(PM)Oneshot- Merope Gaunt (sv)

Det är nog ungefär så jag ser henne också. Men hon måste rätta sig för Marvolo och sköta hemmet och så, och då kanske hon blir stämplad som "snäll flicka".


Din fanfiction "Dolder sveket" är riktigt häftigt skriven, skulle aldrig kunna komma på en så bra och "ny" story. Jag bara spinner vidare på det som redan visats i Harry Potter-böckerna.



Tack så jättemycket! Har dock svårt att skriva annat än fanfictions, kan inte komma på en egen story så mina berättelser blir väldigt flummiga och kopierade från olika serier tyvärr. Då är det svårt att lyckas

^^Nej! så ska du inte tänka
Du skriver jättebra!

Awesome, jag kan inte komma på någon konstruktiv kritik, du skriver jättebra

Tackar, sötisar ♥ Ni är så gulliga

Ett nytt kapitel är på väg, sorry att ni fått vänta, har varit bortrest

Tänkte du inte skriva något mer?
Nublirjagargju, ellermerbesviken. :C

Denna är bland de bästa fanfictions jag läser!

Naw, men ta det lugnt, jag ska fortsätta C:

Hoppas jag! För din egna skull xD

Här kommer kapitlet, det fick bli lite längre . Orkar inte ens läsa igenom kapitlet efter fel nu, får ändra något fel imorgon. Hoppas ni gillar det!

Kapitel 4; Det mossgröna hårbandet


Det knackade på dörren. Dessie visste vem det var. Vem det alltid var. Desideria Jones visste allt som inte var värt att veta om den smutsiga lilla flickan med ögon som pekade åt olika håll. Det väsentliga, hennes namn, familj, var hon bodde… Hade Dessie ingen aning om. Det kompenserade hon istället genom att komma ihåg oviktiga detaljer, hur många födelsemärken flickan hade över ena ögonbrynet, vilket som var hennes favoritdjur och att hon alltid såg ner i marken innan hon fick mat. Dessie fick en klump i halsen. Hon hade ändå sedan hon var lika gammal som flickan, kanske tio år gammal, försökt göra det som var rätt. Hennes mamma hade varit likadan, besatt av att framställa och vara en god människa. Men sanningen var att Desideria Jones var feg. Hon frågade inte den okända flickan om hennes namn, varför hon var hungrig och var blåmärkena kom ifrån, istället gav hon henne någonstans att vara trygg. Pratade lättsamt och ostört om vanliga saker, födelsemärken och favoritdjur. Försökte få henne att skratta…
Dessie öppnade dörren lite kraftigare än väntat. Hennes dåliga samvete skulle kanske försvinna om hon bjöd flickan på hembakta kakor och te. Där utanför stod som väntat den lilla flickan, som log för ovanlighetens skull.
”Jag heter Merope” sa hon med saklig ton, som om de aldrig träffats förut. Som om Desideria under ett halvår inte varit lika nära henne som en mamma.
”Jaha” Svarade Dessie förvånat. Hon hade självklart tänkt tanken, att flickan borde berättat sitt namn vid den här tiden. Men eftersom Merope inte öppnat sig på något sätt än, ville hon inte pressa henne. Merope. Ett ovanligt namn, som hon på något sätt tycktes känna igen. Det gav henne en obehaglig känsla i magen.
”Merope Gaunt.” sa hon lite högre, som om hon trodde att Dessie inte hört henne första gången. Merope Gaunt. Och precis då, ögonblicket flickan uttalade sitt efternamn, förstod Desideria Jones allt. Namnet förklarade blåmärkena, hungern, familjen…
Hon skulle antagligen inte kommit ihåg det, inte ens lyssnat på samtalet, om det inte varit för en liten detalj. Att de var viskande, nyfikna röster. Inte för att det var något ovanligt. Great Hangleton var en stad gjord av skvaller. Med hög arbetslöshet och fattigdom bland invånarna, blir den rika familjen Riddle ofta föremål för avundsjuka och får därför sin beskärda del av de nyfikna viskningarna. Men vem skulle viska med Dessie? Alla visste om hennes historia; den alkoholiserade pappan som dött när Desideria bara varit fem, mamman som förtvivlat försökt passa in, hur familjen vägrade flytta trots att ingen gillade dem. Det var antagligen det som triggat Dessie att lyssna, att det var så ovant, så spännande. Det verkade vara Derek Flicks döttrar, Lola och Mauricia, som pratade. Dessie hade varit på baksidan av sin tomt, och råkat höra deras samtal.
”Vad sa du att han hette?” Sa Mauricia upphetsatt.
”Gaunlt… Något sånt. Flickan är alltid blåslagen, och smal som en sticka. Pojken är han som gav sig på Jonathan, vad heter han? Morfin” Lola skrattade ”Inte konstigt att man är psyko om man heter nåt sånt!” De skrattade medans Dessies ansiktsuttryck blev till sten.
”Så himla elak, Lollie! Skämta inte om nån som misshandlar sina barn!” sa hon, och lät mindre bekymrad över nån stackars flicka än upphetsad över det spännande skvallret, i synnerhet med tanke på att hon också skrattat åt Lolas skämt.
”Nämen det är ju tragiskt, nån borde göra nåt… Vad heter flickan, då? Är det hon som alltid är så där smutsig?”
Dessie gick in i huset utan att se sig om, funderandes på vad hennes mamma skulle ha gjort.
Det hon kommit fram till en senare den kvällen var att det inte fanns något hon kunde göra. Hon kände ju inte ens människorna. Hon hade redan träffat Merope och hade inte haft en tanke på att de var samma person.
__________

Merope gav ingen förklaring till varför hon valt att berätta sitt namn, och stannade inte länge. Efter några kakor och en mossgrönt band som Dessie knöt till en rosett i det rufsiga håret så skuttade hon iväg. Lycklig. Så fort hon leende vinkat iväg den lilla flickan sjönk hon ihop på trappan utanför huset. Grät så hon skakade. Bröt ihop.
Dessie behövde påminna sig själv i huvudet elva gånger innan hon kunde resa sig upp; Du är den vuxna. Du måste göra något. Du måste resa dig.Väl uppe träffade osäkerheten henne som ett slag i magen. Den som brukade skrika åt henne varje gång någon av byborna gav henne en blick. Feg. Korkad. Vad kan du göra? På skakande ben gick hon in och såg sig i spegeln. Hällde lite vatten över ögonen och borstade håret. I vanliga fall skulle hon anstränga sig ännu mer bara för ett besök till grannen. Patetisk. Men det här var ett nödläge. Så fort tårarnas tecken försvunnit ur hennes ansikte ger hon sig av. Hon får inte ångra sig. Inte nu.

Samantha Flick står i sin trädgård och vattnar blommor. Den vackraste skvallerkärring världen någonsin skådat hälsar inte, utan höjer bara på ögonbrynet när undersåten närmar sig. Värdelös, Oönskad viskar Osäkerheten. Med all beslutsamhet hon kan uppbåda närmar sig Dessie den överordnade.
”Jag undrar… Vet du var familjen Gaunt bor?” Dessie pratar för snabbt, snubblar på orden och gör det svårt för den självutnämnda kungligheten framför henne att höra. Osäkerheten skrattar nu bara, lågt och hånfullt.
”Familjen vaddå?” Hon pratar också snabbt, flackar med blicken till blommorna. Blommorna som uppenbarligen är värda mer uppmärksamhet än lilla tragiska Desideria Jones.
”Familjen Gaunt. De är fattiga. Tror jag” Samantha ser ner på Dessie.
”Du behöver inte förklara för mig vem de är” Skillnaden mellan orden mig och de är så stor och uppenbar att Dessie får lust att skratta. Så mycket bättre den här kvinnan tycker att hon är. Så mycket bättre hon faktiskt är. Dumma, äckliga Desideria Jones, inte värd att tilltala en sådan upphöjd person.
”Inte för att skryta, men jag [i]tror[/i]” sarkasmen är så tydlig att Dessie vill kasta något på henne ”att jag vet om de flesta i den här unkna byn. Särskilt några så…” Hon viskar ordet för att Dessie inte ska höra vad hon tycker om dem ”som de där”
”Vart bor dem?”
”Vad ska du dit för?” Säger hon nyfiket. Såklart. Dessie borde förstått direkt att informationen skulle ha sitt pris. Även om hon vägrar berätta varför hon ska besöka familjen Gaunt så är blir det bra skvaller. Och Samantha äter bra skvaller som det här till frukost.
”Var. Bor. De.” Morrningen som är en fråga visar att Dessie inte tänker spela sin mammas spel. Att hon inte tänker försöka passa in. Att hon struntar i det. Osäkerheten i magen håller tyst.
”Om du verkligen vill veta så, bor de i skogen bakom Riddles. Följ bara stigen.” säger hon nöjt. Hon har fått som hon vill.

____________


Far kommer inte märka det. Varför skulle han? Ett mossgrönt hårband på deras uppgång är inget att lägga märket till. Men Morfin såg när Merope motvilligt tog av sig det och slängde ifrån sig det innan hon kom in genom dörren. Han stod vid fönstret. Han såg. Han ler för sig själv åt tioåringen som förtvivlat försöker fullfölja sin pappas önskan om stekt fläsk. Varmt ett hoppar upp ur pannan och bränner hennes tunna fingrar. Hon skriker till när det träffar henne, har tillåtelse att öppna munnen nu när Marvolo är ute och skaffar pengar. Han undrar om han ska använda någon av besvärjelserna han lärt sig från skolan på henne innan han bestämmer sig för att hon lider nog. En annan gång.
Marvolo kommer in genom dörren med snabba steg. Merope slutar skrika, biter ihop och flyttar sig en bit från pannan för att undvika smärtan. Marvolo går in på sitt rum muttrandes om jordens alla orättvisor. När Merope har stekt fläsket färdigt bestämmer sig Morfin för att det är dags nu. Han kastar ett leende åt Merope, får henne att frysa mitt i rörelsen och knackar på dörren till faderns rum. Någon grymtar därinne för att meddela att det är okej att stiga in.
”Hej far.” Morfin har lärt sig att bästa sättet att prata med sin far är att ta det lugnt. Slow and steady wins the race. Hans far har lagt sig på mage i sängen, men sätter sig upp när han hör sin sons röst.
”Har du jobbat idag? Till skolan?” Den ständiga frågan från Marvolo.
”Ja, far. Mycket hårt. Jag lärde mig cruciatusförbannelsen.” Ett kort skratt från Marvolo bekräftar att han tror på lögnen. ”Men, jag undrar… Har du verkligen betalat för Meropes hårband? Det där gröna?”
Marvolos skratt tystnar tvärt. Han reser sig.
”Jag såg nämligen Merope slänga iväg ett hårband och jag undrar om det är okej att hon slösar bort dina pengar så?”
____________


Hårbandet hon gav Merope ligger på uppgången till rucklet. Hon kan inte släppa det med blicken. Sedan hör hon slaget. Meropes skrik som följer. Nästa slag. Nästa skrik. Hon hör en mansröst;
”Vad säger man?” uppmanar någon.
Desideria Jones öppnar dörren och störtar in precis i tid för att höra Merope snyftande svar.
”Tack pappa. Tack för att du tillrättavisat mig.”

_________________________

Nej, stackars Merupe och stackars Dessie

DU SKRIVER HELT FANTASTISKT, SOM EN RIKTIG FÖRFATTARE!!

SÅÅÅ BRA DU SKRIVER!!!♥♥♥

Stackars Dessie och Merope... ♥