slingersvans berättelse (SV)

SUPERBRA!!!!

Ny läsare, *Bevakar* Superbra!

tack

tack så mycket

tja jag är lite lat av mig så jag har börjat med typ en mening och så och jag behöver en annan dator (där jag har sparat "historien) och jag måste få tillgång till den datorn.
förlåt så mycket

Det gör inget

Ny läsare
känn dig bevakad
den här ff:n är jättebra
hoppas du får tillgång till den där datorn snart

ååååh jag känner mig hemsk, men jag verkligen ingen tid. Fast det är ingen stor ursäkt -.-
men jag ska försöka skriva så snabbt jag har tid.

Det gör inget

gör inget, stressa inte

ok, nu har jag gjort klart ett kapitel till.
den kanske är lite kort, förlåt.
hoppas ni fortfarande bevakar


Kapitel 4
Del 2
Det förfärliga ögonblicket
”Glöm inte vem som äger dig nu”. ”Glöm inte, glöm inte, glöm inte”. Orden ekade i Peters huvud. Om och om igen. Retade honom. Hånade honom. Förtryckte honom. ”Glöm inte vem som äger dig nu. Glöm inte det. Glöm inte det”. Peter ville verkligen säga nej. Han ville men han vågade inte. Han var inte redo att dö. Ville inte dö. Allt var väldigt komplicerad. Vad skulle han göra? Just då hördes ett konstigt ljud. Ljudet av ett sakta öppnande dörr. Och in kom syskonen Carrows med Marlene Mckinnon. ”Marlene” utbrast Peter förtvivlat. Marlene tittade upp från marken och tittade på honom med förvirring och rädsla i blicken. Peter drog efter andan. Marlenes ansikte var blått och gult och hade brännmärken på kinderna. Ögonen var rödgråtna och maskaran hade runnit ner på brännmärkena. Peter tittade ner på hennes händer som var fastbundna och röda av blod och rivmärken. Kläderna var helt förstörda. Peter såg att Marlene granskade honom med, letade efter tecken att vara skadad. Sen såg hon på hans högra arm. När hon gjorde det gav hon till ett jämmerskrik. Sen skrek hon för full hals ”HUR KUNDE DU. HELA MIN FAMILJ ÄR DÖD. ALLA ÄR DÖDA”. Tårarna föll ner från hennes kinder. Marlene snyftade hjärtskärande. Bellatrix såg på sin herre, som nickade, och snärtade staven mot Marlene. Hon blev genast tyst men vred sig i plågor. Alecto och Amycus släppte henne inte. Voldemort vände sig mot Peter med ett hånfullt leende på läpparna. ”Vill du också ha en liten dos smärta eller är med oss med tystnad?”. Peter såg tvekande på Marlene med smärta i blicken. ”J… J… Jag är med er”. Bellatrix verkar ha slutat att plåga Marlene för då skrek hon ”NEEEEJ”. Sen verkade allt hända på en bråkdels sekund. Marlene sparkade syskonen, försökte bita av sig repen som höll fast hennes händer, gav upp, sprang upp mot Peter och gav honom en kraftfull örfil innan någon skrek ”AVADA KEDAVRA”. Marlene blev stilla och ramlade baklänges med förtvivlan i blicken. Peter reste sig skräckslaget upp med vänstra handen mot sin kind och den högra utsträckt mot Marlene. En ensam tår gled ner från hennes kind och ner på marken. Marlene var död. Peter tog långsamt ner den högra handen och tittade bort mot spisen. ”IDIOTER” skrek Voldemort. Peter tittade skrämt upp. Men han såg att Voldemort inte kollade på honom utan på syskonen Carrows. ”Hur kunde ni släppa lös flickan? Hon kunde ha förstört allt.” Voldemort var rasande. Amycus tittade skamset på sina fötter medans Alecto tittade på Marlenes döda kropp. ”Hon var ju ändå så gott som död” muttrade Alecto men tittade sedan skrämt upp, rädd för att ha retat Voldemort. ”jag förlåter er den här gången, för att ni annars inte är så dåliga, men akta er” varnade Voldemort hotfullt.”Nagini, middag” sa han med ”mjuk” röst. Sedan tittade Voldemort på Peter och frågade med normal ton (hur nu normal kan vara för honom) och sa ”vart ligger Fenixordens huvudkvarter?” Peter var skrämd, han kunde ju inte säga. Det var ju Sirius som var hemlighets väktare och inte han. ”jag… jag kan… jag kan inte… jag kan inte säga v.. v… vart den… li… ligger. Jag är inte he… he… hemlighets vä… vä… väktaren” fick han fram. ”Vem är det som är hemlighets väktare, Slingersvans?” sa Voldemort. ”Det… Det är… Sirius B… Black” sa Peter. Då attackerade den honom. En smärta, så djup att den borrade in sig i hans själ. En smärta som var omöjlig att ta bort. Den skulle den stanna, det visste han. Peter skulle bli tvungen att leva med denna smärta i hela hans liv. Men han intalade sig själv att skulle kunna ignorera den. ”Sirius Black, ja det där blir svårare. Men du ska få en uppgift Slingersvans.” sa Voldemort med ett litet litet leende på läpparna. Och då visste Peter att uppgiften kommer att bli svår. Riktigt svår. Skulle det bli att döda James och Lily. Eller att döda Harry. Eller värre, kanske tortera dem. Skulle han klara det? Skulle han kunna se på medans hans stav torterade han bästa vän och hans familj? En bild dök upp i hans huvud. Bilden av Harry, som grät, skrek och vred sig i svåra plågor. Den lilla bebisen knappt ett år gammal. Bilden var så motbjudande att han var tvungen att skjuta bort den. Voldemort fortsatte. ”Uppgiften är att komma så nära Sirius Black så möjligt. Och sen försöka få Sirius att ge dig uppgiften som hemlighets väktare”. Peter svalde hårt. Det var bättre än alla hans farhågor. ”Ja herre”. Voldemort beordrade honom att gå därifrån. Peter transfererade sig hem. Han kollade på klockan och såg att den var 18.45. Han gick bort till köket och såg att Linda inte var i sin bur. Peter tittade skrämt omkring sig och såg sig om. Peter gick vidare till vardagsrummet. Då gav han till ett skrik. Från taket hängde ett rep. Repet var fast runt en fågels fot. Från magen droppade det blod. Han såg att fågeln var Linda. Peter tog fram sin trollstav och rabblade alla trollformler han kunde. När han tittade på bordet såg han ett papper på. Han tog upp den och läste. Där stod det bara två ord. Jag vet.

bevakar