På senare tid så har jag börjat lyssna på en fantastisk artist kallad Loke Nyberg. Några av mina favvoritlåtar av honom är:
(har för övrigt spoilermärkt låttexterna då flera av dem (framför allt Flykten från sverige) är ganska långa)
Freaks och Original (se min fina forumsignatur, den kommer från denna låt. ^^)
http://www.youtube.com/watch?v=XMyjyVPs9U4
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Du ska få se det kommer ordna sig var vad de sa till mig. Du ska få se att allt blir bra.
Jag var pissförbannad 14 år med Getta Grips och tovigt hår. Oresonlig, obstinat med strupen full av hat. Då var min utstötthet en självklarhet och då var våld min vardags mat.
Och de sa: Du provocerar när du inte passar in. Delvis är skulden faktiskt din.
Klart du ska slippa slåss men om du var som oss vore det lättare förstås. Ja, om du slutar sticka ut ska du få se att allting ordnar sig till slut.
Men en novembernatt minns jag hur jag satt på småstadskyrkans tak. Hösten hosta hes och hårt.
Jag blicka ut på stad och kyrkogård. Där såg jag död men inget liv, nej ur mitt perspektiv märktes ingen skillnad av emellan stad och grav. Och jag sa:
Ni kan titta snett och ni kan titta ner. Men jag ska aldrig bli som er.
Jag har ett annat sätt att leva. Jag har ett annat ideal. En av de kantstötta och skeva. Men det är varje fall mitt eget val.
Jag föddes -77, är kanske vuxen nu ifall det spelar någon roll. Snart en medelålders man, men på sätt och vis så är jag likadan.
Ingenting har ordnat sig för jag har vägrat ordna mig. Men från 14 år till denna dag har jag mött många fler som jag.
Och du vars röst aldrig blir hörd. Punkare eller rollspels nörd, häxa eller hednadotter, regnhund, goth och globetrotter.
Vi har en stor funktion i det normalas definition. Allting vanligt innebär, e att va allt vi inte är. Stolta syster. Kom ihåg mig tappre bror. Vi är långt flera än du tror.
Som har ett annat sätt att leva. Som har ett annat ideal. Vi är de kantstötta och skeva. Men det är i varje fall fall vårt eget val. Låt någon annan vara normal, ren och lycklig sund och smal. Vi ska vara deras freaks och original.
Vi har ett annat sätt att leva. Vi har ett annat ideal. Vi är de kantstötta och skeva, men det är vårt eget val
Flykten från sveige (för övrigt denenda låt som någonsin fått mig att börja tjuta)
http://www.youtube.com/watch?v=2z9bN-hEfpQ
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Som en klagosång ljöd sirenens tjut, här kom det krig vi hade väntat på
Hela staden tycktes plötsligt stanna upp och andas ut den 5:e maj år 2032
Det har aldrig vart så tyst som denna försommarnatt, jag minns stillheten som igår
Som att vi fann varandra i insikten att denna stad var inte längre vår
Jag såg jaktplanen flyga lågt mot vår hamn,
sen kom det värsta ljud jag har hört
Och min pappa lyfte upp mig i sin famn och sa: "Nu är varvet förstört"
Jag minns nätter i skyddsrum med fladdrande ljus, jag mins män och maskiners vrål
Jag minns gråtande kvinnor och raserade hus och en stank av bensin och stål
Vår angripare var en militär övermakt, det blev en effektiv invasion
För att undvika en fullständig slakt skrev vi snabbt på en kapitulation
Från Stockholm i öster till Götet i väst, ja i varenda större stad
Ställde segraren till med en hejdundrande fest och en gigantisk militärparad
Först trodde vi allt skulle vara som förr, vi behöll våran statsminister
Men snart började patrullerna gå dörr till dörr i jakten på terrorister
Vårt kvarter stank kroniskt och kvävande bränt, varje natt var det nåt nytt som brann
Varje dag fick vi höra om någon vi känt som oförklarligt försvann
Och jag vaknade en natt av ett rasande dån, nu hade turen kommit till oss
Och min mamma skrek: "Vi måste härifrån, vi kan inte gömma oss, vi kan inte slåss!"
Och vi sprang genom gränder och mörka kvarter, jag försökte att svälja min gråt
Genom parker och dungar och sen lyftes jag ner i en läckande segelbåt
Havet var svart och evighetsstort, i fjärran såg jag Göteborg
Och då insåg jag plötsligt vad vi hade gjort och jag grät utav lättnad och sorg
Det var den sista bild av mitt födelseland som jag någonsin såg
Men min mor och far tog mig i varsin hand, sen sa de: "Kom ihåg..."
"Det ligger ett hus hemma i Dalarna vid Lilla Mojesjön
Där hör man lärkans sång i alarna, där blommar ros och rönn
Och i sjön ligger en eka som byggdes av din far
Där ser man löjan leka, där - står huset kvar"
Jag hörde hojtande hesa röster när vi sakta gick mot land
Jag såg en helt ny sol i öster och en bunt sedlar i pappas hand
Och jag lyftes i land av en rökande man som sa: "Din far og jej er kjent"
Sen bytte en bilnyckel och pengarna plats med varann och vi fick falska pass och dokument
Jag hade vart vaken under hela vår flykt, längre än någonsin förut
Men nu låg jag i baksätet stilla och tryggt, så somnade jag tillslut
Jag blev vaggad till ro av vår böljande färd, sjöngs till sömns av en brummande bil
Och jag vaknade igen till en främmande värld, vi hade sträckkört två hundra mil
Men istället för skogar och böljande fält låg här tätpackat och uppå rad
Skjul och baracker och tusentals tält som en snabbt ihopslängd stad
Det var som en bild ur en skrämmande dröm "Varför stannar vi här", frågade jag
Och mammas röst var både sorgsen och öm när hon sa: "Vi måste bo här ett tag"
¨
Det var en stad utav hunger, en stad av köld, jag var mager och illa klädd
Det var en stad av våld, det var en stad av stöld, jag var nästan alltid rädd
Och vårt nya hem hade väggar av tyg - ett litet skjul, det var allt det var
Jag låg vaken om natten och lyssna i smyg på vad mina föräldrar sa
En natt hörde jag far sa: "Då är vi överens, snart kommer kriget vara ifatt
Det går en bergsväg till landets södra gräns och vi blir upphämtade i natt"
Sedan kom en militärpolis och han viskskrek: "Skynda på!"
Men sen såg han mig - och han verka frysa till is och sa: "Jag har bara plats för två"
Min mamma log, hon krama mig hårt, sen viskade hon nåt till min far
Och hon sa: "Älskling, jag har aldrig gjort nåt så svårt, men jag kommer stanna kvar"
Jag började darra, jag kvävde ett skrik och hon bad mig: "Min kära var tyst"
Och far stod förstenad och blek som ett lik när han för sista gången blev kysst
Hennes skepnad blev mindre ju längre vi for, de vackra ögonen, den mjuka hyn
Att förlora en mor - att förlora en mor! - är att förlora solen i skyn
I ett bagegeutrymme låg jag och min far, en gråtande pojke och man
Nu visste vi inte längre var vi var men vi viska till varann:
"Det ligger ett hus hemma i Dalarna vid Lilla Mojesjön
Där hör man lärkans sång i alarna, där blommar ros och rönn
Och i sjön ligger en eka som byggdes av din far
Där ser man löjan leka, där - står huset kvar"
Jag visste direkt att nånting var fel, när vi plötsligt bromsa in
Och när rösterna hördes blev jag alldeles stel, far tog min hand i sin
Och fastän jag inte fatta ett ord och fast jag ingenting kunde se
Kom allt tillbaka ifrån kriget i nord, det här var män från fiendens armé
Och jag ser än idag hur luckan slits upp, jag känner nattens oändliga köld
Jag ser hur far flyger ut och gör sin väldiga kropp till en levande sköld
Och jag känner hur allting ger vika, jag hör hur bilen startar igen
Och när jag äntligen slutade skrika hör jag den ändlösa tystnaden
Jag har ingen aning om hur länge vi for, kanske en vecka kanske ett år
Jag låg stilla och drömde om far och mor utan ett ord och utan en tår
Och resan nådde sitt mål till slut, jag blev avsläppt i en liten by
Och chauffören visa mig vad som var österut, men nu var jag trött på att fly
På ett höloft gjorde jag mig förberedd, jag skulle aldrig vakna mer
Men jag frös inte längre, jag var inte rädd, när jag långsamt la mig ner
Då hörde jag plötsligt hur någon kom in, försiktigt titta jag fram
För första gången någonsin, hörde jag ordet: "Salam"
Jag bor än idag på den förlovade gård, här vill jag alltid stanna kvar
Där jag för snart tjugo år sen blev tagen i vård av min fostermor och -far
Jag är en kritvit man i ett gyllene land och mitt skinn blir ofta bränt
Och mina vänner skojar med mig ibland om min aningen svenska accent
Min fru är en duva och ett lejon i ett, hon har en skönhet som en demon
Och hon är tusenfalt älskad sen dagen hon gett oss vår underbara son
Han har sin faders hår, sin mors mörka hy, han ska snart fylla fem
Samma ålder som jag då jag tvingades fly från det som en gång varit mitt hem
Han låg i mitt knä, jag smekte hans hår, det var kväll, han var trött
Då sa han: "Pappa, det är nåt jag inte förstår - hur kan mitt hår vara rött
Hur kan mina ögon va blå, var kommer jag egentligen ifrån?"
Jag tror aldrig jag älskat honom mera än då, så sade jag: "Min son..."
"Det ligger ett hus hemma i Dalarna vid Lilla Mojesjön
Där hör man lärkans sång i alarna, där blommar ros och rönn
Och i sjön ligger en eka som byggdes av din far
Där ser man löjan leka, där -
där - står huset kvar"
Rött och guld
http://www.youtube.com/watch?v=LoUba5OS24I
Spoiler:
Tryck här för att visa!Det föll ett stilla regn den natten som hon lämnade sitt hem
Och i från Stortorget så hörde hon hur klackan klämta fem
Nu fanns det ingen väg tillbaks hon kunde aldrig återvända
Nu var alla broar brända
Det var nu det skulle hända
Så satte hon en hårsnodd runt sitt gyllenröda hår
Hon andades för första gången på fyra år
Framför henne där låg staden dränkt i sot och slask och rök
Och bakom henne låg ett avskedsbrev på bordet i ett pustat kök
Det slog ett stilla regn mot fönstret denna hagelhårda höst
Han vaknade av att hjärtat gick i kramper i hans bröst
Han hade hört hur någon ropade han hade inte drömt
En röst ur det förflutna som han trodde att han glömt
Kvinnan brevid han i sängen sov som inget hade hänt
När han klädde sig smög ut och öppna ytterdörrn på glänt
När han började att gå började hans hjärta åter slå
På väggen till hans hyreshus så hade någon skrivit orden
"Det finns ingenting att vänta på"
"Det finns ingenting att vänta på"
I ett draperi av dimma slet en tapper soluppgång
Hon satt rökande på marken på en ödslig tågperrong
Luften var kristaller
Lätt och hög och sval
Och i fjärran hörde hon ett ångloks skriande signal
På andra sidan spåret brann ett träd i rött och guld
Hon kände ingen ånger hon kände ingen skuld
Det fanns inget att förklara det fanns inget att förstå
Det enda som fanns nu var orden som hon lämnat bakom sig
"Det finns ingenting att vänta på"
"Det finns ingenting att vänta på"
Han kom vandrande längs spåret som en blöt och frusen hund
Hon log och sa "Där är du, jag har varit här en stund"
Det hade åter börjat regna och nu forsade det ner
Han föll i hennes armar och sa "Jag orkar inte mer"
"Jag har försökt att göra det rätta vad som väntas utav mig"
"Men det har inte gått en natt utan att jag har drömt om dig"
"I det ordnade och lugna har jag sökt min trygga tröst"
"Men varje höst har jag sökt genom varje vind efter din röst"
"Och jag trodde det gått över"
"Att allting var förbi"
"Jag byggde upp en tillvaro men tömdes inuti"
"Vi kommer aldrig bli förlåtna vi är dödsdömda jag vet"
"Men jag vill hellre dö än längta efter dig i hemlighet"
Och dem såg det allra sista tåg som någosin skulle gå
Dem såg bara två val kasta sig framför eller på
Dem glödde rött och gyllene fast hösthimmlen var grå
Dem kysste ömt varandra i ett regn som sköng för båda två
"Det finns ingenting att vänta på"
"Det finns ingenting att vänta på"
För fallna änglar
http://www.youtube.com/watch?v=YLaz4S5q7VY
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Det är tunga tysta murar, taggtråd, stål och burar
High security och kroppsvisitation
Jag är kameraövervakad, varenda rörelse bevakad,
när jag visar giltig legitimation
Jag blev åter visiterad, sedan eskorterad
till ett litet rum som stinker svett och rök
Och när alla intryck blandas
är det knappt att jag kan andas
Då är jag ändå bara på besök
Det finns spågubbar och tanter,
profeter, klärvoajanter
Men när det gäller konstformen att spå
är ingen mer kompetent,
med sina hundra träffprocent,
än domaren allra främst i detta skrå
Han har förutsett ditt öde,
liksom hejdat livets flöde
Din framtid ligger utstakad och klar
Så jag vänder på min blick,
mot de vackra år som gick
och den fantastiska människa du var
Och mitt hjärta börja skälva
för jag minns dig som en älva
Du skrattade åt allt och ingenting
Med dig var inget farligt,
inte ens särskilt allvarligt
Du snubblade runt, du dansade i ring
Det var gratis karameller,
det var vilda karuseller
Det var en färggrann cirkus utan några krav
Det var en bergochdalbansfärd
Du omfamnade vår värld
utan att någonsin ta betalt för det du gav
Vi dansade oss igenom åren,
men en natt som förra våren
så vaknade jag av att du stod bredvid min säng
Och jag kan inget lova, men du verkade ännu sova
fast du sjöng en besynnerligäng
Om en plats för fallna änglar, där man lever på kredit
Har man en gång varit där så vill man återvända dit
Där man glömmer var man kom ifrån, man glömmer vem man är
Man glömmer vart man är på väg med allt det innebär
Där läker klippta vingar, där gör man vad man vill
Där kan man inte åldras, för där står tiden still
Men resten utav världen blir betydelselöst grå
Du måste varit där för att förstå
Det var efter det som det hände, det var som om allting vände,
jag såg ett stygn av sorg var gång du log
Tid hade vi gott om, men du hade alltid bråttom
och ingenting du fick var någonsin nog
Inget tycktes längre duga, det var här du började ljuga
Till och med emot den du höll i dina armar
Och en kärlekssång du skänktes,
överträffades och dränktes
av en klåda i ditt bröst och dina tarmar
Och i stadens vrår och sprickor
fann du andra fallna flickor
De sjöng på samma melodi som du
Med samma avkastade gloria,
och trasiga historia
om fosterfarsor, BUP och LBU
Och du ringde mitt i natten
med en röst som under vatten
Du skrattade, du grät på samma gång
Bad om förlåtelse och tröst
med en sönderskriken röst,
och du sjöng din förbannade sång
Det finns en plats för fallna änglar, där man lever på kredit
Har man en gång varit där så vill man återvända dit
Man glömmer var man kom ifrån, man glömmer vem man är
Man glömmer vart man är på väg med allt det innebär
Där läker klippta vingar, där gör man vad man vill
Där kan man inte åldras, för där står tiden still
Men resten utav världen blir betydelselöst grå
Du måste varit där för att förstå
Och jag lyfter blicken åter
Jag inser att jag gråter
instängd i ett svettstinkande rum
Men det är vrede som jag känner,
den rasar och den bränner
Hur kan en vuxen människa vara så dum?
För jag är trött på dessa tårar
Jag är trött på dessa dårar
som bestämt att deras smärta är unik
Den jävla längtan om att få falla
den bor ju i oss alla
Det skiljer mest nyanser i vårt skrik
Ja också jag har denna iver
och den rasar och den river
Samma raseri och samma frustration
Men genom alla dessa år,
har jag valt ett annat spår
för du har visat mig den resans slutstation
Ja, jag har haft min förebild,
en fallen ängel stolt och vild
som visat vägen genom skriken, genom gråten
Nu när ditt hår har mist sin lyster
ska jag kalla dig för syster
Du ska vara evigt älskad och förlåten
Det faller tunga, tysta skurar
över tunga, tysta murar
Men det är inte de som har dig fången
Det är ingen taggtråd och metall,
det är ditt egna fria fall,
det är den förbannade sången
Om en plats för fallna änglar, där man lever på kredit
Har man en gång varit där så vill man återvända dit
Där man glömmer var man kom ifrån, man glömmer vem man är
Man glömmer vart man är på väg med allt det innebär
Och där läker klippta vingar, där gör man vad man vill
Där kan man aldrig åldras, för där står tiden still
Men resten utav världen blir betydelselöst grå
Du måste varit där för att förstå
ADHD (en mer träffande låt om ADHD har nog aldrig gjorts, tror jag)
http://www.youtube.com/watch?v=6jbxglE4RTA
Spoiler:
Tryck här för att visa!När jag kom till denna jorden, till den genom-frusna norden var det så kallt att solen skämdes för sitt sken.
Gick från en ofödds paradis till en värld av snö och is. Jag bytte kött och blod mot glas och sten.
på vissa sätt är alla lika när vi föds så vill vi skrika, men från mig hördes inget alls.
I livets allra första del hade någonting gått fel, jag hade navelsträngen virad runt min hals.
Men läkarn sa: bli inte rädd för än är ingen skada skedd och risken att han stryps är minimal. han är i övrigt sund och frisk vi löper nästan ingen risk att han ska bli någonting annat än normal.
Det allra första jag kan minnas ifrån tillvaron att finnas är att jag skrattar högt och alla tittar på.
hela bilden är rätt vag men jag vet det var denna dag jag hade lyckats lära mig att gå.
Men i samma ögonblick som jag för första gången gick föddes en iver eller rent utav ett tvång.
Direkt som foten sattes ner ville jag göra nånting mer. Det var dags för mig att sätta av i språng.
Ni fattar säkert att jag föll och att balansen inte höll men fattade det gjorde inte jag.
Jag stod på ändan föll pladask, jag låg och kräla som en mask. Så skrek jag utan ord. skrek emot vår jord.
Ge mig ett:
ADHD…
Stämpla mig i pannan så att var och en kan se. Kalla det för sjukdom eller skadat DNA det finns ändå inget botemedel det är lika bra att ge mig
ADHD, borderline och DAMP. Kom igen och ge mig alla tre. Elektriska extaser och pulserande panik.
Jag föddes tyst men lever med ett skrik.
I början av mitt liv kalla man mig för kreativ. Då såg man energin som nånting gott.
Jag fick människor att le, och då var det lätt att överse med ett och annat raseriutbrott.
Men snart blev tonen tvärare från päron och från lärare som sa: du måste kunna sitta still. Men jag svarade:
vad fan? Sitta still är klart jag kan. Det är dessvärre ingenting jag vill.
Och när jag en gång tatt mig ton så startade min revolution och ingen skulle nånsin mer få säga vem jag var.
Jag var en enmans-monarki. obegränsat fri och hade nån problem med detta kunde de ju alltid sätta på mig:
ADHD…
Stämpla mig i pannan så att var och en kan se. Kalla det för sjukdom eller skadat DNA det finns ändå inget botemedel det är lika bra att ge mig
ADHD, borderline och DAMP. Kom igen och ge mig alla tre. Elektriska extaser och pulserande panik.
Jag föddes tyst men lever med ett skrik.
Jag är en pajas och en clown, jag är en fiolspelande faun. Sätter ditt hjärta och vårt samhälle i brand. Jag steppar runt på ömma tår. Vill jämt ha mera än jag får. Räck mig ett finger ska jag bita av din hand.
Jag rusar genom livet, passionerat, överdrivet. Jag är en tjur på tjack i en porslinsbutik, jag är som månen full och rund, jag är en rabiessmittad hund.
Jag väcker döda och jag trampar över lik.
220 vilopuls jag reagerar på impuls, jag trampar över varje gräns och barriär.
Jag vill inte skrämmas men jag vägrar också skämmas för den människa jag var och den jag är.
Jag hatar hett och älskar fritt. Av och på och svart och vitt. Kanske är jag sjuk, vad vet väl jag?
Mitt diagnosalternativ är att jag faktiskt är vid liv. Och ifall detta retar så är ordet som du letar efter…
ADHD…
Stämpla mig i pannan så att var och en kan se. Kalla det för sjukdom eller skadat DNA det finns ändå inget botemedel det är lika bra att ge mig
ADHD, asberger och DAMP. Kom igen och ge mig alla tre. Elektriska extaser och pulserande panik.
Jag föddes tyst men lever med ett skrik.
http://nouw.com/ellenfelixson/
Mugglarportalen