Virvlande strömmar [HG][SV]

För awesome för att kunna existera. ♥



Förresten, ha det superbra i Kroatien! ♥

Tack så jättemycket, ni är helt underbara allihop! Jag är verkligen ledsen att jag har varit så dålig på att lägga upp nya kapitel. Jag hade ingen inspiration och inga nya idéer. Jag ska försöka bättra mig på den punkten. Tack för ert tålamod och hoppas ni gillar kapitlet!
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 10

När Jeremy har gått sitter jag bara och stirrar tomt framför mig en lång stund. Vad menade han när han sa att han står i skuld till mig?
När jag tänker efter inser jag att han antagligen har rätt. Men inte på det sättet som han tror.
Det jag gjorde var inte på något sätt en personlig tjänst till varken Jeremy, Marisa eller någon annan. Jag skulle ha gjort det för vilken unge som helst som annars skulle skickats mot en säker död tillsammans med sin bror.

Jag tänker på hur jag har sett de tillsammans tidigare; En gång vid piren i hamnen där Marisa stod och väntade på att Jeremy skulle komma tillbaka med fiskebåten från en arbetsdag ute på havet. En annan gång på torget när vi var där samtidigt för att handla mat. Jeremy hade lyft upp Marisa på sina axlar.
Bilden av Marisas skrattande ansikte när Jeremy hissar upp henne i luften bränner sig fast på min näthinna och fyller mig med kallt obehag. När försvann allt det där? Hur kunde Marisa uppge sig som frivillig när det stod klart vem hon skulle få kämpa mot? Hur kunde Jeremy bara se på och låta henne göra det utan att så mycket som lyfta ett finger?
Jag kan inte komma på något svar på varken det eller varför han efter det tycker att jag gjorde rätt som åkte i hennes ställe.
Men samtidigt vet jag varför. Jag räddade livet på någon han älskar. Jag vet att jag själv aldrig någonsin skulle kunna återgälda den sortens skuld om någon hade räddat Calems liv. Jag skulle kunnat försöka oavbrutet hela mitt liv och ändå aldrig lyckas betala tillbaka. Det knyter sig i bröstet och mina ögon fylls av tårar när jag tänker på Calem. Jag måste påminna mig själv om att inte gråta och jag sväljer klumpen som åter dykt upp i halsen.
Men jag håller fortfarande fast vid vad jag sa till Jeremy. Arenan är nog det sämsta stället jag kan komma på att vara om man står i skuld till någon. Hur tänker han sig att han ska kunna återgälda sin skuld när bara en av oss har en chans att överleva? Dö och låta mig leva? Knappast.

Jag ger ifrån mig ett kvidande litet läte någonstans mellan en suck och ett plågat stön. Jag lutar mig ner åt sidan och lägger mig med huvudet på kuddarna med benan fortfarande dinglande från sängkanten. Vad har jag gjort? Vad trodde jag att jag skulle uppnå? Jag har inte en chans att vinna det här och kommer att vara död inom de två närmsta veckorna. Jag måste åter påminna mig själv att inte ge efter för tårarna och sätter mig upp.
En timme har snart gått och jag antar att jag förväntas byta om innan jag går och äter. Min blick faller på garderobsdörren på väggen framför mig. Den är säkerligen fylld till bredden med skor, kläder och smycken men jag bestämmer mig snabbt för att behålla min egen klänning på. Jag vill inte klä mig i något som huvudstaden försett mig med innan min stylist sätter klorna i mig och jag blir så illa tvungen. Och mitt sjöhästhalsband tänker jag inte ens tanken att lämna kvar i kupén.

Snart blir jag rastlös av att sitta stilla och inte göra någonting. Och det kan väll inte göra något om jag kommer några minuter för tidigt?
Jag reser mig upp och börjar gå mot dörren som leder ut till korridoren. Jag öppnar dörren men stannar för att sparka av mig mina skor. De aningens för små knytsandalerna har skavt på mitt skinn ända sedan i morse och gjort mina fötter ömma. Det känns som en befrielse att lämna de kvar innanför dörren till min kupé och gå barfota på den mjuka mattan som täcker golvet i korridoren.
Jag tänker i mitt stilla sinne att Leonine Dorey antagligen kommer att se det som ett grovt brott av något fånigt slag när jag dyker upp till middagen barfota. Kanske hon kommer att tycka att jag är otacksam som inte sätter på mig några av de fina skor som fanns i min kupé? Jag upptäcker att jag inte alls bryr mig om det. Leonine behöver inte gilla mig. Det är det egentligen ingen som behöver. För så snart gonggongen ljuder och spelen börjar kommer jag att dö.


Blev inte alls nöjd med det här kapitlet och det hände ingenting över huvud taget. Ledsen för det, jag stressade och fick slut på fantasi

Fortsätt!!

*bevakar fullständigt

Oh my... ♥

Asså, hur kan man inte vara nöjd med det här kapitlet?? o.O ♥

jättebra!! *bevakar*

Jättebra

Tack ni är verkligen för snälla mot mig! Jag är faktiskt inte alls så bra som ni säger.
See this hug? It's for you!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 11

Jag skjuter undan tankarna på min annalkande död när jag kommer fram till matsalsvagnen. Eftersom vi ska äta tillsammans med våra handledare vill jag göra allt för att verka i alla fall lite mer respektingivande än jag gjorde vid slåttern.
Att sparka och skrika i panik är inget som kommer att hjälpa mig att få sponsorer i spelen.
Jag sluter ögonen och tar ett djupt andetag samtidigt som jag ställer in mig på att försöka verka så lite vek och värdelös som möjligt innan jag skjuter upp dörren och går in i vagnen.

Det visar sig att jag stressat upp mig helt i onödan för när jag kommer in i matsalen är den enda personen där inne Leonine Dorey som pysslar med en hög med papper. Det finns inte ett spår av all den obehagligt överdrivna munterheten hon visat vid slåttern i hennes ansikte. Jag antar att det är mig hon är arg på för att jag praktiskt taget tvingade henne att ta med mig istället för Marisa Devin.
Hon synar mig från topp till tå och snörper sedan ogillande på munnen. Tydligen har jag haft alldeles rätt angående hennes åsikter om mina skor och kläder.
Jag höjer trotsigt på ögonbrynen åt hennes missnöjda blick och sätter mig ner i en stol utan att bli anvisad.
Leonine verkar bestämma sig för att ignorera min oartighet för hon säger ingenting utan återgår bara till sin pappershög.

Jag sitter tyst och snurrar mitt sjöhästhalsband i sin kedja medan jag väntar på att de andra ska komma. Efter några minuter öppnas dörren och två personer kommer in.
Jag stelnar till lite när jag ser att det är våra handledare, Dalya och Janice Lawley. De har båda samma mörkt brunsvarta hårfärg som jag har men deras ögon är klart havsblå till skillnad från mina bruna.
De är faktiskt riktigt lika varandra och hade det inte varit för att jag vet att de inte är systrar skulle jag lätt ha kunnat missta de för att vara det.

Dalya och Janice är kusiner. Janice vann spelen för nio år sedan, och Dalya fyra år senare.
Janice mins jag inte så mycket av men jag kommer ihåg att jag hade tyckt om Dalya. I alla fall innan hon kallblodigt började mörda de andra spelarna.
De ser på mig och jag försöker möta deras blick utan att visa hur nervös jag är. Dalya ger mig en liten nick och Janice ger mig ett lite stelt men ändå vänligt leende som jag gör mitt bästa för att besvara.
Efter någon minut kommer även Jeremy in i rummet och Leonine Dorey tilldelar honom stolen mitt emot mig.

Middagen består av totalt fyra rätter. Löksoppa med små runda bröd med kryddat smör, sallad med små gula tomater, gryta med kycklingbitar i krämig limesås och ris. Till efterrätt får vi en kaka full med bitar av äpplen och någon rosa frukt jag inte känner igen.
Nog för att jag aldrig har behövt svälta därhemma men det här är annorlunda. Maten är så mäktig och tung att när middagen är över mår jag ganska illa. Men jag anstränger mig ändå för att behålla maten.
Jag pratar inte så mycket under måltiden förutom när jag svarar på tilltal. Jag lyssnar mer och jag får veta att Dalya ska handleda Jeremy och Janice ska handleda mig.

Leonine för oss till en annan vagn för att se repriserna av alla slåtterceremonierna.
Vi slår oss ner i en soffa och en kvinna ur personalen ställer fram en bricka med ost och frukt på det låga bordet framför oss. jag ger den en snabb blick innan jag bestämmer mig för att hur mycket jag än behöver gå upp i vikt före spelen så kommer jag inte att kunna få ner en enda matbit till ikväll utan att kräkas.

"Ta dig en ordentlig titt på deltagarna från distrikt ett och två, det är de du borde försöka slå dig ihop med om du hoppas på att överleva." säger Janice till mig när den första ceremonin precis ska börja på teven.
"Visst", svarar jag och nickar. Men jag känner på mig att det inte är någon idé. Varför skulle spelarna från ettan och tvåan vilja ha med mig? Jag är antagligen det här årets i särklass mest värdelösa exemplar. Jag har aldrig tränat inför det här, än mindre velat delta. Jag kommer inte att ha en chans.

asså asffhgkjlfgjknf ♥

Tack!♥
Jag ska verkligen försöka bättra mig och skriva oftare nu. Om det någonsin tar såhär lång tid igen kan väl någon vara snäll att skicka mig en virtuell bitchslap?
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 12

Trots mina tvivel gör jag som Janice sagt till mig och lägger de fyra första spelarna som visas på skärmen på minnet.
Pojken från distrikt ett heter Indigo, är ganska storvuxen och har axellångt blont hår.
Flickan heter Gem, har ljust ganska stripigt hår ner till midjan och ser ut att vara flera decimeter längre än mig.
Pojken från tvåan är något kortare än Indigo men ser starkare och mer vältränad ut. Hans namn är Ridge, men av någon anledning har jag svårt att komma ihåg det.
Flickan heter Whooper. Hennes lysande röda hår är samlat i en lång smal fläta och hon verkar vara ungefär lika lång som jag. Fast mycket starkare.

Efter att ha sett de känns min situation om möjligt ännu mer hopplös. Jag kan inte tävla mot de här personerna, än mindre få de att vilja vara i lag med mig.
Jag bestämmer mig för att jag, trots vad Janice säger till mig, ska se efter om det finns någon annan jag skulle vilja ha som bundsförvant inne på arenan.
Jag tycker egentligen inte om tanken på bundsförvanter över huvud taget. Jag har alltid klarat mig på egen hand och jag jobbar bäst ensam. Men jag har en obehaglig känsla av att en ensam flicka från ett karriäristdistrikt löper stor risk att snabbt bli dödad.
Men att inte slå sig ihop med karriäristerna behöver inte nödvändigtvis betyda att jag blir ensam. Det är sällan det blir en spelomgång när alla deltagare utom karriäristerna är helt värdelösa. Och även om de skulle vara det i år så är jag antagligen inte mycket bättre själv. Jag bestämmer mig för att i vilket fall som helst ta en titt på de andra spelarna. Kanske finns det någon som kulle vilje vara i lag med mig?

Jag fortsätter att därför att försöka memorera de andra spelarna så gott jag kan, men ju fler jag försöker minnas desto svårare blir det och efter att sändningarna från alla slåtterceremonier tagit slut kommer jag bara ihåg några få.
Jag minns två tolvåringar från trean, en stor pojke från distrikt tio, en liten ljus flicka från sjuan och en flicka från distrikt nio med kort ljusbrunt hår. Hon kanske skulle bli en bra bundsförvant? Jag vet inte, men jag minns ingen annan lika tydligt. Jag tror att hon hette Wren men jag är inte säker.

Tillit är en svaghet inne på arenan eftersom man hela tiden riskerar att få en kniv i hjärtat när man sover. Men tanken på att skaffa mig en annan bundsförvant känns ändå frestande. Kanske från femman, åttan eller kanske sjuan? Det spelar egentligen ingen roll vilket distrikt, det enda viktiga är att jag inte blir för god vän med någon jag sedan måste döda.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Det här var för övrigt mitt tusende inlägg!

alltså du äääääger!!♥