Strängt Förbjuden Kärlek {HPFF}(SV)

Awesome, du äger på att skriva

Tack Hermia!

Önskar bara att jag kunde få in sådana texter som verkligen berör, om du vet vad jag menar.

Kapitel 14. Crucio

Sirius

Jag började gå mot porträtt hålet med James för att gå ner till stora salen för att äta, vi vek in i en korridor, som troligtvis var den absolut snabbaste vägen ner. När vi blev hejdade av någon som stod precis när vi svängde, Lily, och Victoria. Framför stod en surmulen men sorgsen Jessicka, och framför henne stod Lucius Malfoy med Narcissa Black. Jessicka såg ut att kunna explodera vilken sekund som helst. "Crucio" orden ekade i korridoren när formlen träffade Malfoy och jag kunde känna hur ett flin på mina läppar dök upp, Jessicka hade yttrat orden och trollstaven pekade fortfarande mot Malfoy, han vred sig i plågor, men inte ett ljud lämmnade hans läppar, hon hade exploderat i ilska istället för sorg. Narcissa stod vid väggen och kollade förskräckt från Malfoy till Jessicka, själv kunde jag inget annat än flina, jag kollade på James, han verkade ganska nöjd han med.

Jessicka

Jävla idiot tänkte jag innan jag släppte trollstaven och gick därifrån så fort jag kunde, jag hörde ett brak, antagligen han som ramlat ner på golvet, jag rundade hörnet och nu kände jag hur tårarna kom. Jag börjar springa mot flickornas toalett med händerna täckta över ansiktet, men med hatet i kroppen. Jag hörde fotsteg bakom mig, jag kollade fort bakåt men fortsatte springa, James, Lily, Victoria, och Sirius sprang efter mig. Jag sprang in i någon. Severus Snape. Han kollade på mig fort. Jag slog till honom på käften och fortsatte springa. Kvar låg han på golvet med blod på läppen, helt oförstående. "Rätt åt dig Snorgärsen." Hörde jag James säga, Lily ingrep genast. "Ta tillbaks det James!" "Okej, okej.. förlåt.." Också fortsatte de springa efter mig. Jag kom till flickornas toalett dörr slet upp den och sprang till ett bås, jag sprang in i det och låste det fort. "Jessicka, vi vet att du är där." Hördes Victorias lena röst genom träet till båset. "Alohomora," fick Lily ur sig och dörren kom på glänt. "Lämna mig ifred," skrek jag sorgset. Istället gick Lily in och kramade om mig. "Du älskade honom va?" Jag nickade nästan obetydligt och drog mina fingrar genom det silkeslena håret, samtidigt som jag känner de salta tårarna rinna nerför kinden.

Det hade gått flera dagar sen jag pratade med någon alls. Just nu gick jag omkring i flickornas sovsal, och tänkte. Det hade varit så mycket `prat´ den onsdagen, och ändå hade jag gått till straffkomendering som varit att rensa hela stora salen. Det hade blivit lite bättre att Bellatrix faktiskt inte var så dum som jag trott, hon var mer förstående än någon jag någonsin träffat, det kan ha varit ett av skälen till att jag nu kallade henne min vän. Hon hade frågat mig vad jag ville ha ut med livet, jag hade svarat; "Stora ambitioner." Hon log vid de orden, och jag hade hört vissa rykten, om Dödsätare De skulle tjäna en viss Lord Voldemort. Jag tänkte inte mycket mer på det. Det lät ju inte så dåligt att tjäna en "Lord". "Bonk" lät det från fönstret, och jag var inte sen på att kolla dit, där utanför, säkert hundra meter ovanför marken stod Sirius på fönsterbrädan. Jag sprang fort dit och öppnade fönstret. "Vad gör du?" Skrek jag åt honom, medans han klättrade in. "Jag var tvungen att träffa dig, och berätta en sak.." Jag blängde på honom. "Varför riskera livet för det då?" Han verkade inte ha något svar, istället drog han handen genom håret. "Kommer du ihåg.. första natten när vi kom hit?.. Du fick ju skäll av Professor McGonagall då." Jag suckade och fortsatte blänga på honom. "Ja jag kommer ihåg det?" "Förlåt för att du fick skäll, du borde inte ha fått det, det var ju vi, - Jag, Remus, Peter, och James. - vi.. Vi... Vi hade stökat till hela sällskapsrummet och hållt på ända in i natten." "Bara det?" Frågade jag barskt. "Det var ju inte så mycket." Han glodde på mig. "Vadå inte mycket?! Vi hade ju sprungit runt i slottet som dårar, hämtat mat från köket.." Jag nickade, "okej, sätt dig ner och berätta allt."

Det är nästan så jag skäms över dessa berättelserna, bara för de är så gamla och jag tycker jag skriver mycket bättre nu... ;s

Din ff är awesome

Håller med dig till 100 p.

Du är så bra!

Tack! Era kommentarer gör mig jätteglad! Trots att denna är så gammal! Här får ni ett av de sista kapitlena för just denna serien, sen kommer ni få läsa om en flicka som heter Nichole Hawk, det är Jessickas dotter och ja det är med våld i det hela. Voldemort försöker få henne dödad eftersom han tror att hon inte vet vilken sida hon står på och därför är hon ett hot. Ett starkt hot. Eftersom han gett en del av sina krafter till henne. - Enjoy


Kapitel 15. Sirius Black. Jag älskar dig.
Äkta kärlek börjar med bråk och slutar med kärlek.


Jessicka

Sirius förklarade allt medans han satt där i sängen brevid mig, och då menar jag allt. Vi satt nog där i flera timmar av den lördagen, trots att de flesta gått till Hogsmeade. När han hade berättat klart, höjde jag blicken och kollade in i hans gråa sorgsna, men vackra ögon, och han kollade in i mina isiga blå söndergråtna ögon, mina tårar skavde, jag blinkade till och de forsade nerför kinderna, varför var jag tvungen att veta så mycket, veta allt? Jag nästan slängde mig i hans famn, han tog emot mig och kramade om mig, och jag honom. Jag låg bara där i sängen, och kramade om Sirius, efter några minuter slutade jag gråta, jag stirrade in i hans ögon, och plötsligt kysste vi varann. Jag älskade honom av hela mitt hjärta, det gjorde jag verkligen. Men älskade han mig?

Det hade gått några timmar sen tiden i sovrummet, jag gick hand i hand med Sirius ner till stora salen nu, när vi gick in genom dörren och mot Gryffindorbordet, Victoria, samt Lily kollade med stora ögon mot oss, "Trampe har skaffat flickvän," kom det från James, Sirius kollade mot hans håll, jag med, han satt och viftade med ögonfransarna, och låtsades gråta, "jag trodde du älskade mig Trampis." Jag kollade mot Sirius, han kollade mot mig, vi flinade halvt skrattande och satte oss ner. Sirius tog åt sig av allt som han nådde till, själv tog jag bara lite sallad, han kollade mot min tallrik, "du måste skoja?" Jag skrattade. "Nej, jag äter inte mer än såhär." Han skakade på huvudet, han tänkte nog protestera, men det gjorde han inte. Istället åt han så mycket han kunde, tills det försvann, han såg aningen besviken ut, men jag var bara nöjd, jag blev illamående av för mycket mat. "Ska vi gå?" Frågade jag Sirius, han nickade och tuggade klart, innan han följde med mig ut mot skolområdet.

Jag började först gå mot sjön med hans hand i min, men ändrade mig och började gå mot Den Förbjudna skogen istället. "Varför ska vi in här?" frågade han. "Du frågar mycket Sirius," jag kollade bak mot honom, han log åt frågan, böjde sig fram och kysste mig mjukt på läpparna. Efter någon minut började vi gå igen. Det lyste lite från och till, men det var vackert, jag slängde fram håret när jag svängde mig bak i ett flin mot Sirius, sen förvandlade jag mig till den kolsvarta korpen, med de blå ögonen. Han var inte sen med att följa mitt förslag, och förvandlade sig till den mysiga rufsiga svarta hunden. Jag flaxade iväg längs den mjuka marken, med Sirius tätt efter mig.

Vi var säkerligen flera kilometer inne i skogen nu, det hade blivit mörkare, och inte mycket ljus trängde fram. Jag dök ner i en torr mossig mark och förvandlade mig tillbaks precis innan jag hamnade i den, jag dunsade ner i en den mjuka mossan, Sirius kom flåsande och la sig brevid mig, han hade också fövandlat tillbaks sig. Jag skrattade lite åt honom. "Värst vad du är seg då." Han fick till en låtsas irriterad grymtning, men kunde sen inte hålla sig för skratt. "Vet du vad Jessicka, jag älskar dig." Det var precis dom orden jag vill höra. "Jag älskar dig med Sirius."

Naaaaaaaaaaaaaw!

Detta är ett stycke ur HP-DH, fast ja, men Jessicka.


Kapitel 1. Tjugotvå år senare.


Runt det kala bordet, i det iskalla rummet som bara lystes upp av en eld i den sprakande spisen, satt fler en tjugo personer, alla med mörka kappor eller dylikt, längst fram satt en man, om man nu kunde kalla honom det, med blekvitt ansikte, röda ögon, och hårlöst huvud, och springor till näsa, han var ondskan själv. - Lord Voldemort - skräcken i mångas ögon. In i rummet kom fyra-fem personer till, en lång kvinna, med kort rakt kolsvart hår, en tajt klänning, och höga skor, en kvinna som såg nästan exakt ut som den nyss nämnde, förutom att hon såg ut att var 17. En kvinna med lockigt hår, tunga ögonlock och ett sinnessjukt ansiktsutryck var också med dem, en man med svart hår, magert ansikte, och den sista var en man med ett brutalt ansikte. "Sätt er ner." sa Voldemort med ett lätt väsande, "Severus, sätt dig här," och visade platsen till höger om sig. "Yaxley - bredvid Dolochov, Jess, Bella, Nichole, platserna mitt emot Malfoys." De intog deras angivna platser och väntade på vidare tilltalning. Framför Jessicka satt Lucius Malfoy, han stirrade lätt rädd på henne, hon var fortfarande vacker, hon märkte detta och såg på honom med ett flin på läpparna, tills Voldemort talade. "Nå?" "Herre, Fenixorden tänker flytta Harry Potter från hans nuvarande skyddsställe på lördag, vid mörkrets inbrott." Intresset vid bordet skärptes påtagligt, några stelnade till, andra rörde oroligt på sig, alla stirrade på Snape och Voldemort. "Lördag ... vid mörkrets inbrott", upprepade Voldemort. Han glödande röda ögon fästes på Snapes svarta med en sådan intesitet att några av betraktarna tittade bort, tydligen rädda att själv bli svedda av den brinnande blicken. Men Snape såg lugnt in i Voldemorts ansikte, och efter något ögonblick vreds voldemorts läpplösa mun till något som liknade ett leende. "Bra. Mycket bra. Och den här informationen kommer..." "Från den källa vi talade om", sa Snape. "Herre." Jessicka hade lutat sig fram och tittade bort mot Voldemort och Snape i änden på det långa bordet. Allas ansikten vändes mot henne. "Herre, jag har hört nåt annat." Jessicka väntade, men Voldemort sa ingenting, så hon fortsatte: "Auroren Dawlish lät undslippa sig att Potter inte ska förflyttas förrän den trettionde, kvällen innan pojken fyller sjutton år." Snape log. "Min källa talade om för mig att det finns planer på att lägga ut ett falskt spår - det här måste vara just det. Man har säkert använt en Confundusbesvärjelse", sa Snape. "Jag försäkrar dig, Jessicka, att Aurorenas huvudkontor inte längre kommer att spela nån roll i beskyddet av Harry Potter. Fenixordn tror att vi har infiltrerat Ministeriet." "Då har Orden i alla fall lyckats få rätt på en sak, va?" Sa Nichole. Hon gav till en fnissning, som upprepades här och där runt bordet. Voldemort skrattade inte. Hans blick hade vandrat uppåt mot kroppen som långsamt snurrade ovanför huvudet på dem och han verkade djupt försjunken i tankar. "Herre", fortsatte Jessicka, "Dawlish tror att en hel grupp Aurorer kommer att användas för att förflytta pojken ..." Voldemort höll upp en stor vit hand och Jessicka tystnade omedelbart medan hon bittert såg hur Voldemort åter vände sig till Snape. "Var tänker de gömma pojken nästa gång?" "Hemma hos en medlem av Fenixorden", sa Snape. "Enligt min källa har platsen försetts med vartenda skydd som Orden och Ministeriet gemensamt kan åstadkomma. Jag tror inte det är stor chans att ta honom när han väl är där, herre, om inte Ministeriet har fallit för lördag förstås. Det skulle ju kunna ge oss möjlighet att upptäcka och upphäva tillräckligt många av förtrollningarna för att bryta igenom resten." "Nå, Jessicka?" ropade Voldemort neråt bordet medan ljuset från brasan glänste besynnerligt i hans röda ögon. "Kommer Ministeriet att ha fallit nu på lördag?" Än en gång vred alla på huvudet. Jessicka tog ner fötterna på bordet och satte sig rakt. "Herre, jag har goda nyheter på den saken. Jag har, med svårighet, och efter stora ansträngningar lyckats kasta en IMperiusförbannelse över Pius Korpulens." Många av dem som satt runt Jessicka såg imponerat på henne. Hennes granne, på vänstra sidan, - Dolochov - klappade henne lätt på axeln. "Det är en början", sa Voldemort. "Men Pius Korpulens är bara en man, Scrimgor måste omringas av vårt folk innan jag skrider till handling. Ett enda misslyckat försök att ta trolldomsministrens liv kommer att hejda mig ett bra tag." "Det är sant Herre. Men ni vet ju att eftersom Pius Korpulens är chef för Avdelningen för upprätthållande av magisk lag och ordning har han regelbunden kontakt med inte bara minstern själv utan också med cheferna för alla de andra avdelningarna på Ministeriet. Nu när vi har en så högt uppsatt ämbetsman under vår kontroll, tror jag det blir lätt att underkuva de andra, och då kan de allesammans arbeta gemesamt på att störta Scrimgor." "Så länge vår vän Korpulens inte upptäcks innan han har omvänt resten", sa Voldemort. "Eftersom det inte är troligt att Ministeriet är i mina händer före lördag. Om vi inte kan komma åt Potter på det ställe han ska tll, måste det göras medan han är på väg dit."

Awesome