Nicole Smith

älskar denna fanfiction asså!!

nice

stackars uttråkade Zach

PS, har översatt första kapitlet nu o skickat det!

Kapitel 12

Solen sken in genom fönstret när Nicole slog upp ögonen. Hennes mamma hade precis dragit upp rullgardinen och var redan på väg ut genom dörren.
“Upp och hoppa sömntuta”, sa hon när hon gick ut. Nicole suckade och gnuggade sig ögonen. Hon vände sig om och såg på klockan. Den var bara åtta. Varför hade hennes mamma tvingat upp henne vid den här tiden när det var lov? Hon kom genast på svaret. Hennes släkt från Kanada skulle komma idag och hennes mamma ville att allt skulle se snyggt och prydligt ut. Hon suckade en gång till innan hon satte sig upp. Hon visste precis vad som skulle hända när alla dök upp. Hennes farmor skulle nypa henne I kinderna, säga att hon var för benig och sen gå runt och klaga på alla deras möbler. Hon förstod inte hur hennes pappa hade klarat av att växa upp hemma hos henne. Hennes kusin John skulle skryta om sina bra betyg, men hon hade ju minst lika bra som honom nu så han skulle inte kunna skryta lika mycket det här året. Hennes faster skulle troligen ge alla minst fem komplimanger var under tre minuter. Av någon anledning avskydde hon alla sina släktingar på sin pappas sida. Hennes pappa var inte alls som de andra. Han var 'normal'.
Hennes mammas släkt var inte mycket bättre. Hennes morfar var väldigt lättretlig och blev arg för minsta lilla sak. Hennes moster var världens största besserwisser och hennes man vågade inte säga vad han tyckte om saker, utan trixade sig alltid ur sådana frågor genom att säga saker som 'jag vet inte' eller 'båda har rätt'.
Hon reste sig upp och tog på sig kläderna hennes mamma hade lagt fram åt henne. Hon gjorde så varje jul när de skulle träffa släkten och det var alltid en gullig klänning eller blus. Hon hatade sådana kläder, men om hon inte tog på sig dem så skulle hennes mamma vara sur hela dagen, så det var bara att bita I det sura äpplet och stå ut en dag I hemska kläder. Hon var bara glad att ingen av hennes kompisar såg henne. Den här julen hade hennes mamma lagt fram en blekrosa klänning med en stor rosett fastsydd på bröstet. Nicole rynkade på näsan när hon såg sig I spegeln. Det fanns ingenting som var rätt med den. Modellen var rent utsagt hemsk och färgen passade hon inte alls I. Medan hon stod och 'beundrade' sin klänning kom hennes mamma in I rummet igen.
“Gud så fin den var på dig”, sa hon och såg nästan tårögd ut. Nicole log mot sin mamma, fast egentligen hade hon lust att skrika att klänningen var hemsk. “De kommer om en kvart och du vet att de aldrig är sena”, fortsatte hennes mamma samtidigt som hon viftade med sin trollstav mot Nicoles säng. Täcket åkte upp och kuddarna fluffades till. Hon gick ut igen. Nicole tog upp sin hårborste, borstade igenom håret och bestämde sig för att ha det helt utsläppt.
När hon hade sminkat sig och tagit på sig de vita ballerinaskorna hennes mamma hade ställt fram gick hon ner för trappan till hallen för att vänta in gästerna tillsammans med sina föräldrar. Hennes pappa såg alltid lika obekväm ut I sina finkläder. Han hade aldrig på sig slips om han inte blev tvingad att ha det. Han tyckte att det var otroligt obekvämt och kallade det för en hemsk snara, men hennes mamma ville att alla skulle se riktigt fina ut när det var jul.
Hon ställde sig bredvid sin pappa som drog lite I slipsen. Hennes mamma såg det och slog bort hans hand.
“Sluta med det där, den hamnar snett”, sa hennes mamma bestämt till sin man. Han suckade och rullade med ögonen åt Nicole.
“Kan du fatta att jag gifte mig med henne?” viskade han till henne.
“Jag hörde det där!” sa hennes mamma surt.
“Det är samma visa varje år. David, plocka undan dina papper från jobbet, David, ta på dig den här hemska snaran och knyt den runt halsen, David, gör si, David, gör så”, sa han surt och fortsatte med att dra I slipsen.
“Sluta klaga, du har slips på dig varje dag när du går till jobbet”, svarade hennes mamma barskt.
“Det är ingen slips, den sitter I en säkerhetsnål som man bara fäster I skjortan”, svarade han. Hon vände sig chockat mot honom och skulle precis säga något när det ringde på dörren.
“Åh vid Merlins skägg, är de här redan. Är allt klart? Bytte jag sängkläder I gästsängen?” sa hon stressat och började andas fortare.
“Jane, du har fixat allt”, svarade David lugnt och la en hand på hennes axel. “Gå och öppna dörren istället.” Hon nickade, harklade sig och gick mot dörren.

“Morfar, skickar du kalkonen?” frågade Nicole sin morfar. Han lyssnade inte. “Morfar, kalkonen tack!” sa hon högre.
“Unga dam, du behöver inte skrika”, svarade han surt och skickade kalkonen. Nicole suckade och tog emot fatet. Hon hade haft rätt om det mesta än så länge. Hennes morfar var lättretlig, hennes moster hade rättat hennes ordval ett antal gånger under dagen och hon hade ont I kinderna efter att hennes farmor hade nypt dem. Hon hade varit tvungen att gå upp till sitt rum och sminka över de röda märkena. John hade oturligt nog fått ännu bättre betyg så Nicole kunde inte kontra med sina. Hon hade verkligen sett fram emot att få se hans min när hon hade berättat om sina betyg.
Hon hade nätt och jämnt stått ut med sin släkt I en hel dag vid det här laget och hon visste inte hur länge till hon skulle klara det.
“Jag har för övrigt blivit kapten för quidditchlaget”, skröt hennes kusin. Nicole stannade I sin rörelse och såg på John med höjda ögonbryn.
“Vad hände med Hart?” frågade hon.
“Han har värvats till Ottawa Owls och pluggar på distans”, svarade John och skar försiktigt I sin pajbit och stoppade den minimala biten I munnen. “Underbar paj som vanligt, Mrs Smith”, smörade han.
“Åh, tack så mycket, John”, svarade Jane och såg smickrad ut.
“Hur kan du ha blivit kapten?” fortsatte Nicole. “Dominique är betydligt bättre än dig på quidditch.”
“Han är ingen naturlig ledare”, svarade John snabbt. Då ringde det på dörren.
“Nicole, är du snäll och öppnar?” sa Jane. Nicole suckade och reste sig från stolen. Hon la servetten hon hade haft I knäet bredvid sin tallrik och gick ut från matsalen och in I hallen. Hon tänkte att det troligen var några ungar som försökte tjäna pengar genom att sjunga julsånger väldigt falskt. Hon öppnade dörren och upptäckte till sin förvåning att Draco stod på trappan.
“Draco? Vad gör du här?” frågade hon och kom snabbt på att hon hade på sig den hemska klänningen. Han såg chockat på henne.
“Ehm... får jag komma in”, sa han och hans blick fastnade på hennes rosett.
“Visst”, svarade hon och flyttade sig lite åt sidan så att han skulle kunna komma in. Han steg in och Nicole stängde dörren efter honom. Han började knäppa upp sin svarta rock.
“Vad har du på dig egentligen?” frågade han henne och såg frågande ut.
“Mamma tvingar mig att ha på den”, svarade hon, tog hans rock och hängde upp den på den svarta kapphängaren. “Vad gör du här?” frågade hon igen.
“Jag stack hemifrån”, svarade han I normalt tonläge. Nicole spärrade upp ögonen.
“Du gjorde vad?” frågade hon chockat.
“Stack hemifrån”, svarade han. “Har ni gäster?”
“Ehm... ja”, svarade hon och kom på att hennes mamma skulle bli väldigt arg om hon upptäckte att Draco befann sig I hennes hus. “Det är nog bäst om du går upp till mitt rum och väntar där”, sa hon tillslut.
“Varför då?” frågade han nyfiket.
“Min släkt är bara jobbig och mamma kommer att få spader om hon upptäcker att jag har en vän här just nu”, svarade hon och puttade honom mot trappan. “Upp för trappan och direkt till vänster.”
“Okej, om du inte vill att jag ska träffa din släkt så går jag väl upp då”, sa han och låtsades vara sur.
“Nicole? Vem var det?” ropade hennes mamma från matsalen.
“Åh, bara en försäljare”, ropade Nicole tillbaka. Draco vände sig om och såg frågande på henne. Hon viftade med händerna för att visa att han skulle fortsätta gå. Han gjorde som hon sa och försvann in I hennes rum. Nicole gick tillbaka till matsalen och satte sig på sin plats.
“Försäljare på julafton? Snart kommer dem väl på nationaldagen också”, muttrade hennes pappa.
“Mamma, jag börjar bli rätt trött. Är det okej om jag går upp till mitt rum och lägger mig?” frågade Nicole. Hennes mamma såg förvånat på henne.
“Men lilla vännen, klockan är ju bara halv åtta. Håller du på att bli sjuk?” frågade Jane.
“Nej, jag är bara väldigt trött och mätt”, svarade hon och såg bedjande på sin mamma.
“Nåväl, gör så”, svarade Jane. Nicole reste sig igen och gick snabbt mot sitt rum. Hon öppnade dörren och såg att Draco hade lagt sig ner på henne säng med händerna under huvudet.
“Den där skuggan I taket ser ut som en hund”, sa han plötsligt. Nicole stängde snabbt dörren bakom sig och satte sig på sängen.
“Det kanske den gör”, svarade hon och sparkade av sig skorna. “Du, jag vet inte om det är så bra att du är här. Mamma har av någon anledning varnat mig för att umgås för mycket med dig.” Draco satte sig långsamt upp.
“Varför har hon varnat dig för mig? Ser jag farlig ut?” sa han skämtsamt.
“Nej, inte speciellt”, svarade hon och skrattade till. “Men ärligt, hon kommer döda mig när hon upptäcker dig.”
“Hon kommer inte upptäcka mig”, sa han snabbt. “Jag är expert på att gömma mig.”
“Men tänk om hon gör det”, fortsatte hon.
“Kom igen, kan jag inte stanna I natt I alla fall?” frågade han och såg på henne med stora valpögon.
“Okej då”, svarade hon och reste sig upp. “Jag måste få av mig den här klänningen nu. Annars kommer min kropp att ha men för livet”, sa hon och gick till sitt badrum. Hon stängde dörren bakom sig och drog snabbt klänningen över huvudet. Hon tog sin vita morgonrock från kroken på väggen och tog på sig den. Hon knöt en ordentlig dubbelknut och gick ut igen. Draco hade lagt sig ner igen. Han såg på henne.
“Wow, det är så här Nicole Smith ser ut när hon inte är uppklädd”, sa han och skrattade lite.
“Haha, jättekul”, sa Nicole och satte sig på sängen. “Jag orkar inte ta på mig något annat eftersom jag ändå ska ta på mig pyjamas inom några timmar.”
“Apropå pyjamas, vart ska jag sova?” frågade han och satte sig upp igen. Nicole kollade runt I rummet. Hon hade ingen soffa eller en fåtölj som han skulle kunna sova I, så det enda allternativet han hade var golvet.
“Ja, golvet är det enda stället du kan sova på I det här rummet”, svarade hon.
“Kan jag inte sova I sängen?” frågade han henne snabbt.
“Menar du att jag ska sova på golvet I mitt eget rum?” frågade hon förvånat.
“Nej, du kan också sova här”, svarade han och skrattade lite. “Vi kan sova skavfötters om du vill”, fortsatte han. Nicole funderade lite.
“Okej då”, svarade hon tillslut och suckade. Draco sken upp.
“Se det som ett pyjamasparty, förutom att det inte är något party”, sa han. Nicole log mot honom. Han var väldigt charmig när han väl ville det och det gjorde det svårt att vara irriterad på honom. Hon hade till och med svårt att säga nej till honom.
“Men varför stack du hemifrån?” frågade hon honom. Han ryckte på axlarna.
“Mamma och jag klickar inte så bra just nu”, svarade han och la sig ner igen. Nicole la sig ner bredvid honom och stirrade upp I taket.

varför har jag en bestämd känsla att något kommer att hända mellan N och D nu?


iaf, bra kapitel!

jätte bra kapitel !!!

När blir Nicole och Draco tillsammans egentligen!?

*bevakar*

Kapitel 13

Nicole vaknade av att Draco snarkade väldigt högt. Hon vände sig om och såg på klockan. Den var redan halv tio. Hennes mamma skulle komma upp till henne när som helst för att väcka henne. Hon fick aldrig sova länge när de hade gäster I huset. Hon satte sig snabbt upp I sängen och sparkade till Draco på ryggen.
“Draco”, viskade hon. Han slutade snarka men vände bara på sig. “Draco”, viskade hon lite högre och sparkade till honom igen. Han ryckte till och satte sig snabbt upp med sin trollstav I högsta hugg. När han såg att det bara var Nicole som hade väkt honom la han ner sin trollstav igen.
“God morgon”, sa han sömnigt och sträckte på sig. Nicole höjde fingret mot sin mun för att signalera att han skulle prata tystare.
“Mamma kommer att komma upp hit när som helst”, sa hon och reste sig upp. “Gå in I badrummet och kom inte ut förns jag säger till.” Han suckade och reste sig långsamt upp.
“Du har ett hemskt morgonhumör”, viskade han till henne. Hon höjde ögonbrynen samtidigt som hon pekade mot badrumsdörren. Han suckade en gång till och gick in I badrummet. Nicole tog på sig sin morgonrock som låg I en hög på golvet och gick ut ur sitt rum. Hon mötte sin mamma I trappan.
“Åh så bra att du är uppe”, sa Jane och log. “Det finns chokladpannkakor I köket.” Nicole sken upp när hon hörde ordet 'chokladpannkakor'.
“Mums”, sa hon och skyndade sig ner för trappan. Hon hade så bråttom att hon nästan krockade med John som var på väg ut från köket.
“Ta det lite lugnt”, sa han irriterat och gick bestämt förbi henne. Hon brydde sig inte utan kastade sig ner på en stol och lastade upp en gäng pannkakor på tallriken. Hennes faster som satt på stolen mitt emot henne la ifrån sig tidningen.
“Visst är det en härlig dag”, sa hon med kvittrande röst.
“Det regnar”, svarade Nicole och såg konstigt på henne. Hon sträckte sig efter lönnsirapen.
“Men regn är så mysig, tycker du inte det?” fortsatte hennes faster med lika kvittrande röst. “Jag måste få säga att du har väldigt fin morgonrock. Färgen klär dig verkligen”, fortsatte hon.
“Alla passar bra I vitt, faster Alice”, sa Nicole och försökte att inte låta för irriterad, även fast hon var så irriterad på henne att hon skulle kunna kasta pannkakorna på henne. Fast då skulle hon troligen säga något I stil med 'Åh, vad roligt det är med matkrig!'. Då steg hennes pappa in I köket.
“God morgon, kära bror. Visst är det en härlig dag”, sa Alice. David muttrade något om att det regnade ute och satte sig ner vid bordet. Nicole tog en stor bit pannkaka mot munnen och pressade in den.
“Skulle det inte vara lättare om du skar den I lite mindre bitar?” frågade hennes pappa. Nicole nickade.
“Jo, men då hinner dem bli kalla innan jag kan äta dem”, svarade hon när hon hade tuggat ur. Hennes pappa tog tidningen och läste på förstasidan.
“Familjen Weasleys hus nerbränt av dödsätare. Stackars Arthur”, sa han och bläddrade. Nicole lutade sig lite åt sidan så att hon skulle kunna se bilden. Det var inte mycket kvar av huset och det som fanns kvar var sotigt. “Hans yngsta son går in din årskurs, Nicole”, fortsatte han.
“Ron, va?” frågade Nicole fundersamt och drack upp sin apelsinjuice. Han nickade. “Hur känner du Mr Weasley?”
“Han jobbar på ministeriet”, svarade hennes pappa medan han läste vidare I tidningen.

Nicole småsprang upp för trappan till sitt rum och stängde snabbt dörren bakom sig.
“Draco, du kan komma ut nu”, viskade hon och Draco smög ut från badrummet.
“Äntligen, jag höll på att dö av uttråkning där inne”, viskade han tillbaka och satte sig på sängen. “Jag känner doften av mat, har du med dig något?” frågade han och sniffade lite I luften. Nicole satte sig ner bredvid honom och tog fram en smörgås med ost som hon hade haft bakom ryggen. Draco tog den och började äta.
“Hur kommer du hem sen?” frågade hon honom samtidigt som hon började leta fram kläder från garderoben.
“Jag tänker inte åka hem”, svarade han bestämt och tog en till tugga av smörgåsen. Nicole vände sig om och såg på honom med förvånad min.
“Du kan inte stanna här, det vet du”, sa Nicole snabbt och gick in I badrummet med en klädhög I famnen.
“Jag sticker nog hem till Blaise eller Tom tror jag”, sa han. Nicole började klä på sig sina kläder och såg sig snabbt I spegeln. Hennes hår såg hemskt ut. Det var hur tovigt som helst. Hon suckade och gick ut ur badrummet. Draco studerade henne snabbt.
“Kläderna du har på dig idag är bättre än gårdagens”, sa han och flinade mot henne. Hon himlade med ögonen.
“Det kan vara för att jag valde kläderna idag”, svarade samtidigt som hon tog upp hårborsten från byrån och började bortsa sitt ruffsiga hår. Draco tog upp sina kläder som han hade gömt under sängen och gick in I badrummet. Nicole la ifrång sig borsten och hoppade till när hon såg att John stod I dörröppningen.
“Har du inte lärt dig att man ska knacka om dörren är stängd?” frågade hon irriterat.
“Jag tyckte att jag hörde en annan röst här inne”, sa han utan att bry sig om vad Nicole hade sagt. “Är du med någon?”
“Eh... nej”, svarade hon och tog på sig sitt armbandsur. “Då skulle jag väl ha sagt det, eller hur?” John ryckte på axlarna och började gå mot hennes garderob.
“Om det inte var någon annan här inne så gör det väl inget att jag öppnar garderoben och ser efter, eller?” sa han och tog ett fast grepp om handtaget.
“Sluta larva dig. Det är ingen annan här inne”, sa Nicole bestämt och drog undan hans arm. Han såg förvånat på henne.
“Det är alltså någon inne I garderoben”, sa han och log triumferande.
“Nej, det är det inte”, sa hon lika bestämt.
“Varför får jag inte kolla I din garderob då?” frågade han.
“Jag vill inte att folk ska snoka bland mina saker”, svarade hon. “Men om du nu så gärna vill se efter I garderoben så varsågod”, fortsatte hon och backade undan. Han ryckte upp garderoben och såg besviken ut när han bara såg kläder. Han stängde den igen och vände sig mot henne. Hans blick fastnade sedan på den stängda badrumsdörren.
“Är det någon I badrummet?” frågade han och gick långsamt mot dörren.
“Ja, såklart det är. Jag brukar gömma personer där”, svarade Nicole sarkastiskt. John stannade upp och vände sig mot henne igen.
“Okej, du kanske var ensam här inne I alla fall”, sa han irriterat. “Just det, din mamma ska dra med oss ut en sväng, så du blir ensam hemma ett tag”, fortsatte han och gick mot dörren som ledde ut ur rummet.
“Okej”, svarade hon och stängde dörren efter honom. Hon gick snabbt mot badrumsdörren och knackade på den. “Draco, du kan komma ut nu”, viskade hon. Handtaget vreds om och Draco öppnade dörren.
“Det var nära ögat”, viskade han och drog handen genom sitt blonda hår. Hon nickade och hon hörde hur ytterdörren slogs igen.
“De är borta nu, så det är fritt fram att använda den öppna spisen för att ta sig härifrån”, sa Nicole och gick mot dörren. Draco suckade och följde långsamt efter henne.
“Kom igen”, sa hon för att få honom att gå fortare.
“Varför är du så stressad? De kommer att vara borta ett tag så vi har gott om tid på oss”, sa Draco utan att gå fortare.
“Ju fortare du kommer härifrån, destå fortare kan jag slappna av igen”, svarade hon och styrde sina steg mot vardagsrummet. Hon ställde sig vid den öppna spisen och väntade in Draco.
“Kan inte du hänga med till Blaise ett tag?” frågade han och såg bedjande på henne.
“Mamma kommer att få spader om jag åker iväg någonstans utan att säga det till henne”, svarade hon.
“Skriv en lapp då”, sa Draco. Nicole bet sig I läppen och funderade en stund.
“Äh, det värsta som kan hända är att hon blir arg på mig”, sa hon tillslut och gick mot sin pappas skrivbord och började skriva en lapp till sin mamma. När hon var klar vek hon ihop den, gick ut med den till köket och la den på köksbordet. Hon gick sedan tillbaka till den öppna spisen och tog en näve med flampulver ur krukan som stod på spiselkransen.

woho, nytt kapitel bra skrivet

super!