter honom.” sa Parvarti när tåget börja rulla och hon lämnade kupén. Jag visste att Parvarti pratade om Seamus, hon hade varit kär i honom sedan första året och frågat chans på honom vartannat, det var dags i år igen. Jag lutade mig framåt mot Lavender. ”Jag behöver hjälp.” viskade jag tyst. Jag visste inte varför jag viskade, inte varför jag bad just Lavender om hjälp, men jag fick gå på min magkänsla. ”Varför?” frågade Lavender och såg förvånad ut. Jag erkände tyst för mig själv att jag kanske inte bad om hjälp så ofta.”Jag är kär.” viskade snabbt. ”Vad ska jag göra?” fortsatte jag och tittade på henne efter reaktion. ”Vem är den lycklige?” frågade Lavender. Hon såg lite överraskad ut men nyfiken. Jag drog ett djupt andetag.”Neville.” svarade jag och rodna så mycket att jag såg ut som en tomat. Jag stirrade ut genom fönstret. ”Misstänkte det...” hörde jag från Lavender, jag blev så paff att jag visste inte vad jag skulle säga så hon fortsatte. ”Ni skulle passa bra ihop, vet du.” Jag vände mitt ansikte mot henne. ”Tror du?” Hon nickade. ”För några år sen.” började hon och drog ett djupt andetag. ”Pratade jag och Neville. Jag var kär i honom då..Men det är jag inte nu längre.” Hon såg en aning lättad ut. ”När jag frågade chans på honom sa han ’nej’. Han berättade att han var ledsen, men en annan flicka hade hela hans hjärta.
När jag frågade sa han bara, ett namn. Två ord.” Hon suckade, jag lutade mig ofrivilligt framåt, hon berättade väldigt fängslande. Hon fortsatte. ”Hermione Granger.”

Kupé dörren flög upp och in rusade en upphetsad Parvarti. Hon slog igen dörren och skrek upphätsat. ”Vad är det?” frågade Lavender snabbt. ”Han sa ja!” skrek Parvarti och studsade som en gummiboll. Lavender skrek av förtjusning och jag börja skratta. Det kunde inte vara sant!

Ni fick två.

NI ÄR BÄST! I ♥ U!
♥

Awesom!!!!!!

Ååh vad bra!

Det är du som är bäst!

nej! Niiiiiiiiiiiiii! ♥♥