Privat rollspel!

Jonah Crop. En av de yngre männen i byn. Marías finkänsliga öron hör plötsligt skrik från byn. Vampyren tittar snabbt ut. Till hennes stora lycka har det blivit mulet. Hon drar genast på sig den döde mannens mantel och tar upp luvan. När det är mulet har hon större chans att kunna vara ute. Hon tar sig ut genom en av springorna på dörren innan hon springer mot byn. Snart, otroligt snart, är hon framme vid byn och hennes finkänsliga öron märker en dörr som öppnas. Hon känner dessutom igen stegen från natten.
"Kvinnan och en av männen." Tänker hon och går tyst framåt. Hon är fullt synlig, precis som hon kan se de båda utan problem. Mannen blir infrusen i ett isblock och María är noga med att hålla ansiktet dolt.

Alison ser på Will och andades ut. hon förstod fortfarande inte vad som hänt. Will hade varit en av hennes barndoms vänner, och en gång i tiden hade det nog kunnat bli något mellan dem. hon såg på Wills förskräckta ansikte som stirrade förstelnat på henne igenom isen. hon la en hand på isblocket och viskade ett lågt
"förlåt" innan hon fick känslan av att vara bevakad och hon snurrade runt, där stod en person iklädd mantel. Alison kunde inte avgöra i fall det var en man eller kvinna men hon tänkte inte längre ta några chanser, hon hade överlevt två hot mot henne men hon tänkte inte chansa när det gällde det tredje! hon framkallade ett eldklot och skickade iväg det mot främlingen

María försvinner från klotets bana och klotet träffar byggnaden hon lutat sig mot. Det fattar eld och María dyker upp framför husets tröskel. Hon kan ju inte stiga in i ett hus utan att bli inbjuden. Hon är så nära häxan att hennes ögon syns under huvan. Lika röda som natten innan.

Alison tror knappt sina ögon när personen under huvan flyttar sig, så snabb kunde ingen vara. Sedan såg hon att det var vampyren och hon hoppades att hon inte retat upp henne för mycket. men sen stannade hon på tröskeln och det var då Alison mindes att hon var säker här så länge som hon inte bjöd in henne, men hon var även fångad i huset.
"Jag hade gärna bjudit in dig om jag litade på dig" sa hon lågt, hon litade inte på vampyrer, inte sedan Dracula lurat henne "men jag vill tacka dig för att du inte dödade mig igår" sa hon lågt

María nickar. Hon vet mycket väl om att häxor inte är så korkade så att de bjuder in vampyrer i sina hem. Oavsett om de har anledningar eller inte. María pekar på mannen innanför isblocket.
"Han upptäckte dig, inte sant?" Det är en blandning av ett konstaterande och en fråga. Sedan gömmer hon snabbt undan handen och låter armen falla då den inte är nagelprydd utan kloförsedd.

Alison ser på Will "det och att han var en av dem som försökte offra mig till dig, de andra är antagligen döda nu" sa hon och log elakt, hon ångrade det inte! hon såg på vampyrens hand och klorna men säger inget, kan hon använda magi ut ur händerna så är det inte konstigare än att ha klor till naglar.
"Men vad gör du ute? skall du inte "sova" nu eller vad man säger." sa hon och la sen lågt till "han sov alltid på dagen"

"Det är mulet." Svarar María. Moln som skymmer solen, då kan hon vara ute under dagen. Hon lägger märke till det sista uttalandet. "Han?" Säger María bekräftande. "Dracula?"

Alison ser ut genom fönstret och nickar, hon hade haft för fullt upp med Will för att märka att solen försvunnit. hon såg sen på vampyren och nickade "ja Dracula" sa hon lågt och undrade om hon träffat honom "känner du honom?" frågade hon lite nyfiket

"Man kan säga så." Svarar María kryptiskt. Hon säger aldrig mer än vad som behövs. Under huvan iakttar hon den frusna mannen. Hon känner igen honom från natten. Han är en av männen som varit där. Hennes nattliga planer kanske just förändrades.
"Vill du att han ska leva?" Undrar hon kort.

Alison gav henne en skeptisk blick, men hon sa inte direkt mycket hon heller. ändå kändes det på något sätt som om vampyren såg rakt igenom henne. hon funderade sedan en stund på svaret, det var komplicerat hela situationen men det enkla svaret var nog ändå ja. men hon visste inte hur nära den här vampyren stod Dracula så hon ville inte säga för mycket
"Kanske, det spelar inte så stor roll för mig. han stör mig inte" sa hon sedan så trovärdigt hon kunde "du då?2 var hon tvungen att fråga