"Ett litet vansinne" Dumbledore/Grindelwald (ogillar du pairings med två killar ber jag dig att undvika detta)

Jättebra!!

Fylld av oro för Gellert, Ariana, Aberforth och livet i allmänhet gick Albus med tunga steg genom det gamla huset, som för många, många år sedan kanske varit fyllt av lycka. Under större delen av Albus uppväxt hade det inte varit det. Han rörde vi de flagnande tapeterna, rättade omsorgsfullt till tavlor som hängde snett.

Särskilt en målning fångade hans blick. En tavla av hela familjen Dumbledore, innan Ariana råkat ut för sin olycka, innan pappa åkte i fängelse, innan all den misär som numera utgjorde Albus liv.

Men det skulle inte alltid vara så. Det mugglarpojkarna gjort mot Ariana visade bara ännu mer varför mugglare hörde hemma på botten av samhället, som tjänare till de högre stående varelser som häxor och trollkarlar var. Efter att Albus och Gellert lyckats med det de ville, skulle inget kunna skada det som återstod av familjen Dumbledore.

En kvävd snyftning gjorde att Albus uppmärksamhet förflyttades, och han fick syn på Aberforth som satt uppkrupen i en fönstersmyg med armarna lindade om knäna. När han blev medveten om sin brors närvaro vände han demonstrativt på huvudet, liksom de flesta femtonåriga pojkar hade han svårt att låta sina tårar synas.

"Jag tänker inte åka tillbaka till Hogwarts" sade Aberforth med blicken fäst på ringarna som bildades i vattenpölarna på gatan.

"Aberforth, att avbryta din utbildning är det sämsta du skulle kunna göra just nu" svarade Albus, som redan fört samma diskussion många gånger tidigare.

"Och varför inte? Jag behövs här för Arianas skull, och jag har ändå aldrig lyckats som du i skolan."

"Nej, men jag är säker på att om du bara försökte..." började Albus, men avbröts.

"Nej det skulle jag inte! Jag är inte du, Albus! Vissa lyckas inte med allt" fräste Aberforth. "Utom möjligen du. Och jag kan knappt sova om nätterna på Hogwarts, när jag vet att du skulle ta första bästa chans att följa med den där Grindelwald ut i världen, utan en tanke på Ariana."

Albus svarade inte, för en del av honom visste att det var sant.

Jättebra! Har verklígen sett fram emot att läsa den här delen, när Albus och Aberfoth diskuterar om skogången.

Jättebra!!

jätte bra

Überbra!
Du är verkligen duktig på att skriva! Intressant med en ff om Albus barndom.

håller med alla ovanstående! Du är jätteduktig och man vill bara ha mer! Men känn dig inte pressad! Det är bättre att kapitlerna är såhär bra och kommer ut med längre mellanrum än något som bara är ihoplängt under tidspress (även om sånna också antagligen skulle vara bra)

Åh, tack alla! Det är ett nöje att skriva för er skull. Tyvärr har jag varit rejält upptagen de senaste dagarna (jag har sålt skoltidning utklädd på stan, burit 5000 bord, haft teateruppvisning och skällt på småbarn...) men jag ska försöka få ihop ett bra kapitel så fort jag kan!

det är lungt, ta den tid du behöver

Ny bevakare! Awsome ju!