From Everything To You

Den verkar vara väldigt bra, jag bevakar!

Den är så himla bra, hoppas du skriver snart så jag inte längtar ihjäl mig...

Känn dig bevakad.

Ursäkta att jag inte skrivit på ett tag. Har varit på semester! Kommer kanske upp ett idag eller imorgon.

Det är lugnt
Hoppas du haft en underbar semester o jag ser fram emot ett nytt kapitel♥

Ta det bara lugnt, det är ingen brådska!
Hoppas du har haft en skön semester, och du ska veta att jag längtar efter ett nytt kapitel.

Superbra! Du måste skriva mer!

Btw, här är en 1D-ff som en kompis skrivit: Close your eyes and dream
Den är dock ganska ny, (bara 2 kapitel ute)

Kapitel 5 – Meeting A Idol

”Please, put your seat-bealts on and be ready to land in 2 minutes.” Den välbekanta rösten ekade i öronen på mig när jag nyvaket sträckte på mig. Jag sträckte huvudet så att det hängde i mitten av korridoren och kollade framåt. ”Ursäkta.”Jag ryckte till och drog tillbaka huvudet snabbt även fast jag hört att rösten varit lugn och vänlig. Jag kollade upp mot ansiktet som bett mig flytta på mig och möttes av ett vänligt leende. Mina kinder hettade till och jag gav ett lätt leende tillbaka. Det var en av killarna som kommit i tid. Not. Han var ensam och hade inte med sig den andra killen som kämpat med väskorna, Niall. ”Du vill väl inte att jag ska ramla omkull medans vi landar.” Jag förvånades över den charmiga tonen han fått till och som om det var möjligt rodnade jag mer. Han blinkade åt mig och sedan fortsatte ner mot gången där han satte sig och spände fast sig. Jag lutade mig tillbaka än en gång emot nackstödet och log för mig själv. Stort.

Flygplatsen var enorm. Jag kollade förvirrat omkring mig. Jag sökte med blicken men ingen flyg-personal eller liknande syntes till. Jag suckade högt. Great. Vilsen innan du knappt landat. En hand lades på min axel och jag vände mig om med en hastig rörelse. Mitt hår piskade till killen som lagt sin hand på min axel i ansiktet. Jag kollade genast ner i marken och viskade fram ett ”Förlåt.” Jag kände att hans blick sökte uppmärksamhet från mig och jag tvingades kolla upp. Jag möttes av ett bekant och vackert ansikte. Stora lockar omringade hans huvud. Hans ögon lyste starkt gröna mot mig och hans leende..var ett av det vackraste leenden jag sett. Jag kom på mig själv med att jag stirrade på honom och kollade ännu en gång ner i marken och harklade mig. ”Behöver du hjälp?” Hans röst var mörk och han böjde ner huvudet för att en än gång få ögonkontakt med mig. Jag lyfte försiktigt upp blicken mot honom. ”Eh..ja.” Stammade jag fram. Han log stort mot mig. ”Jag behöver veta var utgången är och hur jag snabbast kommer till Sydney.” Min röst var säkrare nu. ”Åh. Men då kanske du kan åka med mig. Jag ska till Sydney jag med.” Nu var det han som kollade ner i marken. Han verkade..jag vet inte..nervös. Jag funderade över erbjudandet. Jag visste mycket väl att man aldrig ska följa med någon man inte känner. Jag tänkte precis säga nej men förvånade mig själv när jag pep ut ett ”Ja. Visst.” Han log mot mig och jag smälte inombords. ”Juste. Jag är Harry. Harry Styles.” Jag nickade jakande. ”Jag är Emily.” Han log mot mig. ”Nice to meet you Emily. ” Han tog min resväska ur mitt grepp och ledde mig fram genom flygplatsen. Jag förvånades över hans otroligt snälla givande till mig. Ingen hade någonsin betett sig såhär mot mig förut. Aldrig.

Vi gick fort igenom flygplatsen. För fort. Jag snubblade till några gånger och varje gång hade han snabbt tagit sin hand runt min midja. Men så fort jag stod ordentligt hade han tagit bort den och fortsatt i samma takt. Harry drog upp portarna från flygplatsen och vi möttes av några tjejer i 14 års åldern. De skrek. Jag hoppade till och kollade oförstående runt omkring mig. Vad skriker dom åt?Jag vände mig mot Harry men möttes av min skugga. Jag var förvirrad. Jag vände mig ännu en gång och kollade fundersamt på killen som höll i tjejernas mobiler för att ta kort. Harry. Jag var borta. Lost. Tjejerna slutade inte skrika försen han tagit min resväska och lett in mig i bilen. Utan att behöva säga var vi skulle hade bilen börjat köra. Harry gav mig ingen förklaring. Han kollade ut genom fönstret. Helt oberörd. Jag hindrade inte mig själv från att låta förbannad när jag morrade fram ”Vem är du?”

// Wooohoo! Äntligen eller hur? Haha. Mycket med semester och grejer men nu är jag tillbaka. Hope u like it!

Ooooh super !

Åh, det är för bra!
Längtar så efter mer...